I kväll var det dags för en comeback. Till en av de saker som var mitt liv under lång tid, men som jag hamnade att pausa ifrån efter att jag blev sjuk. En sak som betydde väldigt mycket för mig. Och när jag gjorde comebacken i kväll så märkte jag hur mycket det betyder för mig ännu. Saken jag pratar om är att vara tränare.
Under åren 2005-2008 studerade jag till idrottsledare och ledde många grupper vid sidan om mina studier. Efter mina studier och efter att jag avslutade mina löpkarriär blev jag friidrotts tränare. Något jag var verksam som mellan åren 2008-2011. När jag blev sjuk så klarade jag inte av att leda grupper. Både för att jag var totalt slut både fysiskt och psykiskt, men också för att glädjen saknades, jag skämdes och jag klarade inte av att stå inför människor. Men ikväll var jag tillbaka inför 23 st deltagare och drog mitt första pass på 1,5 år. Det var glädje. Och adepterna var duktiga!
I våras tog jag beslutet att jag skulle tillbaka som tränare eller ledare hösten 2012. Men jag beslutade också att jag bara skulle dra 1 pass i veckan. Så då blev Medborgar Institutet ett naturligt val. Så jag kontaktade MI rektorn och på den vägen stod jag framför de 23 deltagarna i kväll och drog mitt första pass. Kursen jag drar heter Trötthets motståndskraft och enkelt förklarat är det ett hårt gymppapass med lite vila. Både för konditionen och muskelstyrkan. Någongång i framtiden kommer jag tillbaka som friidrottstränare men tiden är inte mogen för det ännu, utan nu känns det bra att leda träning åt en annan målgrupp. Fast friidrotten är det som jag alltid kommer att brinna för. Jag vet att det är bra att det får vila ett tag nu.
Så med andra ord i ikväll var jag tillbaka där jag trivs att vara!
/Andreas
torsdag 6 september 2012
tisdag 4 september 2012
Att tänka i ett större perspektiv.
När ångesten tynger och man bara vill slå i väggar för att man mår så dåligt.Och då man mår dåligt på grund av en bagatell som man kan göra när man är psykisk instabil eller utbränd. Då kan det vara bra att väga bagatellen mot något som finns i ett större perspektiv. Det är det som hjälper mig för tillfället när demonerna landar.
Jag har lärt mig att göra så. För min hjärna fungerar på så sätt att minsta lilla sak kan bli så övermäktigt stor när jag är trött eller svag. Och då tränger oftast ångesten sig på. Detta pga av att min hjärna är trött. Men då försöker jag att tänka det lite större så att säga. Jag brukar först fråga mig att.. Kommer den här bagatellen att bidra till att 1. Någon dör 2. Världen går under .3. Att jag blir fängslad. Svaret på alla tre frågorna jag frågar mig själv är ju alltid NEJ. Detta kan för en helt frisk människa verka löjligt. Men när en trött hjärna inte fungerar så kan det vara bra att lura den.För det är ju så att de små problem som kan bli stora så är ju egentligen inte stora...men en hjärna kan göra dessa små saker så otroligt stora.
Nåja..Detta kanske uppfattas som flum. Men detta är ett av de knep jag använder mig av för tillfället på min väg tillbaka.
Ett annat knep är det som jag kallar för räddningsvägar: Jag drabbas väldigt lätt av panik om jag blir instängd i en stor folkmassa. Så kommer jag in t.e.x i en kyrka och hamnar att sitta längst in i en kyrkbänk så är riksen stor att paniken kommer. Men då brukar jag kolla runt mig och försöka hitta vägar som jag slipper ut på om det blir för svårt. Det kan vara en liten gång eller att klättra över bänkarna för att komma ut. Eller i värsta fall att slå sönder ett fönster för att komma ut. Jag tror knappast att jag skulle göra något av dessa saker. Men när jag vet att möjligheten finns och att jag inte lämnar där så håller jag mig lugn.
Det är som en sorts skyddsmekanism!
När man lider av panikångest pga utbrändhet eller pga något annat så kan det vara bra med knep och att lura hjärnan.
Det passar inte alla men det passar mig!
/Andreas
Jag har lärt mig att göra så. För min hjärna fungerar på så sätt att minsta lilla sak kan bli så övermäktigt stor när jag är trött eller svag. Och då tränger oftast ångesten sig på. Detta pga av att min hjärna är trött. Men då försöker jag att tänka det lite större så att säga. Jag brukar först fråga mig att.. Kommer den här bagatellen att bidra till att 1. Någon dör 2. Världen går under .3. Att jag blir fängslad. Svaret på alla tre frågorna jag frågar mig själv är ju alltid NEJ. Detta kan för en helt frisk människa verka löjligt. Men när en trött hjärna inte fungerar så kan det vara bra att lura den.För det är ju så att de små problem som kan bli stora så är ju egentligen inte stora...men en hjärna kan göra dessa små saker så otroligt stora.
Nåja..Detta kanske uppfattas som flum. Men detta är ett av de knep jag använder mig av för tillfället på min väg tillbaka.
Ett annat knep är det som jag kallar för räddningsvägar: Jag drabbas väldigt lätt av panik om jag blir instängd i en stor folkmassa. Så kommer jag in t.e.x i en kyrka och hamnar att sitta längst in i en kyrkbänk så är riksen stor att paniken kommer. Men då brukar jag kolla runt mig och försöka hitta vägar som jag slipper ut på om det blir för svårt. Det kan vara en liten gång eller att klättra över bänkarna för att komma ut. Eller i värsta fall att slå sönder ett fönster för att komma ut. Jag tror knappast att jag skulle göra något av dessa saker. Men när jag vet att möjligheten finns och att jag inte lämnar där så håller jag mig lugn.
Det är som en sorts skyddsmekanism!
När man lider av panikångest pga utbrändhet eller pga något annat så kan det vara bra med knep och att lura hjärnan.
Det passar inte alla men det passar mig!
/Andreas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)