Tankar en söndag eftermiddag kan bli djupa. I mitt fall blir det ofta så, eftertänksamheten kan vara stor. En dag som denna sitter jag och tänker på mitt liv. Ett projekt som har varit i gång i 35 år och 5 månader. Ett projekt som förhoppningsvis håller igång ännu tredubbelt dess aktuella livslängd. Nå kanske tredubbelt är lite att ta i. När jag tänker på mina 35 år och 5 månader så tänker jag naturligtvis på den stora kris som drabbade mitt liv, som fick denna blogg att se dagens ljus. Den kris som resulterade i en utbrändhet och psykiskt illamående. Men mina 35 + år har ju innehållit så mycket mer än en kris.
I stora delar av min levandsresa har jag valt att gå min egen väg, även under de stunder då jag har fått gå så gott som alena. När jag var 22 år bestämde jag mig för att jag ville uppfylla en av mina två drömmar. Att bli tävlingslöpare. Jag började springa på egen hand och som 23 åring skaffade jag en tränare. Och på den vägen blev jag friidrottare. Många höjde på ögonbrynen, skall du börja tävla? Kan du springa? Javisst kunde jag det,inte var jag någon kandidat att bli världsmästare. Men för att ha inlett en löparsatsning först vid 22 års ålder, så visst kunde jag springa. Karriären blev ganska kort, vid 28 års ålder hamnade jag att lägga skorna på hyllan pga skador. Men fast jag inte fick ut min fulla potential som löpare och fast jag inte stod på prispallen vid de stora tävlingarna, så är jag idag nöjd över min korta karriär. Om inte annat så gav den mig en slank kropp och en vältränad bakdel.
Andra drömmen var sången. Jag drömde om att sjunga solo redan när jag var ett barn. Men ganska tidigt fick jag höra att jag inte kunde sjunga. Jag trodde på det tills jag var 32 år. Då jag var 32 år gifte jag mig med kvinnan i mitt liv och sjöng åt henne på bröllopsfesten. Det var första gången jag sjöng offentligt, på mitt eget bröllop. Kanske en annan tillställning hade varit mera passande för att göra det första gången. Men jag tänkte som så, jag är ju nervös från första början så jag kan ju inte bli nervösare. Och det gick bra, då bestämde jag mig för börja ta sånglektioner. Vilket ledde till att jag började uppträda med sång. Då var också ögonbrynen där och höjdes. Men..vid 32 år fyllda fick de skeptiska ögonbrynen vifta hur mycket de ville. Jag hade hittat en kul hobby och jag var rätt så bra på det. Och jag fick bra feedback och fina ord för mina uppträdande och tolkningar av låtar. Jag var ingen Pavarotti, men jag kunde sjunga. Tills jag var 32 gick jag runt och trodde att jag inte kunde sjunga. I dag vet jag att jag kan sjunga.
I dag läste jag ett bra citat som fanns på annonsen om Kaj Kunnas föreläsning. " Talent is something, attitude is Everything". Så är det. Det var attitude som gjorde så att jag uppfyllde båda mina drömmar.
Mitt liv 35 år och 5 Månader: Två drömmar har blivit uppfyllda,medans den stora pusselbiten har hamnat rätt. I den heltäckande pusselbiten som tidigare saknades finns min fru och mina två barn. Jag är lycklig.
/Andreas
