söndag 22 april 2012

Vilan över

Då var en veckas semester över. En skön vecka. Har lyckats koppla av totalt och lämna arbetet åt sidan och bara njutit av att vara ledig och umgås med henne som jag älskar mest av allt. I helgen var vi på äktenskaps föreberedandekurs eftersom vi gifter oss i sommar. Många intressanta diskussioner blev dagens innehåll. Gårkvällen spenderades i gott sällskap med systerdottern och hennes fästman. I morgon är det dags för jobbet igen. Jag är helt medveten om att det är ett litet kaos som möter mig efter en veckas ledighet. Men jag är lugn, jag hamnar att vara det.För är jag stressad när jag öppnar dörren till kontoret i morgonbitti så då låser sig allting och jag får inget gjort. För när jag blir stressad så låser sig min hjärna och ett tryck uppstår i huvudet och det går inte att tänka.Redan att skriva ett mail kan vara helt omöjligt eller att formulera ord överhuvudtaget. Detta pga jag har en väldigt låg stresstålighet. Detta uppstår när jag blir för trött. Samtidigt som detta tryck uppstår i hjärnan kryper panikångesten ofta fram..fast jag försöker att inte gripas av panik så grips jag av panik pga jag inte har koll på läget. En äcklig känsla. Men jag övar på att klara av att hantera det. Jag är glad över att panikångesten och framför allt de mörka ångesttankarna överlag håller sig borta. Men det går ju i vågor. Nu blir det att ta natten så att man orkar jobba imorgon. /Andreas

onsdag 18 april 2012

Ge mig mera syre.

Så kändes gårdagens träningspass.Efter att ha varit trött och mått lite dåligare i två veckor återupptog jag motionerandet i gårkväll. Iofs var jag på en liten länk i söndags, men igår deltog jag i cardio coren som jag brukar. Men som rubriken säger syret räckte inte till, min svaga vänstersida gav efter hela tiden..Vänsterben ville bara krampa. Jag tog mig igenom passet med mycket vånda och besvär.

Detta är en grej som kanske har varit svårast att vänja sig vid med min sjukdom. Att inte orka fysiskt. Jag har varit van vid att vara vältränad och klara det mesta. Har jag blivit trött och helt slut under ett träningspass så har jag återhämtat mig efter en god natts sömn. Nu tar det 1-2 veckor innan jag återhämtar mig. Så därför har jag fått öva på att motionera lungt..vilket är lättare sagt än gjort. Det känns lite tudelat. Den tidigare tävlingsidrottaren Andreas säger: Kör på bara, det som inte dödar det stärker. Medans den fd tränaren Andreas säger: Träna med förstånd och kom ihåg att vila. Men nu är det ju MÄNNISKAN ANDREAS som skall prata, och han borde säga till sig själv: Hör på kroppen! Tror ni att det lyckas?? Jag som har tränat och tävlat på relativ hög nivå, varit tränare åt duktiga junioridrottare borde ju ha det där på klart. Jo när det gäller andra då är det solklart. När det gäller mig själv så är det inte riktigt lika solklart.

Som min psykolog säger, det handlar om att vänja hjärnan. Få hjärnan att tänka i andra tankebanor.

Så långt har jag kommit att jag vilar om jag mår dåligt eller är trött. Samt att jag har en sambo som binder fast mig om jag inte vilar. Det här kan tyckas att låta väldigt dramatiskt och tidvis så har det varit det.

Under åren 2002-2008 när jag var en hårtsatsande medel och långdistanslöpare var jag träningsnarkoman. Jag var väldigt bra på att träna och tränade mycket, det resulterade ju dock i att de goda resultaten uteblev på löparbanan. Jag sprang visserligen helt nöjbara resultat men med tanke på hur mycket jag tränade så presterade jag dåligt.Under min aktiva tid förstod jag inte varför jag aldrig blev bra. Men nu ser jag ju det klart. Jag pressade min kropp för hårt. Jag vilade aldrig , för jag tyckte aldrig att jag var trött. Men det var just det jag var. Och jag var aldrig nöjd. Jag kunde förbättra ett rekord med 10 sekunder på de längre sträckorna när säsongen började, men jag var fortfarande missnöjd. För alla andra sprang ju mycket hårdare. Idag har jag kommit så långt så att jag kan vara nöjd över det jag presterat och idrotten gav mig väldigt mycket. Men mina krav på mig själv var för höga och jag kunde inte hantera mina känslor för mina egna prestationer.


Det jag försöker göra nu är att hitta vägen tillbaka med idrotten. Men denna gång som sund motionär, Och det är inte alltid det lättaste.

/Andreas

tisdag 17 april 2012

Vintersemester!

Denna vecka har jag tagit ut min vintersemester. Och vädret ville verkligen hjälpa mig att få känna vintersemesterfeeling. I ordets rätta bemärkelse dessutom..genom att vräka ner massvis av den vita sörjan. Jag tog min vintersemester så här pass sent för att få ha min ledighet i det sköna vårvädret. Nåja..man kan inte få allt man önskar. Jag fick min semester samtidigt som sambon och det är bra nog. Och mitt mål med denna semester var att jag skulle vila ut och bara göra det jag verkligen tycker,och inte tänka på jobbet. So far..har det gått riktigt bra. Jag måste nog säga att det är första gången sedan jag började mitt nuvarande jobb 2008 som jag kunnat ha ledigt på riktigt. Under tidigare semestrar har jag avbrutit semestern för att kolla att allt var i sin ordning på jobbet. Eller så har jag suttit och jobbat på nätet. Denna gång gjorde jag ett vad med mig själv, att jag inte skulle göra något av ovanstående. Och som sagt hittils har det lyckats, Jag har lyckats att logga ut. Och jag loggar in först på Måndag morgon kl 08.00.

Jag har fått kämpa som ett djur för att komma hit, men jag gav mig attan på att jag skulle lyckas överbemanna mitt sjuka beteende. Ett beteende som innebar ett sjukt kontrollbehov. Jag lider av det ännu och kommer antagligen att lida av det resten av mitt liv..i någon form när det gäller jobbet. Men jag har lärt mig att bearbeta det och leva med det. Mycket har handlat om att acceptera och förstå att jag är sjuk och att jag har och har haft problem. När jag kunde säga det högt för första gången kunde jag också ta itu med det och göra något åt det.

För mig har det handlat om en process som startade redan för 10 år sedan när jag insjuknade. Det tog ca 10 år att inse det. Att inse hur hård jag varit mot själv, hur hårt jag hade styrt mig själv och inte kunnat slappna av. Det sjukliga beteende bröt ut på allvar år 2009 när jag hade avslutat min idrottskarriär och tog mig an nya idrottsliga uppgifter som tränare samt att jag mådde väldigt dåligt i det förhållande jag befann mig i, samt att allt var kaos på jobbet. Man kan säga att under denna 10 åriga processen mötte jag på hinder som varje människa möter i livet. Men jag vägrade och kunde inte ge mig för hindren som man i vanliga fall skall göra dvs bryta ihop och gå vidare. Jag tog mig an hindren lade dem på ryggen och fortsatte tills det tog stopp. Jag tog aldrig semester..jag borde ha tagit semester från vardagen och livet. Men för mig fanns inte det alternativet. Nej för Andreas klarar allt han har börjat med och han GER INTE UPP..Så var jag funtad väldigt länge. Man kunde ju tro att jag hade förstått det när jag kollapsade så rejält att jag nästan strök med den 7 Mars 2011. Men en kollaps hjälper inte en sjuk hjärna. Det är först nu i efter hand.Med hjälp av god psykologisk terapi och medicin som jag har förstått att kollapsen var ett tecken.Ett tecken på att man måste ta semester i bland. Semester i från allt och bara vara i nuet. Man har bara ett liv och det måste man ta hand om. När de mörka sjukliga tankarna kommer upp i min hjärna och "arbetsnarkomanen" Andreas kommer fram så kommer ett ord fram. 1 LIV. Det är ett ord jag brukar ta upp i mitt huvud. För valet är hos mig..vill jag fortsätta att leva det enda liv jag har fått,då måste jag ta hand om mig själv. Och då brukar pappershögarna på arbetsbordet, bokningarna i datorn eller allt det som enligt mig borde göras fast klockan slagit "dags att gå hem" bli ganska obetydligt.

Så med andra ord Vintersemestern är väldigt viktig att ta ut och att ta på allvar.För man behöver den.Det förstår jag nu!




/Andreas