I kväll har jag gjort en sak som i många år var en självklarhet för mig. Nämligen tävlat i löpning. Jag sprang 5 Km i ett lopp som ordnades på det område där jag jobbar. Jag avverkade loppet på 18,39.En tid jag är väldigt stolt över. Och faktiskt så kan jag vara nöjd över den utan att gräma mig över att jag en gång i tiden har sprungit sträckan flera minuter hårdare. Det har tagit tid men nu kan jag njuta av att springa med den form jag har och inte önska att jag skulle ha den form jag hade när satsade på löpning. Jag var glad för de nästan 20 år yngre pojkarna som sprang hårdare än mig.
När jag var mitt uppe i min karriär som löpare mellan åren 2003-2008 uppfattade jag mig själv och uppfattades av andra som en sunt tänkande människa. Jag var allt annat än det. Jag var för seriös! Redan då hade prestationsångesten och prestationsnarkomanin ett stadigt grepp om mig. Då när det utspelades sig så var jag inte medveten om det.Jag mätte mitt värde som människa i mina prestationer. Sprang jag dåligt enligt mig sjäv, vilket jag tyckte att jag gjorde hela tiden så var jag en dålig människa. Detta utvecklade sig senare till att om jag enligt mig själv "jobbade dåligt" så var jag en dålig människa, och jag blev en arbetsnarkoman. Under hela min karriär som löpare så var jag aldrig riktigt nöjd. Förutom en gång! När jag vann ett 1500 meters lopp över löpare som hade ett avsevärt mycket bättre personbästa än mig.Loppet var exeptionellt på många sätt. Arrangörerna missade och ringde i klockan ett varv för tidigt, och jag satte in en spurt..som blev oerhört lång. Men jag vann loppet,låg och spydde en halv timme efter loppet ,fick nästan ledas till prispallen. Då var jag nöjd , jag hade gjort mitt allt tyckte jag. Jag hade fått jobba ordentligt för loppet. När jag sprang rekord på någon av de sträckor jag tävlade på så var det första jag gjorde när jag kom hem var att logga in mig på nätet och kolla var jag låg i lands statistiken och när jag såg att jag var på en viss placering som enligt mig var för dålig så tyckte jag att jag var värdelös. Värdelös som människa.Jag förstod inte varför mina tider var som de var. I dag förstår jag det. Jag var aldrig nöjd över det jag gjorde, jag satte för stor press på mig själv, ribban var satt för högt. Bilden av mig själv var på en sådan nivå som inte var realistisk.
I dag! Kan jag vara nöjd över det jag gör. Jag har bestämt mig för att det räcker, att jag duger. Detta lopp jag sprang ikväll var viktigt, för jag var nöjd över det jag gjorde när jag kom över mållinjen. Det är det jag tränat för hela sommaren, att lära mig vara nöjd. Det har varit fysisk träning, men lika mycket psykisk träning. När jag kom över mållinjen och fick min medalj så trädde jag den över huvudet på min dotter och gav henne en puss. För att..Hon har visat mig vägen. Min älskade fru och min älskade dotter behöver en make och far som kan ge dem det som en god make och far skall ge dem. Och då måste maken och fadern vara sund. Jag älskar er Heidi och Milja.
/Andreas
