Jag ser dina läppar röras, men jag förstår inte vad du säger.

Ett av de men jag inte sluppit av min utbrändhet är att hjärnan blir " bortdomnad" när jag blir för trött. Det leder till att när jag pratar med folk så ser jag deras munnar röras och jag hör deras röster men jag förstår inte vad de säger. När samtalet är avslutat så är det bara en massa ord och ljud i min hjärna. Detta leder till att fast jag reagerat som att jag har förstått en sak eller folk tror att jag hört på så har jag noll aning om vad som blivit sagt. Detta är extremt jobbigt. Speciellt i det jobb jag har. Men jag har börjat hänvisa till mail de gånger jag märker att hjärnan inte fungerar. Ibland märker jag inte själv förrän jag är inne i situationen.

Detta är något jag kan leva med. En annan sak som händer när hjärnan blir för trött är att jag tappar ord eller tex glömmer text när jag uppträder med sång eller drar ett gymppapass. Fast jag har lärt mig texten/programmet och kan den som rinnande vatten så försvinner den helt om jag är för trött när jag uppträder. Och fast jag tittar i texten/programmet så kopplar det inte.

Under denna semester så har jag dealat med mig själv att jag inte tar på mig saker om jag är för trött och att jag tar en paus på jobbet när jag inte förstår vad folk säger. För då är det ett tecken på att jag är för trött.

Folk har vid upprepade tillfällen frågat mig vad jag anser vara varningssignaler för utbrändhet. Rubriken "Jag ser dina läppar röras, men jag förstår inte vad du säger" är en varningssignal. Då behöver man stanna till och tänka till "hur mår jag".

Fast jag i bland inte förstår vad folk säger så är jag tacksam över att jag kommit tillbaka så pass bra jag gjort.


/ Andreas

Det som ingen ser.

Det som ingen ser, är hur en människa egentligen mår bakom det vardagliga leendet. Det vardagliga leendet som ser glatt ut, men det är bara mungiporna som krampaktigt dras upp. För så länge de är uppe så ser det bra ut, man behöver inte svara på frågan " Hur mår du". Det är ju den frågan man innerst inne vill få, men man gör allt för att den inte skall komma. För vem vill svara på den frågan, när det svar man skulle ge om man svarade ärligt är " Jag vill inte leva längre" .

För fyra år sedan stod jag just där. Och fick frågan "Hur mår du?". Varje gång jag fick den frågan satte kramperna i ansiktet igång och de såg till att mungiporna drogs upp och ögonen såg glada ut. Och jag svarade" BRA" med ett leende. Ett leende som var en fasad för det jag egentligen hade velat svara. Att må psykiskt dåligt tär på stoltheten, tär så mycket att man gör allt för att dölja det. Så länge det är möjligt, det är olika från person till person hur länge det är möjligt. I mitt fall kunde jag töja på det tills jag nästan tog mitt eget liv. Det är ju alldeles för långt.

Det jag vill säga till alla där ute är att. Stanna upp i bland, ställ dig i spegeln och fråga dig själv " Hur mår du?". För bakom det där leendet är det ingen som ser hur du mår. Dra inte ut på att söka hjälp när det gäller psykisk ohälsa eller när det börjar kännas tungt. Det är inte en skam att söka hjälp, det kan vara en räddning.

För mig var det en räddning. För fyra år sedan kunde jag inte se att jag idag skulle sitta här och skriva detta inlägg. Men livet vände, och det gör fast det känns mörkt, omöjligt och helvetiskt. Jag vet att det gör det, fast jag inte trodde att det skulle göra det.

Orsaken till att jag skriver detta inlägg är att jag vet att det finns så många människor där ute som mår illa. Ni är inte ensamma, och det finns hjälp att få. Jag skriver och delar med mig för att kanske dessa rader kan vara ett litet ljus för någon som har det tungt just nu. Det är det minsta jag kan göra av den tacksamhet jag känner över att jag fick komma tillbaka.

Det som ingen ser är det som gör så ont, men det är inget fel med att dela med sig av det.

Här nedan delar jag en bild på mig och min dotter.Jag gillar bilden för att den bevisar den livsglädje jag känner idag.






/Andreas