Ännu en arbetsvecka är till ända. En arbetsvecka som har varit som en berg och dalbana.Vissa stunder har det känts bra och i andra stunder har det känts rent ut sagt för jävligt. Jag är väldigt energilös för tillfället och för mycket ansträngning tar kol på kroppen. Ibland vill jag bara sparka i väggar och säga fula ord för att få ut min ilska över att jag inte orkar som förr. Jag kan bli otroligt förbannad över mig själv att jag inte orkar som förr.Men samtidigt vet jag att det är av en orsak att jag inte orkar. Och av den orsaken måste jag ta det lugnt för att inte hamna i samma helvete igen. Så därför jobbar jag de 40% som jag skall jobba månaden ut. Det går helt okej att jobba 40% men när uppgifterna hopar sig och stressen blir för stor så kommer den där hemska känslan i bröstet. Den där känslan som fick mig att sprattla som en fisk på golvet den 7 mars, och sedan bidrog till att mitt liv förändrades. Känslan som i medicinsk form heter panikångest. Något jag kommer att få leva med livet ut. En känsla som jag nu kan hantera någorlunda, fast det nästan knäcker mig när det uppstår.
Det är inte lätt att bli sjuk, det är inte lätt att behöva acceptera att man är märkt för livet. Men samtidigt sker allting av en anledning. Skulle jag inte ha kollapsat den 7 mars skulle jag inte sitta här idag på en väg att bli friskare.
Jag är tacksam över att jag har klarat mig så pass bra som jag gjort, med tanke på hur illa däran jag har varit. Jag har fått lyckan att träffa kvinnan i mitt liv som ser mig som den person jag verkligen är. Som kan ge mig kärlek utan att behöva säga det i ord utan genom att bara finnas där. Jag älskar dig Heidi.
Fast det ibland blåser motvind i livet, så är ändå livet värt att leva.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar