Sommaren som förändrade allt.

Det kunde vara en bra rubriksättning om jag skulle skriva ner denna sommaren på pränt. Mycket har ju hänt.Det största var ju att jag och Heidi blev äkta makar. Den 14 Juli var en magisk dag. En dag som startade med att vädergudarna bjöd på sitt värsta tänkbara väder. Åska och regn och storm. Men när det blev dags att bege sig till fotografen så dök solen upp och lös på oss resten av dagen och kvällen.

Det sägs ju att kärleken är den bästa medicinen när man mår dåligt. En kliche tycker kanske vissa. Men jag kan skriva under på att det är så. Inte bara det att jag blev kär, utan att jag hittade en person som gav mig trygghet och älskade mig för den jag verkligen var. Och när man är psykisk ostabil eller som i mitt fall för trött för att orka leva. Så är det väldigt viktigt att ha en trygg klippa vid sin sida, en människa som älskar en fast man ligger i fosterställning på golvet och våndas över att ångesten gör så ont. När jag fick min första ångestattack inför Heidi och hon lugnt och sansat höll om mig och berättade hur jag skulle andas och sa att hon älskade mig.Hon fick mig att inse att jag inte behövde känna mig mindrevärd,som en utomjordning eller som svag för att jag var sjuk. Så då förstod jag att jag hade hittat människan som kunde älska mig trots att jag var sönder. Och den kärlek och trygghet hon har gett mig har fått mig att få balans i livet igen.

/Andreas

Ovanligt lugn!

Efter att ha haft 3 veckor semester och kommit tillbaka i jobb har jag varit ovanligt lugn. 1. Jag svettades inte när jag la på arbetstelefon i morse. 2. Jag började inte hypeventilera när den började ringa och 3 Jag fick inte svindel när när jag insåg hur mycket jag har att göra och att jag knappast får det gjort denna vecka. Istället gäspade jag när jag la på telefonen, jag log när den började ringa och jag kände mig taggad när jag såg hur mycket jag hade att göra. Och till på köpet så har jag inte besökt jobbet en enda gång i arbetssyfte, eller ringt dit eller jobbat hemifrån under min 3 veckor långa semester. Jag har inte heller ålat på golvet och haft ångest..inte ens rivit ner tapeterna eller slängt ut någon möbel för att jag inte sluppit till jobbet. Jag har bara njutit av min semester och av min älskade fru. Han går på rosa moln eller så är han hög..tänker väl någon. Nåväl..jag har kvar mina mediciner. Men det som har hänt är väl att jag äntligen fått kontroll över hur jag mår och vad jag känner. Jag har väl lärt mig att det räcker med att göra det man skall göra. Och inte det min sjuka bild i huvudet säger. Jag får kämpa men det hör numera till min vardag..för hur man än vrider på det så är jag för evigt märkt av min utbrändhet och det sjuka beteende jag utvecklade, Och resten av livet hamnar jag att vara försiktig och ha koll på mig själv. Men det har ju också en charm..då har jag ju något att göra även när jag har tråkigt. Jag ser framemot hösten som kommer..och jag ser livet och framtiden med ljusa ögon. Och de ljusa ögonen hjälper mig även när det är svårt. För vi har ju bara få ett liv och vi har själva ansvar för att vi tar hand om våra egna liv. Ps. Jag ber om ursäkt åt alla språkgranskare,journalister,poeter och modersmålslärare att min styckeindelning är från REVE men bloggers inställningar tycker tydligen inte om det sätt jag delar in stycken i. Men det är en världslig sak. /Andreas

Vinnare!

Vinnare! Under många år var det ordet för mig en person som stod högst uppe på en prispall med en gulmedalj runt sin hals. Helst efter ett mjölksyre tungt lopp. Under mina år som idrottare var min högsta dröm att stå högst uppe på prispallen som finsk mästare i friidrott. Det blev aldrig så. När jag slutade min karriär 2008 grät jag hjärtligt över att jag aldrig blev och aldrig skulle bli en vinnare. Jag hade inte talangen, min kropp höll inte. Nu i dag inser jag att jag blev en vinnare i alla fall. Jag överlevde en sjukdom som bokstavligen höll på att ta livet av mig. Jag hittade tillbaka till livet och jag fann kärleken. Det är min guldmedalj och den kommer att finnas närmast mitt hjärta så länge jag lever. Jag har under kvällen suttit och tittat på alla de finska mästare som korats i friidrott under pågående kalevan kisat.. och jag gläds med deras glädje. För jag vet vad det är att kämpa både för idrotten och för livet. Man kan vara vinnare på olika sätt. Både fysiskt och psykiskt. I mitt fall blev min stora seger att livet segrade. /Andreas

Long time no seeing!

I bland glömmer jag bort att jag har en blogg, en blogg som faktiskt har betytt och betyder mycket för mig. Tack vare den blogg kom jag framåt i den mörka tunnel jag befann mig i. Genom att dela med mig om det som hade hänt. När man tittar när senaste lägg blev publicerat så är det nästan 3 månader. Mycket har hänt sedan dess, en av de största händelserna i mitt liv så här långt. Den 14 Juli gifte jag mig med min älskade Heidi och vi blev man och hustru. Jag äktade en människa som fanns där när jag behövde henne som mest och som kom in i mitt liv på rätt tidpunkt. Hon var en människa jag hade känt i 15 år, men det tog 15 år innan vi båda förstod att vi skulle dela livet tillsammans. -------------------------------------------------------------------------------- Bröllopet gick bra jag var lite nervös innan att jag inte skulle klara av spänningen i kyrkan. Men det gick hur bra som helst. Visst var jag skakig som ett asplöv innan vi gick in i kyrkan. Heidi kom in med sin far så jag stod längst fram ensam i 3 minuter innan de kom in. När jag stod där och väntade kände jag mig som den minsta människan i världen i en enorm kyrka. Då kände jag de kalla kårarna och jag fick febrilt söka efter uttryckningvägar om jag skulle få en panikattack. Men jag sade till mig själv" ta nu och uppför dig på ditt eget bröllop". Och när dörren öppnades och Heidi och hennes far kom in och jag såg hur vacker och lugn Heidi var så släppte all nervositet. Och jag växte och kände mig som den största människan i världen.

--------------------------------------------------------------------------------- Sedan på bröllopsfesten gjorde jag en sak jag alltid har velat göra. Nämligen sjunga offentligt. Men tidigare har jag inte helt enkelt vågat. Jag har uppträtt genom åren i olika sammanhang men jag har aldrig sjungit. I våras bestämde jag mig för att jag skulle sjunga åt Heidi på vår bröllopsfest. Så jag satte i gång och började öva. Och på bröllopsfesten så sjöng jag Ronan Keatings When you say nothing at all åt Heidi. Och det gick bra..jag kände ingen scenskräck..jag var stärkt av kärleken. Och jag är ganska säker på att den svåra tid jag har gått igenom har bidragit till att jag har blivit modigare. Så modig så att jag vågade ställa mig upp och sjunga. Ni som för tillfället befinner er på bottnet och får panik redan när ni tänker på att gå ut genom dörren. Det finns hopp, det finns ett ljus. För ungefär ett år sedan befann jag mig där på botten och trodde aldrig att jag skulle ta mig upp en på golvet. Ett år senare stod jag på en scen och känslomässigt sjöng ut min kärlek åt min fru. Det går att komma tillbaka, det gör ont och det kan ta länge men det går. --------------------------------------------------------------------------------- Jag har ännu en bit kvar, jag har mycket att jobba med ännu men jag har insett vad jag har gått igenom och jag har också accepterat hur illa jag behandlade mig själv under många år. Men när jag lärde mig att förstå mina framsteg i min väg tillbaka så kom också självförtroendet och självkänslan tillbaka. Jag har mina dåliga dagar och de kommer jag alltid att ha, men nu förstår jag att uppskatta och leva livet ut när jag har mina bra dagar. ---------------------------------------------------------------------------------- Imorgon är det sista dagen i jobb före 3 veckor semester. En semester jag kommer att njuta till fullo av och som innehåller mycket roligt. Nu kan jag ha semester utan att befinna mig på jobbet. ------------------------------------------------- /Andreas