När jag blev utbränd 2011 och var "borta" från denna värld i 3 månader efteråt...var musiken ett stort hjälpmedel att komma tillbaka. Då genom att lyssna, jag grät, hyperventilerade och ropade ut min smärta till musik. När det var som värst satt jag och skakade i soffan tillsammans med min mamma och hon spelade musik och höll om mig tills jag blev lugn. I dag 6 år senare är det jag som sitter med mamma och använder musik som hjälpmedel för henne. På grund av hennes alzheimers sjukdom. Musik har alltid varit mig väldigt nära, men det var inte förrän jag var 32 år som jag började uttrycka mig genom musik. Den 14 Juli 2012 uppträdde jag för första gången någonsin inför publik, inför ca 100 personer. Det var på vår bröllopsfest , när jag gifte mig med kvinnan som jag vill åldras med. Jag sjöng åt Heidi på bröllopsfesten, jag hade planerat det in i minsta detalj i några månader före. Totalt oerfaren att uppträda med sång, men jag gjorde det av kärlek, känslor och till det som till stor del hade fått mig att komma tillbaka och hitta kvinnan i mitt liv..musiken.
Ett halvår senare tog jag beslutet att ta sånglektioner, jag ville börja uppträda med sång. För att jag älskade att sjunga, något jag hade gjort i många år. Men alltid fått höra att du är nog ingen sångare. Men i januari 2013 steg jag in till sångläraren Christine Sten och tog mina första sånglektioner. Christine har jag mycket att tacka för, inte bara för att hon pushade mig att våga sjunga men också för att hon stärkte mitt självförtroende att uppträda. I april 2013 började jag uppträda. Jag sjöng Lady in red på en våravslutning. Och efter det rullade det på och jag har sedan dess gjort uppträdande lite här och var. Det har inte alltid varit lätt, att slänga in sig i en värld med rutinerade musiker som hållit på länge då man själv är novis. Men kärleken till sången, musiken har gjort att jag vågat.
Jag har hittils fått många upplevelser, människomöten genom musiken. En av de stora upplevelserna har varit Gränslöskonserterna där jag varit med i kören. Detta år sjöng jag solo med Kents låt Utan dina andetag. En låt som betyder väldigt mycket , som jag också sjungit på flera bröllop. Att sjunga med gränslöskören handlar om mer än att sjunga, det handlar om att vara medmänniska och om kärlek. Att sjunga med medmänniskor som har downssyndrom och andra utvecklingshämmade sjukdomar är en rikedom. Det har gett mig väldigt mycket, och återigen ett bevis på att musiken stöder och förenar och att vi alla är lika fast vi är olika. Här vill jag också tacka en viktig människa, min vän och kollega och mannen bakom gränslöskonserterna Dennis Rönngård. Han har också stärkt mitt självförtroende att sjunga, och hjälpt mig.
År 2016 ledde musiken mig in på ett äventyr som jag inte hade planerat. The voice of Finland 2016. Jag sökte en sommarkväll för att jag fick ett infall. Jag spelade in en video och skickade in den. Redan att söka var en seger i sig , bara att göra det. Jag hade inga förhoppningar att gå vidare. Några veckor senare fick jag beskedet att jag gått vidare. Det var stort. 16 Augusti åkte jag, frun och barnen till Seinäjoki på min koelaulu. Jag sjöng when you say nothing at all av Ronan Keating, samma låt som jag sjöng åt Heidi på vår bröllopsfest. Jag gick inte vidare till tv programmet men jag gick vidare till koelaulu. Och jag fick höra av en proffsjury att jag har en fin röst och sjunger innerligt och med känsla. Det räckte. Det är det jag strävat till, att kunna uttrycka den känsla musiken betyder för mig. Och för en hobbysångare som börjat sjunga vid 32 års ålder var det finaste .
Många människor har uppskattat att jag börjat sjunga och har förstått varför jag gjort det. Men det finns också människor som meddelat mig att jag inte kan sjunga, att jag är patetisk och att jag skall hålla mig till det jag kan. Ibland har det tagit sjukt, men jag är en sådan människa som gör det jag känner för och det har ändå drivit mig. och musiken har hjälp mig.
/ Andreas
