Jag bävade lite på förhand över att årsdagen skulle komma. Jag var rädd för att allt skulle komma över mig igen. Förra veckan mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag gick runt och hade en stor klump i bröstet och huvudet var sprängfyllt, det kändes som ett nytt stort anfall eller attack var på gång. Men den kom aldrig. Mycket för att jag idag kan bearbeta det och på så sätt förhindra det.
Igår när årsdagen inföll så kände jag inget speciellt, jag vara bara glad och lycklig över att jag mår så pass bra som jag gör och jämförde det med hur jag mådde för ett år sedan och kände enbart lycka över att jag har kommit ur det helvete jag befann mig i. Visserligen kunde jag känna den ångest och den rädsla jag kände när jag låg på sjukhuset strax efter att jag kollapsat. Att bara ligga där och upptäcka att varken huvudet eller kroppen fungerade som den skulle, och ingen kunde ge svar på vad som var felet. Hade jag fått en hjärnblödning,propp eller hade jag en tumör på hjärnan? Jag förstod ju givetvis att jag var sjuk, men jag kunde inte lägga fingret på vad som var fel. Att sjukdomen hette utbrändhet och väldigt grov sådan ville hjärnan inte ta in och det tog ett tag innan jag själv kunde acceptera det.
Men allt det som jag har fått gå igenom sedan 7 mars 2011 har fått mig att inse hur sjuk jag blev. Jag tappade kontrollen helt och blev missbrukare.. jag missbrukade mig själv på alla de sätt jag kunde. Och det grundade sig i att jag aldrig kände mig tillräcklig. Och till sist blev det sjukligt. Jag ansåg att jag inte var värd att må bra. Jag skulle helt enkelt lida för att jag inte var tillräcklig.Min för höga smärttröskel hindrade mig från att känna,se och upptäcka att både huvudet och kroppen blev totalt slut. Tills det tog stopp.
Jag tackar Gud,Mamma och Pappa,Heidi och hela min familj och alla vänner för att ni har hjälpt mig tillbaka. Att få känna det stöd jag har haft är något jag hoppas att alla som är sjuka ska få känna.
I dag mår jag bra, jag är ännu inte helt fri från mina men efter kollapsen och kommer kanske aldrig att bli det heller. Och min ångest och panikångest kommer jag att få leva med resten av livet. Men jag lever och är lycklig, något jag under många år sökte efter att bli. En kris, ett helvete och en massa lärdomar gjorde att jag till sist hittade min väg i livet. En väg som fortsättningsvis kommer att vara krokig och full av nedförs och uppförs backar. Men nu har jag lärt mig att bearbeta mig själv och insett att ingen klarar allt samt att ingen är perfekt och ingen behöver vara det heller.
Jag vill också tacka alla som har läst min blogg under detta år, gett mig stöd och funnits där.
/Andreas
