Kommer man någonsin att göra det? Det är en fråga jag ofta ställer mig själv. Jag har verkligen fått försöka att förstå mig själv. Över 4 år efter min krasch så har jag kommit en bit på vägen till att förstå hur jag själv fungerar. Jag tror ju någonstans att man aldrig riktigt kommer dit till den punkten där man kan stå och säga att : " Nu förstår jag mig själv". Men en bit på vägen hela tiden.
De senaste månaderna har varit en berg och dalbana i mitt psyke. Mycket jobb och en hjärna som kämpar åt två olika håll. Den ena delen åt det håll som psykologen och jag har arbetat fram den andra delen åt det håll som fick mig att krascha. Men det är en berg och dalbana som fick mig att tänka till. Som fick mig att ställa mig i spegeln och fråga spegelbilden: Vad vill du egentligen? Svaret blev ju självklart att" jag själv skall må bra och att min fru och dotter skall må bra". Spegelbilden kontrade med att : " Beter du dig så att ni alla mår bra" ? Och nej det gjorde jag inte. Jag är och kommer att vara arbetsnarkoman. I mitt fall ter det sig på så sätt att om jag inte är på plats på jobbet när jag själv tycker att jag skall vara det så får jag dåligt samvete och ångest. När jag själv tycker att jag ska vara på plats är ofta utöver min egentliga arbetstid eller då jag har semester. Och det handlar inte om att jag skulle tro att jag är oumbärlig eller att min arbetsplats går under när jag är borta det handlar om att ha ett överdrivet kontrollbehov.
Ett kontrollbehov jag klarar av att bemästra rätt så bra nuförtiden. Men jag får återfall då jag inte kan stå emot. Då handlar det om att försöka förstå sig själv. Varför vill jag jobba när har semester? Varför vill jag gör mig själv ännu tröttare när jag redan är trött. Två saker som de flesta människor har som självklara val. Men i en hjärna som jag har så är de två sakerna nu och då inte självklara val. Då är det svårt att förstå sig själv. När hjärnan säger att jag borde jobba fast jag HAR semester eller att det är bara att köra på fast jag är dödstrött. I dag så kan jag kämpa emot det, jag sätter mig inte i bilen och far till jobbet. Men jag får fightas lite med demonerna. Men det är ok att fightas, för det är ju det livet till viss del handlar om.
Jag är på väg, 4 år efter mitt uppvaknande till att jag inte mådde bra. Att börja förstå mig själv. Men jag är inte där ännu. Och jag tror att man aldrig kommer dit. Den tid man lever på denna jord är en ständig resa och ett sökande. Och det är resan och sökandet som gör att vi växer och utvecklas.
I dag började jag på min två veckor långa semester. En semester jag verkligen skall försöka ha som...just det ..semester och inget annat.
/Andreas
