Man vet aldrig på förhand vad som komma skall.

Och bra är väl det! Jag kunde aldrig föreställa mig att mitt 2011 skulle bli som det sist och slutligen blev. För ett år sedan, strax innan vi gick in i 2011 var jag väldigt sjuk. Det tyckte jag inte själv , jag var inte medveten om det . Jag gick på som en tidsinställd bomb som kunde detonera när som helst Men det var jag för sjuk för att själv se, jag bara fortsatte att forcera framåt som jag hade gjort i 10 årstid.

I Mars detonerade bomben, jag golvades. Sakta men säkert började jag inse vad som hade hänt. Jag började inse hur grym jag hade varit mot själv och hur illa jag hade behandlat mig själv. Det tog 3 månader efter att jag hade kollapsat innan jag insåg och accepterade att jag var i behov av psyk medicin. Hade jag inte gått med på att börja äta mediciner i Juni hade jag inte suttit här idag och varit tacksam över livet. Jag hade helt enkelt inte orkat mera, jag hade gett upp. Jag var på väg att helt enkelt avsluta mitt liv. Men jag fick en andra chans, en chans jag tog som fick mitt liv på rätt köl igen.

När jag nu sitter och tänker på det som hänt kan jag se vad som bidrog till min utbrändhet: Att jag hela tiden ansåg mig själv i behov av att prestera lite hårdare, att alltid kunna bli bättre, att alltid ha koll och att jag alltid kände mig otillräcklig. Misslyckades jag så var jag värdelös. Det gällde som idrottare, arbetstagare,tränare som människa överlag.

Jag har nu börjat komma till den punkt då jag börjat inse att jag bara är människa. En människa med två händer, två ben och EN hjärna och att denna skapelse bara kan vara på en plats åt gången.

Fast 2011 inneburit ångest, smärta,tårar,stunder i fosterställning,psykos och självmordstankar. Så har det också inneburit väldigt mycket gott och lycka. Jag fick ett slut på det helvete jag befann mig i och kunde hitta vägen tillbaka. Jag hittade kärleken, den sanna kärleken i en människa som såg mig. Den bästa av alla mediciner.

Jag är fortfarande inte frisk och blir dagligen påmind om det av de symptom den sjukdom jag har bjuder på. Jag är nu ledig i mellandagarna och det är första gången på 3 år som jag kunnat ha ledigt utan att: ringa upp jobbarkompisar och kolla läget, kolla arbetsmailen varje timme, besöka jobbet varje dag och kolla läget eller vända mig av ångest att jag inte varit där.
Det låter sjukt,men kom ihåg att jag var sjuk. Jag tänker på jobbet nu och då men klarar med hjälp av tankehjälp att få bort tankarna eller med att tänka att " nu tänkte jag på jobbet fast jag inte borde ,dagens kvot är fylld" också stänger jag jobbdörren i min hjärna och slänger nyckeln. Dock funkar det inte alla gånger , men ofta.

Man vet som sagt inte vad som komma skall. Men nu är jag inte längre rädd för framtiden. Jag väntar ivrigt på den framtid jag och Heidi har framför oss. Jag vill lära mig att leva till fullo igen.

År 2011 lärde mig att ingen orkar hur mycket som helst och att man skall ta hand om sig själv och de som står en kär.Livet är för kort för att slösas bort.

/Andreas

Att skriva som terapiform.

Under min sjukdomstid har ju jag använt mig av bloggen som bollplank. Det har varit en terapiform för mig, som har hjälpt mig. Alla de gånger jag har känt att jag inte orkat mera så har det varit en lättnad att få det ur mig genom att skriva. Och att veta att någon har läst det.

Jag har också använt mig av en annan liknande form av terapi. En lite djupare sådan som endast jag delat med mig själv. Den terapiformen har varit diktiskrivning. De dikter jag jag skrev under tiden då jag mådde som sämst har bara min flickvän fått ta del av. Jag kommer nu att dela med mig en av dikterna jag skrev..den dikten skrev jag när jag började se ljuset.

Ut ur mörkret

Mitt hjärta var krossat,min kropp var trött.
Jag hade helt enkelt det grymma ödet mött.
Jag såg inte klart och jag stod ensam kvar
Med suddiga minnen av det som en gång var.
Knuten i mitt bröst satt som betong i ett block
Ångestdemonerna samlades i mitt huvud som en flock.
Jag kände att här tog livet slut
Var fanns allt mitt krut.

Plötsligt som en skänk från ovan det hände
Alla mina böner besvarades och det vände.
När jag höll på att falla ner till avgrundens grund
Tog du emot mig med en kärlek så sund.
Med ditt leende och din värme så varm
Fick du mig att inse livets goda charm.
Du visade mig vägen ut ur mörkrets dimma
Så att jag mig själv kunde finna.

------------------------------------------------------------------------

Utöver diktandet flyter livet på. Mår helt okej just nu ,förra veckan var en sämre vecka men det känns stabilare nu. Man måste ta vara på de goda tingen i livet Ikväll har vi haft besök av Sambons kusin och hennes lille son.Ett riktigt gulligt troll. :)


/Andreas

Downperiod.

Jag har haft en jobbigare period de senaste veckorna. Efter att ha mått bättre en längre period och fått vara relativt utan ångestattackerna har de varit mera återkommande de senaste veckorna. En förklaring är att det har varit stressigare på jobbet och det reagerar mitt huvud på med det samma. Jag har lite svårt ännu för att hantera stressen, fast jag tar det lugnare och inte har fullspäckat schema 24/7 och fast jag tycker att jag inte grubblar lika mycket så säger hjärnan ändå till. Ibland är det svårt att förstå¨och acceptera att det är så,att man inte klarar av en sak som varit självklar tidigare. Ibland är hjärnan så blockerad att självklara små saker i vardagen kan bli näst intill omöjliga när det är som värst. Jag är inne i en liten svacka nu, men tack vare att jag har fått erfarenhet av denna sjukdom så vet jag att jag kommer igen. Och jag vet också att jag inte dör, vilket gör att jag kan leva som normalt och jobba.

Det som är till stor hjälp nu är att jag jobbar bara 6 timmar per dag och får hjälp på jobbet av omtänksamma kollegor. Tack vare det så går det att jobba. Jag har också en förstående sambo som är ett stort stöd.

Goda vänner är något som piggar upp..i kväll har jag och sambon haft en trevlig kväll hos Pia och Dick. Skratt och trevlig samvaro.Tack.

En arbetsdag till så blir det helg.Jag jobbar 12-18 imorgon ..så jag får sova lite längre imorgon.


/Andreas

Vintern gör mig inte lyckligare!!!

Det sägs ju att man blir på bättre humör och piggare när den gråa hösten övergår till den vita vintern. Jag kan inte ens ta in det tankesättet i min redan rubbade hjärna. Jag har aldrig kunnat göra det. Jag ser absolut inget positivt med att det blir vinter. Jag menar alltså med själva årstiden som pågår i ett halvt år. Under tiden då jag var aktiv friidrottare och avverkade min grundträning under just den tiden då det blev till vinter så var jag mer än tacksam om hela oktober,november och december var totalt snöfri och jag fick samla mina 100 löpkilometrar per vecka.Vissa år var det så och DET gjorde mig på bra humör och jag var piggare. Nuförtiden behöver inte de nämnda månaderna vara snöfria av den orsaken att jag skall få i hopsamlat några kilometrar.Eftersom jag inte behöver dem mera.

Jag har aldrig tyckt om vintern,jag är dock lite konstig för jag gillar att vinteridrotta.Men jag avskyr snö,kyla,halka och allt annat som vintern innebär. Redan att tänka på det får mig att nästan börja hyperventilera. Orsaken till att jag är mera negativ till vintern än jag någonsin varit beror väl på att förra vintern var det största helvetet jag har upplevt i mitt liv. Men som min sambo sa denna vinter blir annorlunda och det hoppas jag verkligen att hon har rätt i. Min sambo älskar vintern ,hon tycker att det är mys. Och fast jag inte ser något mys med vintern så försöker jag jobba på att kunna mysa med henne under snöflingorna och i kylan i vinter.Vet riktigt inte hur det skall gå till. Kanske den faktorn att jag är kär och flyger runt på moln kan ändra min negativa inställning till vintern. Tjaaa.

Förövrigt om man bortser från att det håller på att bli till vinter och att jag fick krypa in genom bakluckan på min pärla i morse är livet gott. Pärlans dörrar hade frusit fast , pga regnet som kom i gårkväll och de minusgrader som behagade att förgylla vår natt. Så där stod jag i morse och försökte febrilt att få upp dörren,men icke. Det ledde till att jag och min nuförtiden icke så smidiga lekamen fick åla oss in genom bakluckan och sedan använda våld för att få upp dörren, Det hjälpte inte ens att starta bilen och få bilen varm efter som fläkten strejkar. I just love the winter.

Nåja bortsett från det så mår jag helt okej just nu. Livet håller på att stabilisera sig och jag känner att jag kommer tillbaka. När det gäller jobbet så har jag inte tagit det stora klivet tillbaka ännu. Det finns saker jag måste jobba med ännu. Jag klarar inte av stress. Jag upplever dock inte stressen på samma sätt som tidigare när jag är inne i den. Ångesten och paniken träder inte fram på samma sätt. Men efteråt kan jag vara helt utslagen och känna mig som om jag var i en annan värld.Min närvaro försvinner på ett konstigt sätt, samt att det uppstår ett obehagligt tryck i huvudet. Men vilar jag en stund så brukar det släppa.

Men fast det är mörkt och kallt så blir det ju snart till jul, och det är positivt.Jag gillar julen.Man måste se det positiva i allt.

En som inte verkar ha några problem med vintern är vår lilla hund. Hon traskar glatt fast det är halt och kyligt. Hundar är mys.(Trodde aldrig jag skulle säga det offentlig)

Summa sumarum..Vintern gör mig inte lyckligare..MEN..Det är så mycket annat som gör mig lyckligare just nu så det är helt okej.

/Andreas

8 Månader

Det är lite över 8 månader sedan det small,som jag golvades. 8 Månader och hit har varit en berg och dalbana i trance. Ett tag kändes det som om berg och dalbanan kraschade in i ett mörkt hål och körde vilse. Men av någon anledning så hittades vägen ut i ljuset igen. Jag är tacksam över det jag har idag. Jag har lärt mig mycket på vägen hit. Börjat inse vem och vad som ger mig energi och vem och vad som tar min energi. Jag är ännu inte framme, jag har ännu mina defekter i mitt tankesätt och stora folksamlingar gör mig nervös och obekväm. Att stiga upp inför 400 personer och jobba känns ännu avlägset. Men det kommer och jag har lärt mig att leva med att jag ännu inte klarar av det. Jag är trots allt lyckligt lottad. Mellan mars och juni i år var jag i princip borta från denna värld, mycket av den tidsperioden är suddig. Jag var helt enkelt väldigt illa däran. Men allt har en mening och detta var mitt öde. Ett öde som jag fick möta för att jag skulle vakna och inse att ingen skall behöva befinna sig i det helvete jag befann mig i. Ingen skall behöva må så dåligt. Och jag har bestämt mig att jag inte skall utsätta mig för det igen. Och det är bara jag som kan se till att jag inte hamnar in i samma banor igen. Det räcker med en gång.

I helgen firade vi vår förlovning. Jag vill tacka alla som firade oss. Ni är alla underbara människor. Jag är glad att ni ville dela vår lycka med oss.


/Andreas

Nya tankebanor.

När jag hörde det uttrycket sägas av min psykolog för första gången satt jag som ett frågetecken. Vad då nya tankebanor?? behöver jag nya tankebanor? jag har väl aldrig haft något problem med mitt tänkande?? DÅ insåg jag inte att det var just det som nästan knäckte mig.NU inser jag att min nya tankebanor håller på och tar mig tillbaka. Jag har lärt mig det att ändra sina tankebanorna inte egentligen behöver vara så svårt. Redan en liten ändring i sättet att tänka kan förändra mycket. Jag har övat väldigt mycket på det här och ganska omedvetet har jag lärt mig att göra det. Det innebär att jag inte grubblar så mycket och jag gör inte småsaker så stora.

Jag märkte i jobbet idag att något har hänt på den fronten. Jag kom till jobbet i morse och behövde bara sätta på datorn , sätta igång telefonen och gå en runda så hade jag hela jobb dagen fylld. Tidigare hade jag gripits av panik och tänkt att jag kommer aldrig att hinna med det här idag och sedan stressat som en idiot. Nu så konstaterade jag i tur och ordning att jag hade 5 samtal på min svarare, 7 mail att besvara och två utrymmen att göra i ordning samt en hel bokningslista att korrigera och dessutom en ishall att övervaka. Efter att jag hade konstaterat detta satte jag mig ner utanför mitt arbetsrum och tog in varje arbetsmoment i tur och ordning i mitt tanke system och andades lugnt och blundade sedan gick jag ut i den friska luften några minuter och sedan gick jag in igen och började på. Huvudet var rensat och jag kunde tänka klart.

Jag har alltid varit väldigt principfast och inrutad, det har jag nu fått släppa på. Till en början var jag livrädd för detta. Men det har varit en viktig del i mitt tillfrisknande, Det har också gjort mig starkare. Att ta det lite som det kommer och inte grubbla mig sömnlös i flera nätter före jag skall göra en viss sak. I helgen var vi till haparanda, och jag var lite orolig innan resan över att vi skulle köra dit och att det skulle vara mycket folk. Men jag klarade av det. Jag försökte att inte tänka på de specifika orosmomenten på förhand utan jag tog in dem när de stod framför mig.Konstaterade att: det här oroar mig nu måste jag göra något åt det ..brottades en stund med orostankarna som sedan lämnade mig. Ett av de specifika orosmomentet var att köra bil efter motorvägen.. Men när vi väl befann oss på motorvägen ..bad jag orostankarna vika hädan och inte förstöra resan för mig och mina medresenärer. Dom försvann tills nästa orosmoment kom..folkmassan vid ikea. Jag gjorde på samma sätt och jag var grubbelfri igen.

Ibland uppfattar jag mig själv som ett psykfall när jag pratar för mig själv(talar till mig själv) eller sitter och blundar och andas högljutt offentligt. Men det hjälper mig och jag har insett att man måste ta till de metoder som funkar.

/Andreas

Alla goda ting är 3.

En del har hänt sedan senaste inlägg blev publicerat. Positiva saker.

Jag började jobba heltid från den 1 oktober. Jag var nervös innan men det har gott överförväntan bra. Jag är trött men det känns mycket bättre än vad jag någonsin kunde tro. Det är roligt att jobba igen. Att vara på halvtid var en bra mjukstart, men den korta arbetstiden gjorde mig också lite stressad. nu kan jag arbeta mera avslappnat, fast jag mellan varven uppfattar mig själv som lite lat i och med att jag hamnar att ta lite extra pauser.Men det är pauser som behövs.


Jag blev också officiellt sambo med Heidi från och med 1 oktober, vi hade delat hustak i 2 månader innan den 1 oktober.Men officiellt blev vi sambos den 1 oktober. Att vi blev sambos har hjälpt mig mycket, jag hittade en "likasinnad" människa i Heidi. En människa som förstår mig och accepterar att jag varit sjuk och ännu inte är helt återställd. En människa som förstår mig när jag mår illa och som sitter bredvid mig när jag har mina ångestattacker och ligger och skakar på golvet..utan att tycka att jag är ett missfoster. Kärlek och förståelse är en viktig del i en sjuk människas tillfrisknande. Vi förstår varandra och har hittat rätt i varandra.

All goda ting är ju som bekant 3. Den 9.10.2011 förlovade Heidi och jag oss. Något som var bestämt sedan en längre tid. Den 9.10 så gick jag ner på knä och hon blev min trolovade. <3

Bitarna håller på att falla på sina rätta platser en efter en.

/Andreas.

En erfarenhet rikare.

När jag var som mest sjuk och låg och vred mig i ångest och ville bara bort från denna värld så sa min mor till mig att " Andreas när detta är över så kommer du att vara en erfarenhet rikare och vara glad att detta hände". I den stunden ville jag strypa min egen mor för att hon sade något sådant, jag minns att jag låg och kall svettades och skakade och kände hur tårarna rann ner för mina kinder och tänkte " hur kan min egen mamma säga något sådant, varför skulle jag bli rikare av detta helvete".

Senast idag blev jag påmind av att min mamma hade rätt i det hon sade. Jag satt på jobbet och jobbade med bokningarna och plötsligt insåg jag att jag var inne i samma tankebana som jag var innan jag kollapsade. Jag fick panik till en början och blev rädd över att jag hade hamnat in i detta helvete igen. Men så förstod jag vad jag höll på med och lämnade mitt kontor och gick ut. När jag kom ut kände jag av att panik känslorna tog tag i mig. Nu förstod jag att jag inte skulle gå tillbaka till kontoret och fortsätta med arbetsuppgifterna som jag alltid gjorde innan, utan nu tog jag en paus istället och gick på en promenad och andades lugnt. Promenaden ledde mig till en kollega som har gått igenom samma sak som mig och hon kunde se hur jag mådde och jag fick lätta mig. Tack A. Tack vare att jag har blivit en erfarenhet rikare så kunde jag avstyra det osunda tankesätt som höll på att överfalla mig idag. Så min mor hade rätt. Helvetet jag fick gå igenom gjorde mig en erfarenhet rikare och jag är glad att det hände. För det kan hindra mig att hamna i samma skit igen.

Jag vill säga till dem som mår dåligt för tillfället och inte tror på någon framtid eller tror att det inte blir bättre. Det blir bättre fast det inte känns så och ni blir en erfarenhet rikare och ni kommer att få kämpa men tids nog ser ni ljuset igen. Jag trodde inte att jag skulle göra det, men jag gjorde det.

Tack Mamma och Pappa för ert enorma stöd under tiden när jag var som sjukast, tack vare er kom jag tillbaka. Jag älskar er.

/ Andreas

Nystart.

Dagarna går och tiden med den. Mycket har hänt den senaste tiden. Jag har gjort val som skall få mig att må bättre..vissa av valen har inte varit lätta att ta. Men jag har lämnat en del bakom mig och med det lämnade också en del jobbiga minnen och traumatiska saker i det förflutna.

Det tog ont i själen att ta en paus som tränare och lämna adepterna..men pausen var välbehövlig för mig och det bästa för alla parter för tillfället.

Det var vemodigt att städa ur den lägenhet jag har bott i 2,5 år och flytta..men det betydde samtidigt att jag flyttade ihop med min älskling och samtidigt fick lämna den lägenhet vars väggar och golv var inpräntade av ångest och oro.

Det har varit smärtsamt att komma tillbaka till jobbet och inte kunnat jobba som vanligt..men det har betytt att jag har hamnat att lyssna på mig själv, och ta lite i taget.

Det är inte lätt börja om på nytt när man är mitt i livet, men i mitt fall var det den stora räddningen att jag hamnade att göra det. Jag är på väg att börja må bra och har börjat känna känslan av att vara lycklig. Jag är ännu sjuk och får ta dagen som den kommer, och jag kommer att vara märkt för livet. Men jag är ändå tacksam över att allt detta hände, det fick mig att vakna.

Panikångesten och ångesten har hållit sig någorlunda i shack under den den senaste tiden..visserligen vaknar jag med ångesttankar varje morgon men bara jag kommer i gång så släpper de. Det värsta just nu är att jag inte kan äta på morgonen..antagligen pga ångesttankarna. Jag vill äta men det går inte. En helt ny erfarenhet för mig som alltid ätit som en häst på morgnarna. Nåja tids nog ger det väl med sig.

Ännu har jag problem att äta i offentliga utrymmen där det är mycket folk..då uppstår panik känslan och jag slevar i mig maten i racertempo..vilket betyder att magen inte tycker om det.

Och för att ännu ta upp några bestående problem så kan jag ju nämna denna oändliga tröttheten..den känns som kronisk trötthet. Energin fattas. Jag blir trött för minsta lilla. Det goda i den kråksången är att jag inte har något problem med att sova.Jag sover som en liten bebis. Fast jag sover 2-3 timmar efter att ha jobbat 3 timmar så sover jag utan problem 9 timmar på natten. Batteriet är inte laddat.

Nåja..det jag vill säga är att en nystart är påbörjad..jag lider ännu av men från min utbrändhet,men som kommer att följa mig resten av livet. Men jag lär mig hela tiden att leva med dem. De mörka tankarna som nästan tog mitt liv i somras är borta. Tack vare mediciner,psykologisk hjälp och att kvinnan i mitt liv kom in i min mörka vardag. <3

Jag har lärt mig nu att ta det lilla lugna och att allt behöver inte vara 100% perfekt i alla situationer. He dåger äntå!

/Andreas

Livet

Ännu en arbetsvecka är till ända. En arbetsvecka som har varit som en berg och dalbana.Vissa stunder har det känts bra och i andra stunder har det känts rent ut sagt för jävligt. Jag är väldigt energilös för tillfället och för mycket ansträngning tar kol på kroppen. Ibland vill jag bara sparka i väggar och säga fula ord för att få ut min ilska över att jag inte orkar som förr. Jag kan bli otroligt förbannad över mig själv att jag inte orkar som förr.Men samtidigt vet jag att det är av en orsak att jag inte orkar. Och av den orsaken måste jag ta det lugnt för att inte hamna i samma helvete igen. Så därför jobbar jag de 40% som jag skall jobba månaden ut. Det går helt okej att jobba 40% men när uppgifterna hopar sig och stressen blir för stor så kommer den där hemska känslan i bröstet. Den där känslan som fick mig att sprattla som en fisk på golvet den 7 mars, och sedan bidrog till att mitt liv förändrades. Känslan som i medicinsk form heter panikångest. Något jag kommer att få leva med livet ut. En känsla som jag nu kan hantera någorlunda, fast det nästan knäcker mig när det uppstår.

Det är inte lätt att bli sjuk, det är inte lätt att behöva acceptera att man är märkt för livet. Men samtidigt sker allting av en anledning. Skulle jag inte ha kollapsat den 7 mars skulle jag inte sitta här idag på en väg att bli friskare.

Jag är tacksam över att jag har klarat mig så pass bra som jag gjort, med tanke på hur illa däran jag har varit. Jag har fått lyckan att träffa kvinnan i mitt liv som ser mig som den person jag verkligen är. Som kan ge mig kärlek utan att behöva säga det i ord utan genom att bara finnas där. Jag älskar dig Heidi.

Fast det ibland blåser motvind i livet, så är ändå livet värt att leva.


/Andreas

En dag i sänder.

En lugn söndag är det idag.Heidi är i jobb och jag och hunden åkte till mor och far på mat och lite bus. Veckan har gått lite upp och ner. Jag har mått lite sämre och haft mera ångest. Orsaken är antagligen att jag inte tål stress och så fort det blir för mycket så säger hela mitt väsen till. Jag jobbar ännu 40% och fortsätter med det ännu.

Jag tog beslutet efter lite tänkande och ansåg att det var bäst på det sättet.Jag var ännu inte helt redo för att ta mig an full tid och det ansvar och alla de många arbetsuppgifter det innebär. Det känns lite som att det inte är själva arbetstiden som gör mig trött utan det är just ansvaret och att hålla koll.Det vore lite enklare om det enbart var ett område och en arbetsuppgift att hålla reda på. Men en dag i sänder så ser man vad som händer.

För övrigt är den en del förändringar som kommer att ske.Förändringar som är nödvändiga och som kommer att göra mig gott. I övrigt trivs jag med livet. Jag har hittat henne jag vill leva med och det gör mig lycklig.

Helgen har varit trevlig, trevlig samvaro med fina människor och god mat.

Nu blir det lite bus med hunden.:)

/Andreas

Tids nog.

Tredje veckan i jobb är avklarad. På något sätt känns det bra. Jag är visserligen trött och det är som att de arbetsuppgifter som tidigare gick som smort nu går i slowmotion. Men jag klarar av att jobba. Jag jobbar ännu en vecka på 40% så får vi se hur jag mår då.

Känns också skönt att ha någorlunda kontroll över ångestdemonerna, de överfaller mig med jämna mellanrum men nu kan jag mota dem och ta makten över dem. Jag får ta till dramatiska metoder ibland, men jag klarar av att hantera dem.

Veckan överlag har varit bra. Har haft flera intressanta möten under veckan och även fått en del aha upplevelser ,börjar inse att det är meningen att man skall lära sig så länge man lever. Och det är väl det som gör livet intressant att leva. Under de senaste åren i mitt liv har jag nu insett att det inte alltid är medvind, motvinden kan blåsa hårt ibland också. Under tiden som löpare lärde jag mig att man blev löpstark att löpa i motvind på träning. Och likaså är väl livet, man blir starkare av att leva i motbind ibland. Sedan är det ju förstås en fördel att man får hjälp av lite medvind för att komma vidare, Och det är just den känslan jag börjar få nu att medvinden börjar kännas i min rygg. För första gången på flera år börjar jag känna riktig glädje igen. Jag njuter av att kunna känna den känslan igen. Äkta glädje.

När det gäller den kroppsliga orken finns det en del att jobba på ännu. Jag har besökt simhallen två gånger denna vecka.På måndagen simmade jag 300 meter med nöd och näppe idag blev det 350 meter. Det är ovant att inte kunna köra på för fullt som tidigare.Men en trött kropp går inte att stressa.


Helgen blir lugn och skön.. Mys med älsklingen när det finns tid till. Hon jobbar nämligen hela helgen. Men hunden och jag skall ut på äventyr. :)

/Andreas

Synvinklar.

Jag har inlett tredje veckan i jobb på 40%, och det går upp och ner. Den ena dagen går det bra medan det andra dagen går mindre bra. Men det går framåt. Batteriet är ännu inte laddat och jag får välja vad jag gör. Men tids nog laddas väl batterierna igen och jag orkar mera.De dagar som energinivån i mina batterier är låg så mår jag också sämre och ångesten är värre. Men medicinen funkar bra, även fast den medför en del biverkningar. Men det är sånt som hör till.Jag kan ta dessa biverkningar så länge medicinen får mig att må bra.


Fiidrotts-vm är i full gång, vilket betyder att min sovrytm, som inte borde rubbas i nuläget ohjälpligt rubbas. Det är ingen som tvingar mig att lägga väckaren på halv 4 på morgonen för att se Vm-försöken, men är det VM så är det VM och vissa saker måste man bara se live. Utbränd eller inte.

På tal om rubriken Synvinklar. Man kan se saker och ting från olika synvinklar beroende på vad man har för värderingar. Man kan tycka olika.Man kan ha olika synpunkter på hur saker och ting skall göras. Och det är helt okej. Så länge man respekterar att andra kanske gör det på ett annat sätt än en själv. Man behöver inte nödvändigtvis tycka om det en annan människa gör men man kan hamna att acceptera och respektera det. "Ein o var me sett" Amen to that.

Skall fortsätta måndagskvällen i lugnets tecken <3 är i jobbet och kommer hem först efter 9. Har planerna på att jag skulle dammsuga lägenheten innan hon kommer hem.:)

/Andreas

Tillbaka i jobb.

Ett tag sedan det har producerats någon text här i bloggen. Förra måndagen återvände jag till jobbet på 40 %. Det vill säga att jag jobbar 3 timmar per dag och delar min tjänst. En mjukstart som är behövlig. Det är faktiskt roligt att vara tillbaka i jobbet. 3 timmar per dag räcker gott och väl för tillfället, batterierna är ännu inte helt laddade och jag blir fort och lätt okoncentrerad. Jag har ännu svårt att befinna mig i stressade situationer och på ställen där det är mycket folk och sorl. Men jag försöker ta lite åt gången så går det helt okej. Och jag är nöjd varje dag jag avslutar dagen efter 3 timmar och märker att jag har klarat av dagen.

Ångesten finns tidvis där , men jag har lärt mig hur jag skall hantera den och medicinerna håller den i shack, förutom när jag blir för trött eller det blir för mycket känslor. Och det går lite upp och ner..Förra veckans fem arbetsdagar gick överförväntan bra, men när jag vaknade i morse mådde jag riktigt illa, men efter att jag kommit till jobbet gick det att jobba fastän handbromsen var på,hjärtklappningarna högfrekventa och hjärnan strejkade. Men eftersom jag vet hur jag skall hantera symptomen när dom kommer så kom jag igenom dagen. Fast jag var totalt slut när jag kom hem.

Men jag är tacksam över att jag har klarat av att börja jobba och tar nu en dag i taget. Och jobbar på 40% så länge jag behöver det.

Överlag mår jag bra nu..jag har en någorlunda bra balans i livet.Jag har en underbar flickvän,underbar familj och vänner. Samt att jag lärt känna nya vänner under sommaren som givit mig väldigt mycket. Och så har ju en liten hund kommit in i mitt liv. <3.

Jag känner att jag sakta men säkert lär mig att tänka på ett annat sätt..ibland styrs jag iväg till det gamla osunda tankesättet , men då styr H mig tillbaka. bland märker jag inte det ens själv. Men med tid,träning och fina människor kommer detta att gå vägen. Jag vet det nu.

/Andreas

Det närmar sig.

På måndag återgår jag till jobbet efter 5 månaders sjukskrivning. Eller rättare sagt jag gör ett försök. Jag kommer att jobba 40% till att börja med. Känns som att det blir en bra mjukstart.

För övrigt känns det bra just nu..känns som att pusselbitarna börjar falla på sina rätta platser. Jag börjar hitta balans och trygghet tillbaka. Jag är medveten om att jag ännu inte är helt frisk och att jag ännu är svag. Men någonstans måste man börja och jag känner att en 40% arbetsinsats är det som är mest lämpligt just nu. Jag klarar kanske inte av alla uppgifter på en gång, men lite i taget.

/Andreas

Ljuset.

Efter ett halvår som varit turbulent och ibland olidligt att ta sig igenom börjar det ljusna. Jag börjar känna att pusselbitarna håller på att lägga sig på sina rätta platser. Det som varit omöjligt börjar nu vara möjligt, det som har varit skrämmande är nu mindre skrämmande.

Små saker som jag tidigare inte sett är nu min vardag, små saker som gör livet värt att leva. Jag mår bra, fast jag ännu har mina svackor. Men jag har accepterat det som har hänt och lärt mig att hantera den situation jag befinner mig i och kommer att befinna mig ännu ett tag.

För en tid sedan träffade jag en fantastisk människa som blev mera än en vän. En människa som såg mig, fast jag var sjuk och mådde dåligt. Tack Heidi för att du finns i mitt liv.<3

För exakt 3 månader sedan trodde jag att mitt liv var över, jag ansåg mig vara slut som människa och att jag inte hade något mera att hämta här. Nu vet jag att jag har det. Jag vill tacka för allt stöd jag har fått och alla som har bett för mig. Det betyder mycket.

N vet jag att det finns en väg tillbaka, den kommer att vara krokig och det kommer att blåsa hårt igen, men nu vet jag att jag kommer tillbaka.

/Andreas

Allt har en mening!?!

Man brukar ju säga att allt har en mening eller att allt det som händer ,händer av en orsak. När jag tänker tillbaka på det som hänt mig och det jag har gått igenom det senaste halvåret, så kan jag skriva under att allt har en en mening.

För tillfället mår jag bra..bättre än jag gjort på länge. Jag är inte frisk ännu och jag har mina ångest svackor, men jag kan hantera dem nu när de kommer. Livet känns ljust. En underbar människa och en liten hund har kommit in i mitt liv. <3 Jag vet nu att det finns en framtid..och det som har varit svårast att tänka på..JOBBET..Känns nu avsevärt mycket lättare att tänka på. Jag tar det dock lugnt på alla plan och stressar inte fram något. Det kommer när det kommer..jag försöker att njuta av livet.Och för första gången på många år så tror jag att jag vet hur man gör när man njuter av stunden och av livet.

Ha en bra dag allihopa.:)

/Andreas

What a day.

Vilken dag. Många roliga saker har hänt idag. Jag är glad. :)

En trevlig eftermiddag med trevligt sällskap, ett trevligt besök , ett trevligt samtal. Lycka.

Jag börjar förstå nu att leva i nuet och ta vara på det som finns.

/Andreas.

Det rullar på!

Det känns bättre och bättre för var dag nu. Visst har jag mina svackor och jag orkar ännu inte det jag borde orka utan hamnar att ta vilopauser för att orka med en hel dag..men nu vet jag hur jag skall ta mig ur dessa svackor och det bästa av allt ,jag tvivlar inte längre. Nu är jag säker på att jag blir frisk. Ännu för en månad sedan vågade jag inte tro det. Jag var helt säker på att jag aldrig mera skulle kunna umgås med folk, att jag aldrig skulle må bra igen eller att jag skulle kunna leva ett normalt liv. Jag trodde att livet var slut, att jag inte hade något mera att hämta på detta jordklot. Att jag skulle få leva resten av livet som en zombie, om jag överhuvudtaget skulle leva.

Räddningen var medicinen..den gav mig livet tillbaka. Under de två senaste dagarna har jag spenderat kvällarna på Friidrotts-Dm i Jakobstad. Två trevliga kvällar och jag har känt mig lugn och trygg..dock har det varit glest med folk och inga stora folkmassor som har fått mig att gå i paniktillstånd. Men det som är det viktigaste just nu..jag klarar av att umgås med folk igen. Jag måste skynda långsamt..jag vet..men det går framåt.

Denna dag har varit bra..lite jobb vid systers villa på förmiddagen ,friidrott nu på kvällen samt lite kvalitetstid med en fin människa som bra avslutning på dagen.

De prestationer som gjordes under kvällens tävlingar var bra. Ett stort grattis till er alla för fina prestationer.Ett extra stort grattis till Emilia och Cecilia som sprang strålande lopp på 400 meter och förbättrade sina rekord.Strongt.

Nu blir det att avsluta och ta natt.

/Andreas

Värme,glädje och mycket spring.

Det har helgen innehållit. En helg som spenderades i Tusby på Stafett-Fm. Ett Fm som blev en stor framgång för IK Falken. 5 Medaljer = 3 Guld,1 Silver och 1 Brons.

Här på bilden Falkens damer och herrar som stod för medaljerna.


Jag är glad att jag besökte årets stafett-fm. Jag var osäker till en början om jag skulle orka och klara av det. Men efter lite funderande så tog jag beslutet att åka med. Jag inledde försiktigt med att endast befinna mig halva dagen på sportplanen den första tävlingsdagen. När jag kom till sportplanen på lördagen, så kändes det lite konstigt. För en gångs skull var jag på sportplanen utan att vara idrottare eller tränare. Jag var där som en vanlig åskådare. På samma gång som det kändes skönt så kändes det också förvirrande. De senaste åren så har jag antingen varit nervös för min egen del som aktiv eller för andras som tränare. Nu var jag inte nervös överhuvudtaget. Mycket på grund av de mediciner som jag äter, som toppar av vissa "känslor". Bara det att vara på sportplan och inte vara nervös var en helt ny erfarenhet för mig. Jag är glad att jag klarade av hela helgen,på söndagen befann jag mig på planen hela dagen. Visst, det blev jobbigt ett tag under gårdagen, när läktaren fylldes av folk då fick jag gå undan för att inte gripas av panik. Jag spenderade resten av dagen på de övriga områden på sportplanen. Det gick bra det också.Som tur är ju en sportplan relativt stor.

För en tid sedan fick jag rådet att jag borde ta en paus från idrotten, minst på ett år. När jag fick det rådet blev jag ju så klart fundersam. Och funderade om jag skulle följa rådet eller hjärtat. Jag följde hjärtat..jag kan inte leva utan idrotten. Det är ju friidrotten jag har levt för under många år. Så klart har familjen och flickvänner och vänner haft prioritet 1 men utöver det så är friidrotten det som varit mitt liv. Och jag kände verkligen det under helgen, under de månader jag har varit borta så har jag saknat det som friidrotten har att ge. Gemenskapen, glädjen och framför allt alla de fina idrottsvänner jag har. Det var otroligt roligt att få träffa alla igen. Och jag känner att så småningom vill jag tillbaka. Hur det kommer att se ut och i vilken utsträckning får tiden utvisa. Samma sak är det med jobbet. Jag känner att jag är på väg tillbaka, men vet ej ännu exakt när jag kommer tillbaka.

--------------------------------------------------

Jag har varit en zombie idag..resandet tog på krafterna och det blev sent innan jag var hemma i natt. Men det är det värt. Min bror ringde och väckte mig halv 12. Och funderade om jag ville hänga med till fäboda. Jag följde med..det var skönt att ligga på stranden det blev till och med ett dopp. Men när jag kom hem blev det en powernapp som dock avbröts av det oväder som plötsligt härjade utanför mitt fönster.


Jag vill ännu gratta alla falken löpare för era fantastiska insatser. Ett stort grattis även till alla andra Sfi lag. Ett stort tack till er alla för en fantastisk helg.

/Andreas

Stafett-Fm.

Om några timmar åker jag iväg till Tusby för att tillbringa helgen på stafett-fm. Det känns lite pirrigt, eftersom jag har varit borta ett tag från friidrotten, det här blir ett litet steg tillbaka till det som alltid har legat nära mitt hjärta. Nämligen friidrotten och löpning. Exakt för ett år sedan kändes det också pirrigt inför stafett-fm, men då av lite andra orsaker. Då ordnade vi stafett-fm på hemmaplan i Bennäs. En upplevelse som man sent skall glömma.

I år åker jag med som supporter, blir bra att bara sitta på läktaren för en gångs skull.På samma gång känns det lite konstigt att inte vara med som tränare och att inte ha en massa laguppställningar i huvudet. Det blir en riktigt intressant helg, speciellt ur SFI synvinkel.

Jag önskar er alla en skön helg.

/Andreas

Nya möjligheter.

Ett tag sedan jag har skrivit.Tog en liten paus för att orden inte har funnits den senaste tiden. Inte av någon negativ orsak utan mera av en positiv anledning. Jag har helt enkelt börjat må bättre. Jag har börjat se ljuset, livet börjar vara roligt att leva igen,jag börjar orka ta mig an vardagen och ta initiativ. Nu börjar jag våga säga högt att medicinen faktiskt fungerar. Jag känner att jag har fått tillbaka mitt liv.Men det är nu som jag också börjar inse hur dåligt jag har mått och att jag har mått dåligt mycket längre tillbaka i tiden än vad jag själv har trott.

Jag är inte heller längre rädd för framtiden, utan nu kan jag se på framtiden full av nya möjligheter. Jag vet att de mörka molnen kommer att dyka upp men nu vet jag hur jag skall ta mig an dem. Det kommer att vara kämpigt ännu, men nu är jag säker på att jag tar mig igenom det här. För har jag klarat av de 4 senaste helvetesmånaderna så klarar jag allt.

Jag läser vad jag har skrivit här ovan och konstaterar att jag låter över religös eller löjligt tacksam över livet.Men jag är faktiskt tacksam över väldigt lite nu just..redan bara att kunna gå ut och inte få ångest känns som en lotto vinst, en stor befrielse.

/Andreas

Att lära sig igen.

I bland, nu och då får jag en känsla av att mitt gamla jag, den friska Andreas som fanns för ett par år sedan dyker upp. Och de stunder som det händer, är stunder då jag mår riktigt bra. Samtidigt som det känns bra så blir jag nästan i panik..för att det känns så bra. För jag är rädd att jag i nästa sekund skall däckas av en attack och mista känslan av att vara glad Det är så konstigt att man kan känna så..Man borde ju inte bli rädd för att bli glad.Man borde ju glädjas över att man kan vara glad.

Överlag tycker jag att det börjar gå bättre och bättre, idag har jag dock kämpat lite med ångesten. Men till skillnad från för så kan nu jag ta mig igenom dagen fast jag lider av ångestattacker. Medicinen hjälper. Ännu lyser inte hela solen på mig , men några strålar skimrar. Fast jag mått lite illa idag, så har jag försökt få saker och ting gjorda..och en del har jag fått gjorda. Städat bilen,tvättat bilen,handlat mat, städat lägenheten samt tvättat kläder.Och så var jag ut på en liten länk. Detta är ju helt vardagliga saker, men det är saker som jag under 3 månaders tid efter att jag blev sjuk inte varit kapabel till..jag har inte kunnat ta initiativ till det , jag har helt enkelt inte orkat. Jag har inte klarat mig själv. Så det faktum att jag kan leva som en normal människa igen, med alla de sysslor ett hushåll innebär känns som ett stort steg. Ett steg till något som har varit en självklarhet i många år tills jag blev sjuk.

Hela den här tillfrisknande processen känns ibland som att lära sig leva igen. Och nu har jag chansen att lära mig leva igen, som en klokare människa och framför allt en människa som är sundare mot sig själv och hör på sig själv.

Nu har jag kommit till det första steget känns det som..det är några steg kvar innan jag är frisk och redo för att möta verkligheten med aktiv fritid och jobb.Men jag är bra på väg och lär mig nu att ta en dag i taget. Dagen då jag är frisk kommer då den skall komma.

/Andreas

En lugn midsommar.

Midsommaren har passerat lugnt men trevligt förbi för min del. Gårkvällen spenderades vid min bror och hans sambo.Fantastiskt god mat,dryck och trevligt sällskap samt musik. Allt från Lady Gaga till Roger Pontare och vidare till Magnus Uggla och Roy Orbison.

I dag har jag varit seg, trött och illamående, dock inte av går kvällens midsommar firande eftersom det gick lugnt till. Antagligen av lite biverkningar av medicinen och en allmänt sämre dag.

Nu ikväll har jag umgåtts min gode vän Robban som också var seg,trött och illamående :) Robban och jag har känt varandra så länge, så fast båda två sitter och stirrar i varsin vägg så kan vi ändå umgås. Vi förstår varandra oberoende humör eller känslotillstånd. Det blev en trevlig kväll..vi satt inte bara och "stirrade" i varsin vägg utan vi besökte också Korv Görans, och jag konstaterade att Jakobstad har ändrats en del sedan våra glansdagar i slutet av 90-talet. Och tur är väl att saker och ting ändras med tiden. Allt har sin tid,

Tack Robban för en trevlig kväll.
Jag och robban när jag var bestman på hans bröllop.

Hade tänkt bege mig ut på en liten kvällspromenad nu på sen kvällen eftersom kvällsluften här i Bennäs kändes så skön efter regnet. Men benen är för trötta..jag slöar på soffan i stället och kollar på James Bond tills John Blund anländer.

Hoppas ni alla har haft en skön midsommar och är välbehållna. :)

/Andreas.

Det viktigaste är att man är positiv.

Det är snart midsommar och vädret är uruselt.

Men det viktigaste är att man är positiv. I mitt fall:

* Jag mår överlag bättre än på länge.

*Jag har fått ha en bra dag.

*Jag har spenderat kvällen på fina tävlingar och umgåtts med trevligt folk.

*Jag har träffat en av mina bästa vänner och hans familj som jag inte träffat på länge.

Trots att vädret kanske inte blir det bästa SÅ VILL JAG ÖNSKA ER ALLA EN SKÖN MIDSOMMARHELG. Ta det lugnt och njut och umgås.

/Andreas

Grym väckning, spikmatta och trevligt sällskap.

Det är min dag i ett nötskal. Efter att ha sovit rätt bra i natt vaknade jag abrupt 06.30.När jag vaknade trodde jag först att jag vaknade av en ångestattack. Men jag vaknade till ljudet av en helsikes ostämd elgitarr som min granne på övre våningen hade dragit igång i den arla morgonstunden. Jag låg och vred mig i en halvtimme tills nerverna rök. Jag steg upp och riktade ett par karatesparkar i batterirören som går upp till grannens lägenhet.Ingenting hände.Så jag sparkade tills elgitarren tystnade,min för tillfället otränade lekamen fick mjölksyra på köpet. Dock hade jag blivit så upprörd av denna händelse att jag inte fick sömn med det samma fast oljudet tystnade. Utan jag fick ligga och söka sömnen ett tag.Till sist somnande jag och tydligen somnade jag så djupt så att jag inte hörde den egentliga väckningen som var inställd på 10.00 utan jag vaknade 12.00. Tack elgitarren.!!

Efter att ha stigit upp begav jag mig på lunch till mor och far. Efter den goda lunchen blev det dags för dagens pass på spikmattan. Idag blev det en hel timme på mattan och jag lyckades att slappna av.Det var otroligt skönt.

På eftermiddagen återvände jag till lägenheten och fick besök av min gamle studiekompis och gode vän Magnus. Vi har inte träffats på länge och hade mycket att prata om, strax efteråt kom en annan god vän Mike.Så nu har vi suttit här i lägenheten och haft en trevlig kväll.Tack till er båda för en trevlig kväll.

Det var min dag i ett nötskal.Har mått lite sämre idag mot vad jag har gjort de senaste dagarna , men det kommer ju sådana dagar också. De senaste dagarna som jag har mått bra så har jag ibland blivit orolig eftersom jag har mått så bra. Jag har helt enkelt inte varit van att må så bra som jag har gjort. Imorgon skall jag besöka psykologen 9.30. För två veckor sedan var jag på mitt senaste besök. Och det har hänt saker sedan dess. Då mådde jag så dåligt så jag knappt kunde uttrycka mig, jag skakade mest. Nu två veckor senare tror jag att psykolog besöket går smidigare..Tack vare bland annat medicinerna.


I morgon är det dags för tävling här i Bennäs igen. Denna gång är det de årligen återkommande Falken games.Jag siktar på att infinna mig om jag mår bra.Falken games har varit en av mina favorittävlingar under tävlingssommaren. Både som idrottare och tränare.Bilden nedan är från Falken Games 2008 då jag sprang 400 meter. Jag är längst till vänster.

Är glad över att jag klarar av att befinna mig bland folk igen. Det är dock svårt ännu och jag är på min vakt hela tiden när jag befinner mig på tex sportplanen.Är lite rädd för att drabbas av en panikattack, men jag märker att jag klarar det bättre och bättre hela tiden.

Imorgon kväll kommer en av mina äldsta och bästa vänner Robban hem på midsommarbesök. Vi har inte träffats på ett halvt år. Ett efterlängtat återseende.


Se framåt emot en trevlig midsommarhelg.


/Andreas

Spikmattan.

Jag har fått som råd på vägen under min väg tillbaka att hitta en metod för att kroppen skall lära sig slappna av. Zoonterapi,akupunktur och taktil är de förslag jag har fått. Men ännu har jag inte tagit steget ut att pröva på några av dessa. Men jag läste om att spikmattan skall vara bra för en trött kropp och en kropp som inte riktigt kan slappna av. Så jag testade på det idag. Jag var först ut på en liten promenad och sedan låg jag i 20 minuter på spikmattan.För att riktigt koppla av så hade jag "no stress" musik i öronen. Jag försökte verkligen. Men ..det pickade ju!!! Visst var det skönt efteråt men man måste väl lära sig slappna av förrän spikmattan börjar ge resultat.

Den pickande spikmattan.

För övrigt så mår jag mycket bättre nu. Det känns som att vardagen blir lättare och lättare för varje dag som går. Ångesten har hållit sig lugnare och jag orkar ta itu med vardagen. Vilket är så skönt och befriande så att det bringar tårar i mina ögon. Känns som att det äntligen börjar vända. Ännu har inte de anti-depressiva riktigt börjat värka och man vet ju inte hur kroppen reagerar sedan , men det känns som att det bara blir bättre hela tiden. Orken finns inte riktigt ännu..men jag har blivit gladare och det känns skönt.

/Andreas.

Helgen kom och gick..

som alla andra helger. En lugn och trevlig helg har jag haft. Jag har mått illa och varit trött, men mycket piggare och varit på mycket bättre humor än vad jag har varit på länge. Kanske medicinerna börjar ge sin verkan snart.

Idag sov jag länge innan jag satte mig i bilen och besökte mor och far och fick avnjuta en god söndagslunch, efteråt blev det en liten powernapp på familjens soffa.Jag har tydligen fått som vana att invadera folks soffor med mina powernappar när jag är på besök. I går var det brosans soffa idag blev det föräldrarnas.

Efter min powernapp så tittade vi gemensamt på friidrott på tv. Lag-Em från Stockholm. Synd bara att inte lag-em från turkiet visades i tv, där Finland deltog. Måste bara lyfta fram Jonathan Åstrands(If kraft) fantastiska 200 meters lopp på 20.50 som han blev tvåa på i turkiet under dagens tävlingar. Nu är det inte långt till Tommi Hartonens finska rekord 20.47. Fantastiskt Jonathan.

När jag körde hem från föräldrarnas så passade jag på att ta en vända via staden för att utföra ett Kela ärende. Man kan faktiskt utföra ett sådant fast det är söndags och stängt. Det sparar mest på ett instabilt huvud att sätta kela blanketten i deras postlucka när det är stängt istället för att gå in med den när det är öppet. Nu får jag då bara hoppas att den kommer dit den skall.

En ny vecka på antågande. En vecka då kära mor skall firas på sin 65 års dag och lite annat skall utföras. Tänkte också kolla in några friidrottstävlingar. Och sedan blir det midsommarfirande till helgen Känns som om jag är på rätt väg nu. Jag kan ju åtminstone se framåt fast det ibland känns för jävligt. Känns som om jag trots allt kommer ur det här. Ännu skall jag inte ropa hej..men roligt att se att man börjar må bättre.

En trevlig ny vecka tillönskas er alla.

/Andreas

Försöker så gott det går.

Jag har fått många frågor på hur jag mår nu? och svaret är: Jag försöker så gott det går. Hela jag är lite i kaos,vissa stunder så känns det rent ut sagt helvetiskt och jag har ingen lust att göra något överhuvudtaget. Medans det ibland känns bättre.

Idag har varit en sådan dag då jag har fått försöka så gott det går. Morgonen var seg, likaså förmiddagen men mot eftermiddagen besökte jag trevliga vänner och hade en fin eftermiddag. Tack Å&T.

I går besökte jag för mig den första friidrottstävlingen för denna sommar. Pga min sjukdom så har jag tagit paus från att vara tränare på obestämd tid. Men mitt intresse ligger ju fortfarande i hur mina adepter klarar sig. Dock velade jag ett par gånger innan jag styrde kosan mot sportplanen igår. Och jag stod en stund utanför porten innan jag efter djupa andetag gick in. Jag var stel i kroppen när jag vandrade bland folkmassan inne på planen och alla bekanta ansikten som log och hälsade så kändes på ett konstigt sätt främmande. Men efter att jag hade befunnit mig ett tag på planen så slappnade jag av. Vissa stunder kunde jag känna glädjen igen och fick en känsla av att det var som förr. Men ganska snabbt hann det ikapp mig och jag konstaterade att det är en bit kvar. Men det var skönt att få känna lite glädje åtminstone. Och adepterna var duktiga och gjorde riktigt fina prestationer.

Det var skoj att träffa alla idrottsvänner och adepterna igen. Idrotten är något jag har saknat så att det har gjort ont, och det har funnits stunder då jag har gråtit över att jag inte har kunnat befinna mig där jag brukar på somrarna för att jag har mått så dåligt. På planen. Men nu kunde jag ju det. Jag kommer att ta det lilla lugna nu i sommar men jag kommer tillbaka.:)

Efter en ändå bra dag så blir det en lugn kväll. Befinner mig hos mor och far och tar det lungt. Jag känner på mig att det blir en tidig kväll ikväll bara jag får tag i sömnen.

Fredagskvällen till ära dricker jag bubbelvatten och äter ost och vindruvor. My kind of fredagsmys. :)

Ha en trevlig fredagskväll.

/Andreas

Steg för steg.

Jag är trött idag. Försökte aktivera mig lite med mina möbler idag men efter att ha slipat ca 10 minuter mådde jag så illa och var så yr att jag helt enkelt konstaterade att idag skall jag inte slipa möbler.

Jag satte mig i soffan istället med datorn famnen och chillade. Jag brukar avsky ordet chilla, för jag har alltid tyckt att det har varit lika med att vara lat. Något jag själv nu får öva mig på att vara. Jag har inget val.Nu gäller det att höra på kroppen och göra det som kroppen och knoppen tillåter. Jag låter ju åtminstone klok..det är ju sedan en annan sak att uppfylla de orden också.

Nu skall jag titta på friidrotts klipp..jag håller på och kollar på kvinnliga 400 meters lopp från början av 80-talet. Kan lugnt säga att det känns overkligt att se en kvinna springa 400 meter på 47,7 sekunder och sedan lätt trippa runt på ett ärevarv. Jag har själv avverkat banvarvet på 54 sekunder och besökt buskarna efteråt full av mjölksyra. Men jag skyller på att jag var manlig långdistanslöpare och inte kvinnlig östtysk 400 meters löpare på 80-talet.

Steg för steg nu så blir nog det här bra.

/Andreas

Det tar tid att vänja sig.

Har känt mig trött och lite frånvarande sedan jag började med mina mediciner i Fredags. Lite små biverkningar har jag märkt av de anti-depressiva medicinerna men inget värre än så länge. Ångestmedicinen som jag skall ta vid behov gör att jag avtrubbas en aning , men jag får sova på nätterna. Och det är total lycka. När jag ser tillbaka på de senaste åren är det länge sedan som jag somnat in nästan med detsamma och sedan fått sova djupt och vara relativt utvilad på morgonen. Som sagt jag blir lite dåsig just nu och det är svårt att säga hur bra medicinerna verkar , eftersom jag ätit dem så kort tid. Det tar ju ett tag innan de anti-depressiva börjar verka.

Men jag är tacksam över att jag till sist insåg att jag behövde medicin, jag var länge envis och tänkte att jag skulle klara mig utan. Men nu inser jag att jag kanske hade varit i behov av medicinerna långt tidigare. Men det är lätt att vara efterklok.

Det kändes som en lättnad när jag satt vid apoteksdisken i fredags och fick medicinerna. Samtidigt som jag var sårbar inombords, förvirrad men ändå lättad.Jag hade kämpat emot så länge, kämpat emot ångesten och illamåendet. Tänkt att psykologisk hjälp och bearbetning skulle hjälpa mig tillbaka. Att jag skulle klara det på egen hand..som jag alltid skall bevisa att jag kan. Men denna gång kunde jag inte klarar det själv. Jag behövde hjälp. Och vad är det för fel på det egentligen? Varför skall det vara så svårt att visa sig svag och be om hjälp?. Hjälpen har funnits överallt av familjen och vänner..inser jag nu. Men jag har delvis kanske varit för stolt att se den och ta emot den men också en fighter som trott på att ensam är stark. Men ensam är inte alltid stark..det är bara en dålig kliche. Speciellt när man mår riktigt dåligt.

Jag är oehört tacksam över de människor som stått vid min sida och bara funnits där och varit förstående.

Jag trodde att jag vid ett tidigt skede hade accepterat det skedda,genom att ta det för va det var. Samtidigt så bedövade jag en del av illamåendet med att träna ,hitta på aktiviteter och trodde att jag började må bättre. Men det var en fasad, en fasad jag byggde upp för att jag ville bli frisk.Och säkert kan det hjälpa att få bort tankarna och illamåendet genom att vara aktiv och på det sättet rensa tankarna. Men när man innerst inne är så svag och mår så fruktansvärt dåligt så tränger det bara bort det..det försvinner inte. Det packar bara på. Men det är först nu som jag accepterat på riktigt.Efter att jag fick en andra smäll som fick mig att vakna upp ur en vardag där jag vandrade kring som en vålnad.Det gick inte längre. Nu kan jag högt säga att jag blev utbränd,fick ångest, panikångest och blev deprimerad och behövde medicin. Jag blev sjuk helt enkelt.

Som jag sagt tidigare så är jag otroligt tacksam över det stöd jag fått genom bloggskrivandet. Ett stort tack till er alla som läst och gett respons. Tyvärr är det aningen avancerat att kommentera här på bloggen och jag har ännu inte fått det att fungera så att alla kan kommentera. Det vore kul att veta vem som läser och få mera respons och kanske råd av de som har gått igenom samma sak. Ni kan gärna skicka mail forsman9@hotmail.com eller kommentera på Facebook.

Solen börjar så småningom skymta.



/Andreas

Trött..men på rätt väg.

Har haft en trevlig helg med fina människor. Jag har bara tagit det lugnt, njutit av värmen och varit ute på sjön. Har också sovit otroligt bra de två senaste nätterna..de ångestdämpande medicinerna har gjort mig lugn. Det är många år sedan jag har somnat in med detsamma jag har lagt ner huvudet, och obeskrivligt skönt att inte ha en massa tankar surrandes i huvudet hela tiden. Medicinerna gör mig trött och det kommer antagligen att vara några jobbiga veckor innan de anti-depressiva medicinerna börjar ge sin verkan. Men det är på rätt väg nu.

Jag kommer att ta en liten paus från bloggandet nu eftersom jag är så trött och det är ansträngande att skriva just nu. Men jag återkommer när jag är piggare igen.

/Andreas

En ny dag.

Efter de senaste dagarnas fruktansvärda illamående är jag otroligt trött. Kulmen av illamåendet kom i torsdags när jag trodde att det höll på och tog slut på riktigt. Det kändes så. Det var nog bara en panikångest attack som gick över till sist men jag blev rädd mig själv. Då insåg jag själv att jag helt enkelt inte klarade av vardagen utan medicinsk hjälp.

Varje dag har varit en plåga och det har inte funnits något ljus. Jag har skrattat mellan varven men jag har inte varit glad..då jag har varit glad har jag blivit ledsen för att jag vetat att jag inte varit glad på riktigt. Minsta lilla sak har blivit så stor när ångesten kommit på, det som egentligen inte varit något problem har blivit till världens största problem just då och det har känts som att det absolut inte gått att lösa det.. det har känts så hopplöst.

Allt detta har jag känt från och till ända sedan jag blev sjuk, men med psykologens hjälp och olika övningar så har jag kunnat bearbeta och bemästra dessa känslor till en viss del. Men nu gick det inte längre. När jag ringde till läkaren i Torsdags så var jag så skakig så att jag fick sitta på marken för att inte falla ihop, livet kändes bara meningslöst.

Igår fick jag min sjukskrivning förlängd till 31.7 och efter det tar jag 2 veckor semester, så går det som det skall så börjar jag jobba 15.8. MEN..Blir jag inte frisk så börjar jag inte jobba FÖRRÄN JAG ÄR FRISK.

Läkaren skrev ut anti depressiva mediciner samt ångestdämpande. Jag känner mig lugnare nu och kan känna att det är en ny dag..kanske inte en bra ny dag..men det känns åtminstone som en ny dag.

I dag så skall jag umgås med dom närmaste och bara ta det lungt, det ger mig styrka.

Tack till er alla som läser och ger mig stöd just nu. Det betyder otroligt mycket.<3

/Andreas

Hur länge orkar man?

Jag trodde inte att jag skulle bli så trött och må så psykiskt dåligt som jag gör nu. Jag har försökt att hålla skenet uppe men nu orkar inte mungiporna ens försöka dras upp på ett äkta sätt. Det är tungt nu. Var till psykologen i morse och efter det försökte jag få läkartid till min läkare, men det var svårt att få tid med detsamma så jag fick telefon tid med läkaren i morgon.

Har tänkt att vila,tid, bearbetning och psykologisk hjälp skulle göra mig frisk och att jag skulle lämna medicinering utanför. Men nu inser jag själv att jag inte kommer framåt. Jag klarar inte av det här utan medicinsk hjälp. Och det blir olidligt att gå runt och må så här dåligt. Det är inget liv.

Min högsta önskan är att bli frisk igen,men nu känns det långt borta oändligt långt borta.Förhoppningsvis får ja hjälp i morgon.

Det är mörkt nu..men kanske det blir ljusare igen.

/Andreas

En någolunda vanlig dag.

Det har jag haft idag.En helt vanlig dag i den vardag jag lever i nu. Dagen började med ett besök till sunds trädgård,jag och far var bärhjälp åt mor som köpte blommor. Och det var inte lite blommor. Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag skulle hjälpa henne att plantera blomstren. Men där tyckte jag dock att det räckte med blomster för min del. Inne vid sunds trädgård blev jag allt yr av alla blommor..så många blommor och så många färger på en samma gång är för mycket för mitt huvud. Men det är inget konstigt.. även innan jag blev sjuk hade jag svårt för blomster. När vi stod i blomhavet och mor ivrigt sökte bland blommorna..tänkte jag för mig själv..tänk om jag en dag gifter mig med en blom tokig kvinna!!!!jag släppte kvickt tankarna på att gifta mig och blomster och tittade ut genom de stora fönsterrutorna mot den blåa himlen för att få bort tankarna. Jag har lär mig att göra så när jobbiga tankar dyker upp. Och blomster/giftas tanken var en sådan tanke.

Efter det oändliga blomsterhandlandet hade jag som tänkt nästan lovat att hjälpa till med planteringen. Men då blev jag trött..seriöst så blev jag faktiskt trött så jag tog en power napp som skulle vara i 30 minuter men den varade i 4 timmar. Jag vaknade och var ännu dödstrött. Det räckte med en timmes besök vid sunds trädgård så blev jag golvad av trötthet. Egentligen är det väl inte så konstigt..säg vilken kar som inte blir golvad av en timmes besök vid en blomsterhandel. Även om min trötthet beror på att jag är sjuk. Men i allafall...blommor gör en trött. Men mor fick sina blommor och de betyder mycket för henne så besöket var väl värt.

När jag vaknade tog det som det tar för mig att vakna när jag försökt sova bort min trötthet ca 2 timmar att vakna till liv. Kvällen spenderade jag med att torka lite damm i lägenheten och gå ut på en liten kvällspromenad. En kvällspromenad som ledde mig efter de vägar som jag under det senaste åren många gånger har gått med tunga ben och nedsänkt huvud..utan att ens märka att benen var tunga och huvudet nersänkt. Jag gick förbi jobbet och kalla kårar gick genom kroppen. Men jag kunde styra dem men det var skönt att få gå vidare.

Efter länken satt jag en stund på balkongen och njöt av den sköna värmen, men myggen var lite väl närgångna. Skönt dock med riktig värme, imorgon har det ju lovats varmt. Nu blir det att söka sig till sängs..trots min 4 timmars powernapp idag så är jag ändå trött. Skall sova i lägenheten i natt ..ensam. Någonstans måste man börja och fast ångest känslorna kommer så måste de bekämpas. Jag kämpar vidare. Det är ju här jag vill bo. Och med tiden kommer jag att kunna göra det,men jag och ångestdemonerna kanske måst fajtas lite först.

/Andreas

Solen skiner även i skogen.

Det blev en utfärd till bockabron i kiisk nu ikväll tillsammans med min bror och hans fästmö. En utfärd som satt helt perfekt. Jag rekomenderar ett besök till den ny renoverade bockabron. Det är balsam åt själen och hjärnan att befinna sig där.Åtminstone om man är trött och nere.

Vägen till bockabron.

Sebastian och Jenny på väg till bockabron.

Vi försökte få kontakt med fågeln som befann sig inne i trädet, men den ville inte ställa upp på fotografi.

Nybyggd rastplats vid bockabron.

Den nya bockabron.

Saftpaus.:)

Jag var säker på att vi var vittnen till en raketuppskjutning och min bror menade att det var ett ufo. :)

Men det visade sig vara något så tråkigt som ett rea plan!!!!

Vandringen tillbaka.

En riktigt Trevlig kväll!

/Andreas

Och sommaren den kom!

Jag har haft en liten bloggpaus på några dagar. Det har varit en liten sämre vecka denna vecka. Jag har varit trött och mått dåligt. Det har känts rent av omöjligt denna vecka. Det har funnits dagar denna vecka som jag inte riktigt vetat åt vilket håll framåt har varit. Dagar då jag vridit mig av ångest i sängen, jag har haft panikångest attacker och varit så fruktansvärt trött. Redan ordet jobb eller annan aktivitet har fått mig att darra.

Men nu mot helgen blev det bättre. Gårdagen var riktigt bra. Umgicks med goda vänner hela dagen och det fick mig att må bättre.

Jag vet faktiskt inte vad denna veckas illamående har berott på..om det är en del av processen eller om det beror på att min sjukskrivning närmar sig sitt slut?. En sjukskrivning som jag själv kommer att ta initiativ till att förlänga. Det går inte att börja jobba 15.6. Jag är ännu för förvirrad och svag och redan att tänka på jobb får mig att känna panik.När jag mår bättre , som igår till exempel så känner jag mig som en nästan normal människa. En människa som nästan klarar av att leva livet. Men att ta in aktivitet i livet är ännu svårt. Och det gör mig olycklig. Jag kan ibland känna en otrolig längtan till att komma tillbaka till ett vanligt liv. Och ibland blundar jag och hoppas att när jag öppnar ögonen igen så skall allt vara som vanligt .Att detta bara är en dålig mardröm. Men det är inte det , utan det är verklighet, en verklighet som jag aldrig kunnat föreställa mig hur den skulle vara. Och bra är väl det att man inte på förhand vet vilket öde som kommer att möta en. Men trots att läget är som det är och jag i bland är så trött på denna berg och dalbana och denna helvetiska trötthet, så tänker jag inte gräva ner mig eller ge upp. Ordet ge upp finns inte ens i min vokabulär. Sommaren som nu har kommit kommer att bli en annorlunda sommar. Men detta blir en sommar då det handlar om att komma tillbaka. En sak vet jag säkert att jag aldrig kommer att glömma vår vintern/våren och sommaren 2011. Både på gott och ont. Allt har sin tid.

Jag önskar alla en skön söndag..njut av solen. Det skall jag göra.

/Andreas

Ljudet av regnet som faller på taket.

En trött dag idag. Tröttheten fortsätter. Tydligen har jag varit för aktiv under de senaste dagarna. Men det blir så när jag mår bättre och då ser jag inte var gränsen går. Jag är tydligen inte riktigt utvilad ännu. De senaste dagarnas aktiviteter har inte varit till synes så betungande , speciellt inte för en frisk människa. Men för en utbränd människa som är trött in i själen så har det varit för mycket. Så nu blir det att vila lite igen för att komma på benen igen.

Så nu ligger jag på soffan och njuter av ljudet av regnet som faller på taket.Det är mysigt och det känns helt okej att vara lat och trött en dag då det regnar.



/Andreas

Zombie!

Jag har känt mig som en zombie idag. Trött..genom trött. Jag vaknade till liv först på eftermiddagen, så den planerade promenaden i skogen lämnade åt sitt öde. Det har varit mycket på gång de senaste dagarna och det tär fort på krafterna när det blir för mycket för huvudet. Jag har sovit mycket idag, fast jag sover på dagarna sover jag helt okej på nätterna. De nätterna som jag inte ligger och vrider mig av ångest. Men hur som helst känns det som om att jag tar igen en massa sömn nu..jag har alltid tyckt att jag har sovit bra men tydligen har jag inte gjort det. Jag har sovit men djupsömn är det längesedan jag har upplevt. Så det är väl dags att jag lär mig det igen.

Efter att powenappat I evigheter så tog jag mig i kragen och gjorde klart mitt nattduksbord. Innan jag pimpade upp det såg det ut så här.

och slutresultatet blev.

För någon månad sedan funderade jag ju kring vad som skulle vara min nya hobby. Då var hjärnan så blockerad så jag kunde inte se mig ha någon hobby. Nu när hjärnan är klarare så har jag insett att detta kan vara en liten hobby. Att pimpa upp möbler. Jag tycker det är kul. För det första så är det ingen stress och för det andra så gör jag det helt för mig själv. Mitt nästa projekt är större och blir en liten utmaning. Det är nämligen mitt köksbord med tillhörande stolar som borde få sig en omgång. Men först hamnar jag att fundera hur jag skall göra det och vilken färg köksmöblemanget skall bli. Återstår att se.

Hög av mållukten blir det att krypa i sängs igen och hoppas på att det är en piggare dag i morgon.
/Andreas

Huvudet börjar vara med!!??

Den psykologiska metod jag inledde i förra veckan har arbetat bra på mitt huvud. Jag har klarat av att rensa huvudet från illasinnade ångesttankar. Peppar,peppar. Men det är lättare att vara nu när det känns som huvudet börjar vara med och det går att tänka klart utan att det känns som ett kaos i huvudet. Men det är nu när den egentliga vägen tillbaka börjar. Nu när jag kan tänka klart hamnar jag att reda upp det ena och det andra med mig själv för att kunna fortsätta in en ljus framtid. Och till det behövs tid..och jag kommer att ta mig den tid. Alla måste hamnar att vänta ännu. Jobbet återvänder jag till när jag verkligen känner mig redo. Jag är sjukskriven till 15.6 men som det känns nu tar det längre än så, Steget att fara tillbaka i jobb känns väldigt stort ännu.Det går helt enkelt inte ännu. Jag är ännu trött..energin har inte riktigt återkommit, fast jag har blivit piggare.

Dagen har varit ok. Jag sov pinsamt länge idag. Jag var trött efter helgen och behövde vila ut. Jag var en sväng till lägenheten. Den delen av det skedda är ännu svår. Jag har helt enkelt svårt att befinna mig i lägenheten någon längre stund. Det tar sjukt och det känns obehagligt. Smällen jag fick när jag blev sjuk finns i bakhuvudet ännu. Men jag jobbar på det.. sovrummet är det rum så är svårast att befinna sig i. Det var där jag fick panikångest attacken som ledde till krampanfallet. Och det är ju lite svårt att sova i en lägenhet om man tycker det är obehagligt att befinna sig i sitt eget sovrum. Jag kunde ju alltid sova på balkongen. Kan vara att det blir en lite längre resa för att få psykologisk hjälp än jakobstad om jag börjar spendera nätterna på balkongen. Jag har det bra hos mor och far men bäddsoffan jag sover på börjar vara tråkig. Det jag vill helst av allt är ju att kunna bo i min lägenhet som jag gjorde de två åren innan jag blev sjuk. Men nu går det inte. Ett alternativ kunde ju vara att flytta till en annan lägenhet. Men jag vill bo kvar eftersom jag egentligen trivs i min lägenhet och att flytta är ju bara att flytta från problemen. Men det känns bättre hela tiden att befinna mig där så småningom så bor jag där igen.:) Men jag inser att allt detta måste ta den tid det tar, desto mera jag stressar och försöker skynda på processen desto större bakslag får jag ta. En dag i taget,

För att vara lite aktiv idag drog jag på mig min bad ass mundering

och fortsatte med lite möbel renovering. Mitt nya projekt är att fixa upp ett gammalt nattduksbord.Kanske lite nya färger i min lägenhet kan lura min hjärna!!

Nu blir det att sova. I morgon tänkte jag ta en promenad i skogen för att få lite syre och som jag skrev i ett tidigare inlägg så är ju färgen grön lugnande.

/Andreas

Regn ute..sol inne.

Det har varit en regnig helg, men en väldigt trevlig helg. Under gårdagen firades systerdottern A´s frisörsexamen ute vid villan. En fin dag. Jag höll mig i skinnet i folkvimlet. Jag var stolt över mig själv att jag klarade av att servera kaffe åt gästerna. Några andningspauser fick jag ta, men i det stora hela gick det bra. Jag tillträdde rollen som kaffe serverare med stort självförtroende eftersom jag har ett förflutet som servitör. Jag blev det efter min ungdomssynd att utbilda mig till kock. Men man har ju nytta av det man lärde sig under den tiden när man ställer till fest. Gårdagens prestation kan ju anses vara en stor prestation med tanke på hur jag har regerat på stora folkmassor den senaste tiden. Men det gick bra eftersom jag hade EN arbetsuppgift att koncentrera mig på, nämligen att hälla upp kaffe samt att det inte var någon stress.

Jag spenderade natten vid villan eftersom jag finner ett lugn där. Denna dag har gått i lugnets tecken vid villan..en fin dag tillsammans med E och R. Tack för en bra dag.
När jag kom hem ikväll var huvudet ganska fullt och jag kände att tankarna började förebereda sig för något. Men efter en 20 minuters grubbelstund så rensades hjärnan. Och det kändes bättre.

En bra helg med andra ord då tankarna har hållits bort från det som är jobbigt och då går det bra. Men någon gång måste jag kunna befinna mig i det jobbiga och inte känna stress eller press, men det kommer..jag känner att grubbelstunden ger så mycket så att jag tror att det kommer att hjälpa mig den sista biten på den långa vandringen. Det är ännu en bra bit kvar. Det är ett antal pusselbitar som skall falla på plats ännu.

Nu blir det att se den spännande finalen av mästarnas mästare.

/Andreas

När man känner sig som en utomjording.

Jag har haft en helt okej dag idag. Känslomässigt har det varit som en berg och dalbana som det alltid är efter en tuffare period. Men jag hade en trevlig stund i staden med mina föräldrar. Vi åker gemensamt intill staden med jämna mellanrum för att jag skall vänja mig med kaoset i staden. Staden Jakobstad är ju i och för sig inte någon storstad men för min trötta hjärna är oljudet som uppstår i stadskärnan påfrestande. Och idag gick det helt okej, men jag känner mig som en utomjording när jag rör mig ute bland folk. När vi gick vid ett av stadens varuhus idag kändes det som om att folket omkring mig gick och tittade på mig och tänkte snart får utomjordingen ett utbrott och löper amok på hela varuhuset. Med utbrott syftar jag på mina panikattacker. Så klart tänkte inte medmänniskorna vid varuhuset på det sättet, men det är den känslan jag får. Samtidigt är jag väl rädd för att jag skall få panik. Men denna gång lyckades jag nästan hålla mig i skinnet. När vi kom till kassakön som i mina ögon var oändligt lång blev jag med det samma osäker..men jag ställde mig snällt i kön. Efter en stund flöt barnaskriken, de stressade mammornas åthutanden åt sina barn, kärringarnas skratt och allt sorl i hop till en ångestsoppa. Men jag höll mig lugn och meddelade mina föräldrar att jag går ut. Jag gick lugnt och sansat ut och stod med huvudet svängt mot varuhusets vägg och tog lugna andetag. Efter en stund konstaterade jag : att gå inne i varuhuset gick bra, men att stå i kassakön blev för mycket, bättre lycka nästa gång och jag kunde jag gå in igen..men jag satte mig på en bänk och väntade på mina föräldrar och agerade igen utomjording för att göra fredagsförmiddagen mera spännande åt stadens pensionärer som fredagshandlade.

Efter varuhus vistelsen kröp hungern på och vi bestämde oss för att äta pizza vid koti pizza. Det gick bra.Förvånansvärt bra. I det avseendet är det ju inte konstigt..eftersom jag alltid tyckt om mat. Men i det avseendet att jag inte löpte amok på hela pizzerian så gick det ju bra att jag satt och åt lugnt och stilla. Skall påpekas att vi var de enda matgästerna. Men hur som helst. Det var ju mycket folk på utsidan som kunde fått mig att flippa ,men jag satt där lugnt och harmoniskt och åt min pizza.

När jag kom hem och hade tagit min dagliga powernapp så inledde jag en för mig ny " psykologisk" metod som vi gick igenom vid psykologen igår. Den kallas grubbel stunden. Och den går ut på att jag skall sitta 20 minuter per dag och lista upp alla de saker som plågar mig och som oftast leder till ångest. När jag listat upp alla grubblerier skall jag dela in dem i "kan påverka" och " kan inte påverka". Sedan skall jag ta alla kan påverka grubblerier och lista upp dem i prioriteringsordning. Sedan skall jag gå igenom och prata med mig själv om dem. När de 20 minuterna har gått så skall jag avsluta sessionen och så är det färdigt grubblat för dagen. Kommer grubblerierna tillbaka så skall jag hänvisa till listan och be grubblerierna att vika hädan. Jag gjorde det här för första gången idag och jag känner att detta kräver lite övning, men det tömde hjärnan en aning ,vilket var skönt.

Detta är första steget till att reda upp hjärnan så att den inte skall arbeta på högvarv hela tiden och jag skall kunna undvika att få mina ångest och panikattacker. Jag känner lite att jag kanske skulle ha behövt börja med det här tidigare. Men det är nu..först efter 3 månader som jag är redo för det. Och huvudet måste redas upp förrän jag kan börja tänka på jobbet igen. Förrän jag kan ta in nya sunda grubblerier så måste de gamla osunda rensas bort. Tydligen så har en utbränd hjärna svårt att rensa bort grubblerier.

Är det någon som har erfarenhet av liknande metoder typ grubbel stunden? Om det finns någon som har prövat på det av er som läser så får ni gärna höra av er. Vill i inte kommentera offentligt så går det bra att skicka privat på min mail forsman9@hotmail.com.

I morgon är det dags att fira en av systerdöttrarnas examen. Skall bli kul.Det är roligt att vara morbror åt tre fina syskonbarn. Med anledning av att jag är en "utomjordning" för tillfället så är det lite spännande för mig själv. Men å andra sidan de som befinner sig där vet vad jag lider av och har vant sig vid att jag ibland kanske hamnar att ta lite extra luft( det betyder dock inte att jag har börjat röka) utan att jag emellanåt hamnar att gå undan och andas.

Nåväl.."va ska int e taa se för gubbi".

/Andreas

Trött.

Har varit trött hela dagen..en trötthet som bedövar hela kroppen. Försöker jag vara pigg och glad blir jag bara tröttare. Denna vecka har varit en down vecka..men jag försöker bita ihop. Utbrändheten har gjort sig påmind hela veckan. Ångestattackerna var som värst i början av veckan och nu följer tröttheten.

Dagens pass vid psykologen gick bra fast det var jobbigt. Utan den psykologiska hjälp jag får skulle jag inte klara detta. Det är mycket i mitt huvud som skall redas upp ännu. När jag körde från psykologen idag så tänkte jag att "hur kunde jag bli så här". Egentligen har jag väl alltid varit såhär men det är först nu som det har tagit sig i uttryck. Jag har alltid sett mig själv som stark, så därför är det ovant att sitta i en stol hos psykologen och vara svag. Det sägs att när detta helvete är över och man blir starkare så är man en erfarenhet rikare, det kan säkert vara sant. Men nu just är det svårt att förstå att något positivt kommer ur det här. För vad är positivt med att inte kunna jobba, inte kunna vara tränare,inte kunna umgås och röra sig som vanligt?

Jag vet att det måste ta sin tid, men det gör mig frustrerad ibland. Jag vet också att jag inte kan skynda för fort och helt enkelt får jag acceptera att jag blir frisk när det är meningen jag skall bli frisk. Det kan ta en stund.. Jag förstår allt detta ..men det gör mig trött.

/Andreas

Attans.

Det senaste blogginlägget försvann när jag skulle lägga till en bild..jag får väl acceptera att jag är född i en lada ute på ängen när det gäller data teknik. Nåjaa.

Dagen har hur som helst varit helt okej ..ångesten har hållit sig borta. Som jag skrev i det blogginlägg som försvann så blev det ett besök på jobbet. Och nu är möbelprojektet fullbordat.Möblerna blev klara i kväll. Bilder på underverken kommer senare. Nu blir det att ta natten. Ett besök hos psykologen väntar i morgon.

/Andreas

Bad day

Det är en sådan dag idag. En dag då ångesten är konstant.Natten var jobbig, sov väldigt få timmar. Skall ta igen det idag genom att bara ta de lugnt. Det jag hade planerat i dag blir en annan dag. Skall dock jobba lite med mina möbler ikväll, det är rogivande. Det är dagar som denna som man funderar varför det blev som det blev. Men fast det känns mörkt så vet jag att ljuset finns där bakom de mörka molnen. Men i dag så råkar det bara vara så att de mörka molnen är envisa och inte vill flytta på sig. Bara att kämpa vidare, har jag kommit så här långt så skall jag ta mig sjutton ta mig hela vägen fram till ett friskt liv.

/Andreas

Att vaka på talko.

Har man vaknatt skall man ju vanligtvis ha ganska bra betalt.Nattillägg osv. I mitt fall vakar jag på talko. Jag kan inte sova i natt. Vaknade för två timmar sedan med en vansinnig ångest. Det kändes som hela världen höll på och gick under ..allt det som känts bra de senaste dagarna kändes nu helvetiskt. Fast jag inte sover ensam så kom dessa tankar...LUGN..Andreas har inte hittat någon ny brud. Med att jag inte sover ensam så menade jag att jag sover hos mor och far.

I det senaste inlägget skrev jag om att ta det hela med en gnutta humor. De två senaste timmarna har det varit svårt att hitta humorn. Det är inte humor att sitta och skriva blogg 04.00 en natt då man egentligen borde sova. Men kan man inte sova så går det faktiskt inte att sova.

Retsamt är det dock..jag har ju mått bra de senaste dagarna och nu plötsligt mår jag så fruktansvärt illa. Men jag har också varit aktivare och nästan stressat lite dom senaste dagarna och tydligen gått fram lite för fort. Men man gör ju det automatiskt när man mår bättre. Men så plötsligt slår det tillbaka. Jag har inte riktigt vant mig med denna psykiska berg och dalbana, jag tror aldrig att jag kommer att börja göra det heller. Jag har alltid haft ett jämt humör och varit lugn och behärskad. Men efter att jag blev sjuk så har det ju ändrats. Det hör ju till denna "sjukdom"..jag vet! Men jag tycker dock att det suger. Jag hatar ju att vara uppe nattetid.

Jag får väl göra ett försök till att få tag i sömn nu då. Att vaka på talko är ingen höjdare.

/Andreas

Med en gnutta humor!

När saker och ting känns riktigt jobbigt hamnar man att se det hela med en gnutta humor. Det är inte alltid så lätt, och jag kan ärligt säga att jag inte alla gånger under denna sjukdomstid har varit kapabel till det. Men jag försöker. Under den första tiden kunde jag inte skämta om läget eller vara rolig på min egen bekostnad men nu efter några månader så ironiserar jag läget ganska friskt. Och för mig är det viktigt, skulle jag inte ha humorn och det positiva synsätt jag har så skulle jag inte sitta här idag eller göra den vandring jag gör just nu.

Det låter kanske konstigt men en av de största sorgerna för mig när jag blev sjuk var att jag miste min kondition. Att drabbas av panikångest och ångest överlag är svårt nog. Men att min löpförmåga försämrades var ett hårt slag. Jag har alltid haft lätt att springa , det har tett sig naturligt för mig. Även fast jag inte har varit topptränad så har jag ändå kunnat springa relativt bra. Men efter att jag blev sjuk så hände något. Jag kunde acceptera att konditionen försämrades och att pulsen blev skyhög bara efter några meter. Men att kroppen inte lydde och att själva löpkoordination var som bortblåst var svårt att förstå. Nu i efter hand så har jag förstått att det har med impulser och nerver att göra och att musklerna fick sig en liten törn efter krampanfallet. Vänstersida var ju ur spel en tid efter anfallet. Min vänstersida har ju kommit tillbaka men vänster ben är ännu svagt och hänger inte med i rytmen när jag springer. Detta förbättras ju hela tiden, men det är lite svårt att acceptera. Men jag har försökt lösa det med en gnutta humor. För jag kan lugnt säga att de gånger jag har försökt springa så har jag helst velat sätta mig ner på marken och tjuta som ett litet barn. Men tillika så har jag skrattat. Det har känts surrealistiskt att springa då pumpen har gått så intensivt att jag har trott att hjärtat varit på väg ut igenom munnen, min anding varit så hemsk så att jag har bivit rädd för att jag har trott att den har kommit från någon annan fast jag har sprungit ensam. Eller det bästa av allt ..att jag har sett ut som en skadeskjuten älg när jag har sprungit. Detta är inte lätt, men jag har istället försökt ironisera det. Jag vet att jag inte skall stresssa fram något eller kräva att jag borde vara i toppform fysiskt, för jag vet varför jag inte är det och jag vet också att jag med tiden blir bättre i skick. Det viktigaste nu är att huvudet och de problem jag har med ångest och andra psykiska åkommor avtar. Men har man varit ett träningsfreak så är det svårt att ignorera att man är dåligt i skick.

För att få upp humöret en aning brukar jag titta på gamla bilder från den tiden då löpningen gick som smort.(eller jag trodde det själv :) )

Från ärevarvet 2009

Sfi-Sereifinalen 2008 på Åland 800 Meter. Jag nr 313.

Sfi Serie kval 2009 Bennäs 1500 Meter Jag står längst mot kameran i svart och orange.

Nu låter det som att jag kanske är helt fanatisk, och tidigare så har det inte bara låtit så .jag kanske var fanatisk. Det var väl därför jag blev sjuk..kanske. Men tillika har jag ju lärt mig nu att det finns en måtta med allt. Även fast man heter Andreas Forsman.

Jag motionerar ju regelbundet nu så gott det går, mestadels blir det cykling och en del simning. Vad gäller löpningen så börjar jag från grunden igen för att få kroppen att funka. Det blir promenader för mig. Tillsamamns med en kompis som jag har motionerat med tidigare. Vi behöver båda få upp konditionen. Han kan hjälpa mig och jag kan hjälpa honom.

/Andreas