Det tar tid att vänja sig.

Har känt mig trött och lite frånvarande sedan jag började med mina mediciner i Fredags. Lite små biverkningar har jag märkt av de anti-depressiva medicinerna men inget värre än så länge. Ångestmedicinen som jag skall ta vid behov gör att jag avtrubbas en aning , men jag får sova på nätterna. Och det är total lycka. När jag ser tillbaka på de senaste åren är det länge sedan som jag somnat in nästan med detsamma och sedan fått sova djupt och vara relativt utvilad på morgonen. Som sagt jag blir lite dåsig just nu och det är svårt att säga hur bra medicinerna verkar , eftersom jag ätit dem så kort tid. Det tar ju ett tag innan de anti-depressiva börjar verka.

Men jag är tacksam över att jag till sist insåg att jag behövde medicin, jag var länge envis och tänkte att jag skulle klara mig utan. Men nu inser jag att jag kanske hade varit i behov av medicinerna långt tidigare. Men det är lätt att vara efterklok.

Det kändes som en lättnad när jag satt vid apoteksdisken i fredags och fick medicinerna. Samtidigt som jag var sårbar inombords, förvirrad men ändå lättad.Jag hade kämpat emot så länge, kämpat emot ångesten och illamåendet. Tänkt att psykologisk hjälp och bearbetning skulle hjälpa mig tillbaka. Att jag skulle klara det på egen hand..som jag alltid skall bevisa att jag kan. Men denna gång kunde jag inte klarar det själv. Jag behövde hjälp. Och vad är det för fel på det egentligen? Varför skall det vara så svårt att visa sig svag och be om hjälp?. Hjälpen har funnits överallt av familjen och vänner..inser jag nu. Men jag har delvis kanske varit för stolt att se den och ta emot den men också en fighter som trott på att ensam är stark. Men ensam är inte alltid stark..det är bara en dålig kliche. Speciellt när man mår riktigt dåligt.

Jag är oehört tacksam över de människor som stått vid min sida och bara funnits där och varit förstående.

Jag trodde att jag vid ett tidigt skede hade accepterat det skedda,genom att ta det för va det var. Samtidigt så bedövade jag en del av illamåendet med att träna ,hitta på aktiviteter och trodde att jag började må bättre. Men det var en fasad, en fasad jag byggde upp för att jag ville bli frisk.Och säkert kan det hjälpa att få bort tankarna och illamåendet genom att vara aktiv och på det sättet rensa tankarna. Men när man innerst inne är så svag och mår så fruktansvärt dåligt så tränger det bara bort det..det försvinner inte. Det packar bara på. Men det är först nu som jag accepterat på riktigt.Efter att jag fick en andra smäll som fick mig att vakna upp ur en vardag där jag vandrade kring som en vålnad.Det gick inte längre. Nu kan jag högt säga att jag blev utbränd,fick ångest, panikångest och blev deprimerad och behövde medicin. Jag blev sjuk helt enkelt.

Som jag sagt tidigare så är jag otroligt tacksam över det stöd jag fått genom bloggskrivandet. Ett stort tack till er alla som läst och gett respons. Tyvärr är det aningen avancerat att kommentera här på bloggen och jag har ännu inte fått det att fungera så att alla kan kommentera. Det vore kul att veta vem som läser och få mera respons och kanske råd av de som har gått igenom samma sak. Ni kan gärna skicka mail forsman9@hotmail.com eller kommentera på Facebook.

Solen börjar så småningom skymta.



/Andreas