Jag är nu inne på min sista semestervecka. På måndag börjar jag jobba igen, denna semester har varit speciell på väldigt många sätt. Det är första semestern på många år som jag verkligen har haft semester. Jag har inte besökt jobbet,jag har inte loggat in på min jobbmail,jag har inte ringt till jobbet. Tre saker som jag gjorde innan jag kollapsade om jag var borta mera än en dag från jobbet. Det låter kanske för vissa inte så skadligt att besöka sitt jobb eller ha kontakt med sitt jobb när man har semester, Andra kanske tycker att varför skulle man ens vilja ha kontakt med sitt jobb när man har semester. För mig är det rent av skadligt att ha kontakt med jobbet när jag har semester, för jag faller väldigt lätt in i de gamla banorna igen. Jag är arbetsnarkoman. Jag var en sjuklig sådan,med ett sjukligt kontrollbehov.
Men på vägen till att bli frisk har livet gett mig insikter. Insikter om att det bara är jag själv som kan göra mig fri från mitt sjukliga beteende. Att jobba med mina ångesttankar och orostankar..tankar som när de är som värst bedövar hela min existens. När jag har mina attacker och är fullständigt ur psykisk balans ser jag inte klart ,jag ser inte verkligheten för vad den är. När attacken har lugnat ner sig kan jag till och med skratta åt mig själv, för att jag timmen innan har trott att allt skall ramla sönder. Detta är ju en del av mig, en del som jag kommer att leva med resten av livet. Det handlar om att acceptera och inte drar sig ner i fördärvet igen.
Mitt liv idag är en gåva, jag fick mitt liv tillbaka. Stora och fina saker är på gång i framtiden. Vi väntar vårt första barn och det sätter livet i en helt annan nyans. Ett litet ofött liv som vi snart välkomnar. Det ger en insikt om att man får bara en dag. Jag kan inte påverka vad som skall hända i framtiden och jag behöver inte göra det heller. Det är skönt att kunna ta in de orden. Det har tagit dessa två år att inse att jag behöver inte ha kontroll över allt.
/Andreas Denna blogg skrevs till tonerna av: Yiruma och skivan First love.
torsdag 15 augusti 2013
onsdag 24 juli 2013
Jag har ju en blogg!
Jag har ju en blogg, en blogg som jag inte uppdaterar så ofta längre. Mycket på grund av att jag inte längre har samma behov att skriva ner mina tankar som jag hade i början av min sjukdomstid. Men jag har ändå valt att ha kvar min blogg. Jag hade en diskussion med en bekant för en tid sedan , där jag nämnde att jag inte längre skriver i min blogg och hade tankar att avsluta detta kapitel med denna blogg och ta bort den. Men bekanten uppmanade mig att hålla den kvar fastän jag inte uppdaterar den så ofta. För att jag när jag mår dåligt kunna scrolla tillbaka till de inläggen när det var som värst och påminnas om att jag har kommit en lång väg. Och det är en av orsakerna till att bloggen fortfarande är kvar. Jag är ännu inte helt frisk och med jämna mellanrum så hamnar jag in i mitt sjukliga tankesätt och då är det bra att gå tillbaka två år och läsa vad jag skrev då, för då påminns jag om att jag inte vill uppleva denna resa en gång till. Det räcker med en rundtur..det är bra så. Den andra orsaken som bekanten tog upp var att andra som är i samma situation kan ta hjälp av det som jag har skrivit. Och det är nog den största orsaken till att bloggen är kvar, kan jag hjälpa någon annan som fastnat i det helvete jag var i så hjälper jag. Ingen skall behöva sjunka dit jag sjönk, det önskar jag inte ens min värsta fiende. Så därför finns bloggen kvar.
Mitt mående för tillfället är bra , på min egen skala. Jag har semester nu vilket verkligen behövs. De sista veckorna i jobb var prydda av ett ekande huvud, bortdomningar, spasmer och andra otrevliga men som denna sjukdom medfört sig och som träder fram när jag blir för trött. Och att ha semester är en utmaning för en utbränd person som jag, men de första tre dagarna har gått bra, tankarna hälsar på och vittringarna om att jag borde åka till jobbet kittlar i mig. Men nu vet jag hur jag skall hantera dem, jag tar emot dem brottas en stund också är det bra för en stund. Dom kommer tillbaka men då gör jag på samma sätt. Jag har lämnat tiden så jag jobbade på semestern bakom mig. Nu har jag kommit så långt att jag insett att vinkar sursikbacken där jag jobbar under den tid jag har semester så må den så vinka. Då är den jävligt dåligt grundad och det är inte mitt problem för jag semester.
Och så har mitt liv fått lite andra prioriteringar, vilket gör att jag sätter min hälsa i en av de första rummen för att jag skall kunna finnas till för det som komma skall. Vårt första barn,vårt nya hus. Två saker som känns väldigt spännande men också som ett steg i rätt riktning.
Jag är tacksam och nöjd över livet just nu..jag är tacksam över att jag har min älskade fru vid min sida. En människa som jag skrattar tillsammans med,gråter tillsammans med och framför allt lever livet med. När Heidi kom in i mitt liv föll alla pusselbitar på plats. Hon är en människa som älskar mig även när jag är som svagast. Jag älskar henne även när hon är svag.
Jag har ju en blogg, och jag uppdaterar den när orden finns.
ps: Bloggen skrevs till tonerna av Ellie Gouldings album Halycon.
/Andreas
Mitt mående för tillfället är bra , på min egen skala. Jag har semester nu vilket verkligen behövs. De sista veckorna i jobb var prydda av ett ekande huvud, bortdomningar, spasmer och andra otrevliga men som denna sjukdom medfört sig och som träder fram när jag blir för trött. Och att ha semester är en utmaning för en utbränd person som jag, men de första tre dagarna har gått bra, tankarna hälsar på och vittringarna om att jag borde åka till jobbet kittlar i mig. Men nu vet jag hur jag skall hantera dem, jag tar emot dem brottas en stund också är det bra för en stund. Dom kommer tillbaka men då gör jag på samma sätt. Jag har lämnat tiden så jag jobbade på semestern bakom mig. Nu har jag kommit så långt att jag insett att vinkar sursikbacken där jag jobbar under den tid jag har semester så må den så vinka. Då är den jävligt dåligt grundad och det är inte mitt problem för jag semester.
Och så har mitt liv fått lite andra prioriteringar, vilket gör att jag sätter min hälsa i en av de första rummen för att jag skall kunna finnas till för det som komma skall. Vårt första barn,vårt nya hus. Två saker som känns väldigt spännande men också som ett steg i rätt riktning.
Jag är tacksam och nöjd över livet just nu..jag är tacksam över att jag har min älskade fru vid min sida. En människa som jag skrattar tillsammans med,gråter tillsammans med och framför allt lever livet med. När Heidi kom in i mitt liv föll alla pusselbitar på plats. Hon är en människa som älskar mig även när jag är som svagast. Jag älskar henne även när hon är svag.
Jag har ju en blogg, och jag uppdaterar den när orden finns.
ps: Bloggen skrevs till tonerna av Ellie Gouldings album Halycon.
/Andreas
lördag 20 april 2013
Det finns något gott i allt!
De orden hörde jag många gånger under min sjukdomstid! Det var ord jag inte trodde på. Jag hade ju förlorat allt. Jag hade förlorat mig själv ingen kunde älska mig längre, jag hade förlorat idrotten på alla sätt och vis, jag var inte värt något mer. Jag hade sumpat mitt jobb,jag kunde inte prestera,
Men efter alla psykologbesök,piller och sammanbrott kom jag tillbaka. Till ett nytt liv. Jag hittade kärleken ..någon kunde faktiskt älska mig. Jag förlorade det jag hade i idrotten men sparade det som ett fint minne och kom tillbaka i en annan form, jag sumpade inte mitt jobb jag kom bara tillbaka mycket sundare.
Och jag hittade en ny hobby..nämligen musiken. Sången. Jag sjöng i kör som tonåring. Men slutade som 16 åring och efter det vilade min röst i 15 år tills jag sjöng till min fru på vårt bröllop sommaren 2012.Sedan började jag ta sånglektioner i Januari 2013 och förra helgen gjorde jag mitt första officiella framträdande med låten Lady in red av Chris De Burgh och fick beröm. Innan jag gick upp på scenen tänkte jag tillbaka exakt två år och befann mig själv som ett litet knytte. Ett knytte som hade ångest och social fobi och inte vågade visa sig för folk. Det var en av orsakerna till att jag började ta sånglektioner. För att jag hade drabbats av plötslig social fobi. När jag började ta sånglektioner i januari var det svårt att sjunga inför min sånglärare men det blev bättre gång för gång. Och mitt mål var att efter några månader stå inför publik och göra ett framträdande och det blev sanning förra helgen. Jag njöt av de 4 minuter jag stod uppe på scenen och sjöng. Det var en seger. Segern var inte att jag fick beröm utan att jag klarade av det och var nöjd med mig själv. Sången har varit en terapi för mig, jag har hittat en hobby som inte tar över mitt liv. Jag satsar på sången men jag satsar inte 100% på det som jag gjorde med idrotten. Utan jag gör det för att det får mig att må bra.
Jag vill också lyfta fram min duktiga sånglärare som har hjälpt mig otroligt mycket och som fått mig att tro på mig själv. Det är väldigt viktigt när man mistat det självförtroende man en gång hade.
Det finns något gott i alltt. Som min kloka och underbara mor sa åt mig en gång.. Stängs en dörr öppnas alltid en ny.
/ Andreas
Men efter alla psykologbesök,piller och sammanbrott kom jag tillbaka. Till ett nytt liv. Jag hittade kärleken ..någon kunde faktiskt älska mig. Jag förlorade det jag hade i idrotten men sparade det som ett fint minne och kom tillbaka i en annan form, jag sumpade inte mitt jobb jag kom bara tillbaka mycket sundare.
Och jag hittade en ny hobby..nämligen musiken. Sången. Jag sjöng i kör som tonåring. Men slutade som 16 åring och efter det vilade min röst i 15 år tills jag sjöng till min fru på vårt bröllop sommaren 2012.Sedan började jag ta sånglektioner i Januari 2013 och förra helgen gjorde jag mitt första officiella framträdande med låten Lady in red av Chris De Burgh och fick beröm. Innan jag gick upp på scenen tänkte jag tillbaka exakt två år och befann mig själv som ett litet knytte. Ett knytte som hade ångest och social fobi och inte vågade visa sig för folk. Det var en av orsakerna till att jag började ta sånglektioner. För att jag hade drabbats av plötslig social fobi. När jag började ta sånglektioner i januari var det svårt att sjunga inför min sånglärare men det blev bättre gång för gång. Och mitt mål var att efter några månader stå inför publik och göra ett framträdande och det blev sanning förra helgen. Jag njöt av de 4 minuter jag stod uppe på scenen och sjöng. Det var en seger. Segern var inte att jag fick beröm utan att jag klarade av det och var nöjd med mig själv. Sången har varit en terapi för mig, jag har hittat en hobby som inte tar över mitt liv. Jag satsar på sången men jag satsar inte 100% på det som jag gjorde med idrotten. Utan jag gör det för att det får mig att må bra.
Jag vill också lyfta fram min duktiga sånglärare som har hjälpt mig otroligt mycket och som fått mig att tro på mig själv. Det är väldigt viktigt när man mistat det självförtroende man en gång hade.
Det finns något gott i alltt. Som min kloka och underbara mor sa åt mig en gång.. Stängs en dörr öppnas alltid en ny.
/ Andreas
onsdag 3 april 2013
Reflektioner!
I dag besökte jag min psykolog som jag haft nu i 2 år. Senast jag var där var i Januari. Besöken har blivit mera sällan eftersom jag inte längre känner behov av psykologstunder varannan vecka eller 1 gång i månaden. Men jag vill fortfarande ha kvar det , det är en trygghet.
Före jag blev sjuk hade jag inte ens tänkt tanken på att besöka en psykolog, det fanns inte för mig. Jag tyckte att psykologer var bra för dom som behövde det, men jag var inte en av dem. Trodde jag.. när jag gjorde mitt första besök till min psykolog i början av april 2011 så tänkte jag när jag åkte hem..inte en gång till. Men efter andra besöket märkte jag att jag verkligen var i behov av det Utan den psykologhjälp jag har fått hade jag inte varit där jag är idag. Jag vill säga till dem som mår dåligt är deprimerade och känner att allt är mörkt. Tveka inte att söka hjälp hos en psykolog. Många människor upplever det som en svaghet att ta hjälp av en psykolog. Men det är ingen svaghet, ibland behöver man en hjälpande hand, ett bollplank som inte känner en från förr. När jag reflekterar tillbaka så hade jag varit i behov att ta psykologhjälp ungefär två år tidigare än jag gjorde. Jag kan inte säga med 100 procent säkerhet att det hade räddat mig från att kollapsa, men jag tror att jag hade kunnat kanalisera mitt tankesätt på ett annat sätt.
För mig handlade det om stolthet samt att jag inte insåg att jag var sjuk innan jag kollapsade. Jag tror att det är väldigt viktigt att man är ärlig mot sig själv, att man inte förtränger sitt illamående. Vilket jag gjorde.
Det jag vill säga är att ni som går runt och mår dåligt. Sök hjälp..för hjälp finns att få. Det är därför folk utbildar sig till psykologer. Och man måste vara beredd på att man inte blir hjälpt efter första , andra eller tredje gången det kan ta några besök innan den psykologiska hjälpen fungerar och innan man kan bryta isen och öppna upp sig själv. Men efter hand när man kan öppna sig, så lättar ångeststenen från hjärtat, det obehagliga trycket i bröstkorgen och den jävliga klumpen i magen avtar. Man känner att det faktiskt finns en människa i denna värld som förstår en.
När jag hade nått botten och trodde att den enda utvägen för mig att slippa det helvete jag befann mig i var att ta mitt eget liv, så förstod jag att jag var i behov av medicin. Det var en annan sak jag var väldigt emot. När jag hade kollapsat hade jag gjort en deal med mig själv att jag inte skulle ta hjälp av antidepressiva mediciner. Jag hade ju sträckt mig så långt att jag hade gått med på att ta hjälp av en psykolog, det räckte väl? I mitt fall gjorde det inte det. Jag fick hjälp av psykologen, men det tog inte bort ångestdemonerna och viljan att vilja avsluta mitt liv.Men kombinationen antidepressiva mediciner och psykologhjälp fick mig på fötterna igen.
Många människor har den samma uppfattningen om antidepressiva mediciner som jag hade att det är något som skadar ens personlighet och som gör att man blir beroende, går upp i vikt och blir likgiltig. Det är ju väldigt stor skillnad på olika psykmediciner. Men jag har varit väldigt skonad från biverkningar vad gäller medicinerna. De antidepressiva mediciner jag äter än idag har inte gett mig några större biverkningar. Antidepressiva mediciner är också något man inte skall tveka att ta emot om man verkligen behöver dem, de är inte farliga och de kan vara ett mycket bra hjälpmedel när inget annat hjälper.
Jag är glad idag att jag både har tagit emot psykologhjälp och mediciner. Utan dessa hjälpmedel är jag rädd att jag inte hade varit i livet i dag.
/Andreas
Före jag blev sjuk hade jag inte ens tänkt tanken på att besöka en psykolog, det fanns inte för mig. Jag tyckte att psykologer var bra för dom som behövde det, men jag var inte en av dem. Trodde jag.. när jag gjorde mitt första besök till min psykolog i början av april 2011 så tänkte jag när jag åkte hem..inte en gång till. Men efter andra besöket märkte jag att jag verkligen var i behov av det Utan den psykologhjälp jag har fått hade jag inte varit där jag är idag. Jag vill säga till dem som mår dåligt är deprimerade och känner att allt är mörkt. Tveka inte att söka hjälp hos en psykolog. Många människor upplever det som en svaghet att ta hjälp av en psykolog. Men det är ingen svaghet, ibland behöver man en hjälpande hand, ett bollplank som inte känner en från förr. När jag reflekterar tillbaka så hade jag varit i behov att ta psykologhjälp ungefär två år tidigare än jag gjorde. Jag kan inte säga med 100 procent säkerhet att det hade räddat mig från att kollapsa, men jag tror att jag hade kunnat kanalisera mitt tankesätt på ett annat sätt.
För mig handlade det om stolthet samt att jag inte insåg att jag var sjuk innan jag kollapsade. Jag tror att det är väldigt viktigt att man är ärlig mot sig själv, att man inte förtränger sitt illamående. Vilket jag gjorde.
Det jag vill säga är att ni som går runt och mår dåligt. Sök hjälp..för hjälp finns att få. Det är därför folk utbildar sig till psykologer. Och man måste vara beredd på att man inte blir hjälpt efter första , andra eller tredje gången det kan ta några besök innan den psykologiska hjälpen fungerar och innan man kan bryta isen och öppna upp sig själv. Men efter hand när man kan öppna sig, så lättar ångeststenen från hjärtat, det obehagliga trycket i bröstkorgen och den jävliga klumpen i magen avtar. Man känner att det faktiskt finns en människa i denna värld som förstår en.
När jag hade nått botten och trodde att den enda utvägen för mig att slippa det helvete jag befann mig i var att ta mitt eget liv, så förstod jag att jag var i behov av medicin. Det var en annan sak jag var väldigt emot. När jag hade kollapsat hade jag gjort en deal med mig själv att jag inte skulle ta hjälp av antidepressiva mediciner. Jag hade ju sträckt mig så långt att jag hade gått med på att ta hjälp av en psykolog, det räckte väl? I mitt fall gjorde det inte det. Jag fick hjälp av psykologen, men det tog inte bort ångestdemonerna och viljan att vilja avsluta mitt liv.Men kombinationen antidepressiva mediciner och psykologhjälp fick mig på fötterna igen.
Många människor har den samma uppfattningen om antidepressiva mediciner som jag hade att det är något som skadar ens personlighet och som gör att man blir beroende, går upp i vikt och blir likgiltig. Det är ju väldigt stor skillnad på olika psykmediciner. Men jag har varit väldigt skonad från biverkningar vad gäller medicinerna. De antidepressiva mediciner jag äter än idag har inte gett mig några större biverkningar. Antidepressiva mediciner är också något man inte skall tveka att ta emot om man verkligen behöver dem, de är inte farliga och de kan vara ett mycket bra hjälpmedel när inget annat hjälper.
Jag är glad idag att jag både har tagit emot psykologhjälp och mediciner. Utan dessa hjälpmedel är jag rädd att jag inte hade varit i livet i dag.
/Andreas
tisdag 2 april 2013
2 år har gått.
2 år har gått, det vill säga 2 år sedan jag kollapsade. I år gick årsdagen som var den 7 mars ganska obemärkt förbi. Det är bara ibland när jag medvetet tänker två år tillbaka som känslan av vissa helvetesdagar jag hade just då kan komma tillbaka.
Och det har gått fort fram, tänker man exakt två år tillbaka trodde jag inte att jag ens skulle klara av att leva och allra minst ett näst intill normalt liv igen.Att jag i April 2013 skulle vara gift,jobba igen och ha ett underbart liv fanns inte ens på kartan i April 2011..då jag inte ens mäktade att stiga upp och få kläderna på mig utan skaka som ett asplöv av ångest.
I dag är jag märkt av min utbrändhet..så klart. Annars vore det ju konstigt. Men det är också av den orsaken och att jag accepterar att jag har mina men som jag kunnat gå vidare. Jag hamnar att vara aktsam idag. Det som gjorde mig sjuk var ett sjukligt beteende,ett begär att alltid ha kontroll och att alltid prestera.Jag blev arbetsnarkoman, träningsnarkoman och kontrollnarkoman. Och för mig kommer alltid prestation vara ett begär. Och blir jag för ivrig så är jag där igen, jag har ingen inbyggd stopper. Men jag försöker hitta den hela tiden, och jag jag en underbar fru som stoppar mig när jag själv inte ser vart det håller på och far.
En av de största sorgerna var att jag insåg att drömmen om att kunna springa ett maraton lämnade till sitt öde. Jag klarar helt enkelt inte av att träna en sådan mängd av träning längre. Både för att jag varken fysiskt eller psykiskt inte klarar av det, men också för att jag helt enkelt inte vågar börja träna så mycket igen för jag klarar inte av att hålla det sunt. Det är ett stort slag när man brinner för en sak. Men i stället för att deppa ihop och vara bitter har jag hittat nya roliga saker. Jag kommer dock aldrig att hitta en idrottsgren som jag brinner lika djupt för men det är väl inte meningen heller. En sak som har hjälpt mig oerhört är att jag börjat ta sånglektioner. Det är en sak jag är intresserad av , men tillika vet jag att jag aldrig kan göra mig en karriär av det eller kan kräva i prestationssyfte så mycket. Men det är roligt och jag mår bra av det.
Det har också inneburit att jag vill synas igen och inte är rädd att folk tittar på mig, vilket jag var livrädd efter att jag kollapsat. Jag kan känna att livet är underbart igen.
/ Andreas
Och det har gått fort fram, tänker man exakt två år tillbaka trodde jag inte att jag ens skulle klara av att leva och allra minst ett näst intill normalt liv igen.Att jag i April 2013 skulle vara gift,jobba igen och ha ett underbart liv fanns inte ens på kartan i April 2011..då jag inte ens mäktade att stiga upp och få kläderna på mig utan skaka som ett asplöv av ångest.
I dag är jag märkt av min utbrändhet..så klart. Annars vore det ju konstigt. Men det är också av den orsaken och att jag accepterar att jag har mina men som jag kunnat gå vidare. Jag hamnar att vara aktsam idag. Det som gjorde mig sjuk var ett sjukligt beteende,ett begär att alltid ha kontroll och att alltid prestera.Jag blev arbetsnarkoman, träningsnarkoman och kontrollnarkoman. Och för mig kommer alltid prestation vara ett begär. Och blir jag för ivrig så är jag där igen, jag har ingen inbyggd stopper. Men jag försöker hitta den hela tiden, och jag jag en underbar fru som stoppar mig när jag själv inte ser vart det håller på och far.
En av de största sorgerna var att jag insåg att drömmen om att kunna springa ett maraton lämnade till sitt öde. Jag klarar helt enkelt inte av att träna en sådan mängd av träning längre. Både för att jag varken fysiskt eller psykiskt inte klarar av det, men också för att jag helt enkelt inte vågar börja träna så mycket igen för jag klarar inte av att hålla det sunt. Det är ett stort slag när man brinner för en sak. Men i stället för att deppa ihop och vara bitter har jag hittat nya roliga saker. Jag kommer dock aldrig att hitta en idrottsgren som jag brinner lika djupt för men det är väl inte meningen heller. En sak som har hjälpt mig oerhört är att jag börjat ta sånglektioner. Det är en sak jag är intresserad av , men tillika vet jag att jag aldrig kan göra mig en karriär av det eller kan kräva i prestationssyfte så mycket. Men det är roligt och jag mår bra av det.
Det har också inneburit att jag vill synas igen och inte är rädd att folk tittar på mig, vilket jag var livrädd efter att jag kollapsat. Jag kan känna att livet är underbart igen.
/ Andreas
lördag 9 februari 2013
Ny tid
Ett tag sedan jag skrivit. Men nu är det dags. Snart är det två år sedan jag kom till vändpunkten i mitt destruktiva liv och kollapsade. Under de senaste veckorna har jag tagit mig tillbaka till den tid jag var sjuk i och med föreläsningar jag har hållit och en intervju jag har ställt upp på. Men det har fått mig att känna mig stark, att jag kunnat berätta om det jag har upplevt och det helvete jag självalt befann mig i. Speciellt nu när jag mår bättre har jag lärt mig att uppskatta det liv jag har och allt det jag har fått. Det låter klicheaktigt och som tagit ur en askkungesaga. Men det är mitt liv och idag kan jag acceptera det jag har gått igenom.
Efter en av de föreläsningar jag på senaste tid har hållit så kom jag tillbaka till en speciell dag under min sjukdomstid. Det var en dag i Juni 2011 när jag låg på golvet i vardagsrummet hos mamma och pappa och grät,skakade och hyperventilerade och var livrädd för att mitt liv var över. Jag kände att jag inte längre orkade leva, att jag inte hade någon framtid och att jag inte längre kunde ge något åt denna värld.Jag kände så starkt att jag inte behövdes i denna värld mera, att jag enbart var en belastning för de som fanns i min närhet. När jag tänkte på denna dag och jämförde det med det jag har idag så fick jag bevisat att det finns hopp i denna värld. För så uppgiven som jag var då så trodde jag inte att jag skulle se ljuset igen, men ljuset kom. Och det kom med besked, det var ett ljus som ledde mig till det liv jag alltid har önskat mig och velat leva. Ett liv med kärlek, erfarenhet och balans. I dag vet jag att jag behövs och att jag inte är någon större belastning än någon annan.
I dag träffade jag en bekant som just nu är i samma situation som jag var när jag mådde som sämst. Min spontana reaktion vara att bara krama om personen och säga att det kommer att ordna sig, låt det ta tid. Men det är just det som är det svåraste att få höra när man är på botten. För orden " det kommer att ordna sig" finns inte ens i närheten just då. För det känns så mörkt,man är som paralyserad av den trötthet,sorg ,uppgivenhet och smärta som finns inom en. Och den fösta kommentar som folk omkring en har är " Ryck upp dig". Men grejen är den att det går inte att rycka upp sig när den inte finns något snöre att rycka i. Men tid nog så kommer snöret som man själv måste rycka i, ingen annan kan göra det. Man måste göra det själv när man är beredd att göra det. Jag vill finnas till för de som mår dåligt och vara bollplank. För jag minns hur viktigt det var för mig att ha personer i min närhet som kunde relatera till det jag gick igenom när jag mådde som sämst. Just de personerna kunde sitta och höra på mig i timmar och jag såg i deras ansikten utan att de sa något att det visste vad jag pratade om och förstod mig. Hemligheten bakom det var att de själva hade gått igenom samma sak. Det viktigaste bemötande man kan ha mot en person som är i den situationen är att lyssna och låta personen styra samtalet. Man behöver inte säga något, bara visa att man finns till.
När jag blev interjuvad för ett slutarbete i veckan så kände jag av detta. Personerna som interjuvade mig förstod mig. Redan när jag började berätta så förstod jag utan att de sade något att de själva hade erfarenhet av det jag berättade. Jag såg det på deras sätt att ta emot den information jag gav. Och det är väldigt viktigt att få prata om det man har gått igenom med personer som har upplevt dylika saker. Även när man är på vägen till att bli "frisk".
Jag är tacksam över att jag är den jag är idag och vill leva en ny tid med mina gamla erfarenheter som en styrka i ryggsäcken.
/Andreas
Efter en av de föreläsningar jag på senaste tid har hållit så kom jag tillbaka till en speciell dag under min sjukdomstid. Det var en dag i Juni 2011 när jag låg på golvet i vardagsrummet hos mamma och pappa och grät,skakade och hyperventilerade och var livrädd för att mitt liv var över. Jag kände att jag inte längre orkade leva, att jag inte hade någon framtid och att jag inte längre kunde ge något åt denna värld.Jag kände så starkt att jag inte behövdes i denna värld mera, att jag enbart var en belastning för de som fanns i min närhet. När jag tänkte på denna dag och jämförde det med det jag har idag så fick jag bevisat att det finns hopp i denna värld. För så uppgiven som jag var då så trodde jag inte att jag skulle se ljuset igen, men ljuset kom. Och det kom med besked, det var ett ljus som ledde mig till det liv jag alltid har önskat mig och velat leva. Ett liv med kärlek, erfarenhet och balans. I dag vet jag att jag behövs och att jag inte är någon större belastning än någon annan.
I dag träffade jag en bekant som just nu är i samma situation som jag var när jag mådde som sämst. Min spontana reaktion vara att bara krama om personen och säga att det kommer att ordna sig, låt det ta tid. Men det är just det som är det svåraste att få höra när man är på botten. För orden " det kommer att ordna sig" finns inte ens i närheten just då. För det känns så mörkt,man är som paralyserad av den trötthet,sorg ,uppgivenhet och smärta som finns inom en. Och den fösta kommentar som folk omkring en har är " Ryck upp dig". Men grejen är den att det går inte att rycka upp sig när den inte finns något snöre att rycka i. Men tid nog så kommer snöret som man själv måste rycka i, ingen annan kan göra det. Man måste göra det själv när man är beredd att göra det. Jag vill finnas till för de som mår dåligt och vara bollplank. För jag minns hur viktigt det var för mig att ha personer i min närhet som kunde relatera till det jag gick igenom när jag mådde som sämst. Just de personerna kunde sitta och höra på mig i timmar och jag såg i deras ansikten utan att de sa något att det visste vad jag pratade om och förstod mig. Hemligheten bakom det var att de själva hade gått igenom samma sak. Det viktigaste bemötande man kan ha mot en person som är i den situationen är att lyssna och låta personen styra samtalet. Man behöver inte säga något, bara visa att man finns till.
När jag blev interjuvad för ett slutarbete i veckan så kände jag av detta. Personerna som interjuvade mig förstod mig. Redan när jag började berätta så förstod jag utan att de sade något att de själva hade erfarenhet av det jag berättade. Jag såg det på deras sätt att ta emot den information jag gav. Och det är väldigt viktigt att få prata om det man har gått igenom med personer som har upplevt dylika saker. Även när man är på vägen till att bli "frisk".
Jag är tacksam över att jag är den jag är idag och vill leva en ny tid med mina gamla erfarenheter som en styrka i ryggsäcken.
/Andreas
lördag 12 januari 2013
Nytt år!
Julen är förbi och vi har inlett ett nytt år. Det år som passerat, 2012 var ett steg närmare ett friskare liv för mig. 2011 var det år när allt kraschade,men också det år när jag hittade ljuset. 2012 var det år när bitarna började falla på plats och jag började leva igen.
Det nya året kommer att vara fullt av utmaningar, men det är utmaningar jag ser framemot. Utmaningarna är sådana som inte förut hade varit några större utmaningar, men för en ännu inte helt frisk människa är det utmaningar.
Jag gav inga nyårslöften för detta år..förutom att jag lovade mig själv att vara nöjd med den människa jag är samt uppskatta det fina liv jag har. Jag lovade mig själv att också ibland stanna upp och njuta av allt det fina som finns i mitt liv. Jag är den jag är och jag lider av det jag lider av..men jag accepterar mig själv nu och det gör det lättare när ångesten och de osunda kraven kryper på mig. Jag kan hantera dem nu.
/Andreas
Det nya året kommer att vara fullt av utmaningar, men det är utmaningar jag ser framemot. Utmaningarna är sådana som inte förut hade varit några större utmaningar, men för en ännu inte helt frisk människa är det utmaningar.
Jag gav inga nyårslöften för detta år..förutom att jag lovade mig själv att vara nöjd med den människa jag är samt uppskatta det fina liv jag har. Jag lovade mig själv att också ibland stanna upp och njuta av allt det fina som finns i mitt liv. Jag är den jag är och jag lider av det jag lider av..men jag accepterar mig själv nu och det gör det lättare när ångesten och de osunda kraven kryper på mig. Jag kan hantera dem nu.
/Andreas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)