lördag 30 april 2011

Det som inte syns det finns inte!!

Så kan det vara. Det sägs ju att syns man inte finns man inte. Att vara utbränd eller att ha psykiska problem syns inte alltid på utsidan. Jag vet att det inte i nuläget syns på mig att jag är sjuk. Till synes är jag den Andreas jag alltid varit. Kläderna är de samma,håret innehåller ozonförstörande medel och jag luktar som en hel parfymbutik. Som jag alltid gjort. Men insidan är sönder. Sedan jag blev sjuk har jag mött mest förstående reaktioner, folk har visat hänsyn. Men jag har också mött en del människor som inte förstått allvaret eller kunnat förstå varför jag plötsligt är obekväm i situationer som alltid varit bekväma för mig. Jag förstår båda delarna. Innan jag blev utbränd kunde jag inte föreställa mig hur det var eller hur jävla illa man kan nå. Jag har aldrig varit på botten tidigare.

Att bemöta en människa som ser helt normal ut på utsidan men mår dåligt på insidan är inte lätt. Jag har inga bra svar på hur det rätta sättet att bemöta en sådan människa är. Men i mitt fall har jag uppskattat när mina medmänniskor har varit som vanligt. Jag har inte behövt ömkan eller att folk skall tycka synd om mig . Jag har behövt att folk har varit sig själva och funnits där. Och jag har haft turen att ha sådana människor i min närhet. Min familj har tagit min sjukdom på rätt sätt likaså mina vänner och jobbarkompisar. De har accepterat att jag är sjuk och visat att de tycker om mig och bryr sig om mig fast jag är sjuk. Det är en stor bidragande orsak till att jag kommit så pass långt på rätt så kort tid. Jag är också tacksam över alla fina kommentarer och uppmuntrande ord jag fått här på bloggen och FB. Det hjälper mig på min väg tillbaka.

Idag har jag fått bevis på just detta. Jag hade en trevlig stund på eftermiddagen med en god vän som bara var sig själv och visade att vederbörande bryr sig genom att ge av sig själv. Jag hade en trevlig kväll med syster,systerson,systerdotter och respektive som också var sig själva och accepterar att situationen är som den är. Utan allt detta hade det varit svårt. Jag är lyckligt lottad.

Med min rubrik "Det som inte syns det finns inte" syftar jag på att det kan vara svårt att bemöta människor som är sjuka men inte ser sjuka ut. Men jag tror att det viktigaste är att finnas till och bara vara sig själv. En sjuk människa behöver inte höra hur sjuk den är ..för det vet man oftast själv. Det man behöver är närvaro,trygghet och vänskap.

Jag tackar er alla som stöder,hjälper och finns till för tillfället. Det betyder mera än jag kan uttrycka i ord.

/Andreas

torsdag 28 april 2011

Den magiska gränsen.

Under många år var den magiska gränsen för mig..2 minuter. Att underskrida 2 minuter på 800 meter. Nu har den magiska gränsen varit 1000 meter siming. Och i kväll överskred jag den magiska gränsen. Under mina tidigare simpass har jag orkat som mest 600 meter. Men ikväll bet jag ihop så att det gnisslade i mina snusgula tänder och gav mig fan på att klara 1000 meter. Och det gick. Och ikväll simmade inte de badnösse prydda tanterna om mig som de gjort tidigare. Vilket betyder att tempot var lite högre på min simning. SEGER.

Som jag skrivit tidigare så har den fysiska nedergången varit ett stort slag. Att inse att kroppen är totalt kraftlös och att musklerna och lederna inte fungerar som de skall. Jag började ju motionera redan när jag kom från sjukhuset och fortsatte tills jag kunde gå obehindrat 3 km och efter det försökte jag börja jogga. Men det var för tidigt. Jag orkade 2 minuter och då gick "pumpen" på högvarv och jag tappade balansen samt att musklerna gick i lås. Detta tog mig så pass hårt så att jag lovade mig själv att aldrig springa igen. Men efter två veckors paus känner jag att jag kan motionera igen. Efter min 2 veckors paus fick jag släpa mig till simhallen i tisdags och det gick trögt, men ikväll gick det som sagt bättre. Nu har jag en ny magisk gräns att försöka uppnå..den känns som en större utmaning. 5 minuter löpning. Men det blir som sagt nästa utmaning.

När det gäller det psykiska så har jag också gränser, men där väljer jag att kalla dem magiska trösklar. Och under de senaste veckorna har ganska många trösklar passerats och det är nu som dom högre magiska trösklarna börjar närma sig. Och jag betar av dem en efter en tills jag kommit över den största magiska tröskeln ..nämligen att komma tillbaka på allvar. Och vissa dagar känns det som jag aldrig kommer att komma över den största tröskeln. Men i det stora hela så vet jag att jag gör det. Jag är envis och har bra självdisciplin ..ibland aningen för bra för mitt eget välbefinnande. Men samtidigt inser jag att jag har haft tur i oturen. Dagen då jag kollapsade hade det kunnat gå riktigt dåligt, men någon vakade där ovanför och såg till att jag ändå klarade mig. Tack vare det inser jag att det var/är meningen att jag skall komma tillbaka. Och det kommer jag att göra..den dagen då den magiska gränsen är passerad.

/Andreas

onsdag 27 april 2011

Ute på vift.

Det har jag varit i dag. Det var tänkt att jag bara skulle åka in till stan för att köpa motorolja,men jag kom inte bara hem med motorolja utan med en hel ny outfit.

Jag åkte in till ett av stadens varuhus för att inhandla motoroljan, jag tyckte det var jobbigt med allt folk, jag fick för mig att alla tittade på mig och tyckte att jag var konstig. Tidigare har jag gillat att gå i varuhus och inte haft något emot att folk har tittat på mig, jag har tänkt att " shit va jag är snygg" när alla tittar på mig nu tänker jag att "usch va jag är konstig" när alla tittar på mig. Huvudet är konstigt..När jag åkte in till staden så tog det en hel jävla evighet för mig att parkera bilen..jag såg luckorna där min bil med all säkerhet skulle ha haft rum men ja kom mig inte för att tynga dit åbäket. Till sist nödparkerade jag bilen på ett enligt mig lämpligt ställe. Jag besökte en klädaffär eftersom jag tyckte att gubben behövde förnyas. Jag hade tänkt köpa ett par shorts, men tack vare en duktig expedit så gick jag ur affären med ett par nya shorts, en skjorta och en tröja. . När jag satte mig i bilen för att åka hem tackade jag makterna ovanför mig att jag lyckats pricka lunchtiden för stadens lapplisor med min nödparkering. Jag hade nämligen parkerat där man absolut inte får parkera samt att jag hade skippat parkeringsbrickan. Men tack vare att lapplisorna antagligen satt och avnjöt sin makaronilåda så slapp jag att betala parkeringsböter. Vackert så.Lika vackert som mitt inköp. Jag kände mig nästan som en sexbomb igen, när jag provade min nya kläder då jag kom hem.

Jag märker hela tiden att jag börjar må bättre och att jag börjar klara av helt vardagliga situationer igen..det är jobbigt ibland men jag klarar av att hantera situationerna rätt så bra. Samt att ja försöker se hela situationen med en gnutta humor och ironisera det hela. Det blir så mycket lättare då. Nu skall jag bege mig ut i solen. Pärlan borde få sina sommardäck, men det blir kanske en annan dag.

/Andreas

tisdag 26 april 2011

Tillbaka till vardagen.

Efter en underbar påskhelg med underbara människor kom vardagen tillbaka idag. Att spendera några dagar och andas lappluften gjorde väldigt gott. Ingen stress, inga måsten. Bara att vara, något jag hade glömt bort hur det var. Men under söndagen när vi var och pimplade så kände jag mig otroligt lugn och trygg i mig själv för en stund. Det var så otroligt befriande och rofyllt att sitta på isen och bara vara.

Som sagt idag kom vardagen tillbaka. Jag intalade mig själv när jag gick och lade mig i gårkväll att jag skulle vakna lika lugn och rofylld som jag kände mig när jag kröp under täcket. Jag var lugn när jag vaknade och jag mådde bra. Så jag bestämde mig för att uträtta tre olika saker idag. 1. Hämta sjukintyg från företagshälsovården 2. Besöka simhallen. 3. Besöka jobbet för att lämna in mitt sjukintyg. Alla tre sakerna blev uträttade. Även om jag fick hämta andan och programmera om hjärnan varje gång jag steg ur bilen på de respektive ställen. Eftersom jag blir nervös när jag skall gå in någonstans..men när jag kommer innanför dörren så känner jag mig lugnare. För varje gång jag kommer in någonstans utan att ha hyperventilerat eller fått panik så känns det som en seger. Nåväl..jag kom mig in på alla tre ställen. Jag var dock lite nervös när jag skulle föra in mitt sjukintyg till jobbet. Men..det gick bra och jag passade för första gången på att promenera runt och hälsa på jobbarkompisar som jag inte träffat på sju veckor. Jag fick en del kramar och glada miner när jag uppenbarade mig ,vilket gjorde det hela mycket enklare. Under tiden jag var på jobbet kändes det bra. När jag kom hem gick jag och lade mig en stund och vaknade och trodde att världen skulle gå under. Tydligen hade hjärnan fått ta emot för mycket på för kort tid och hann inte med. Men jag redde upp ångest attacken och efter att ha lugnat ner mig mådde jag bättre även om hela mitt väsen var i uppror.

Men även fast jag reagerar på detta sätt så känner jag det som ett steg framåt. Jag klarar av att befinna mig på de olika ställen och hantera att det känns obehagligt. Även om jag får obehagskänslor efteråt. Men jag klarar i alla fall av det nu. Det jag har svårt för just nu..är stressade situationer. När det blir stressigt så strejkar hjärnan..en hjärna som alltid varit väldigt stresstålig. Nu vill den inte ens höra ordet stress.

Men resan till lappland gav mig mycket..och denna vecka skall jag verkligen försöka hitta lugnet, det lugn jag fann i lappland. Min sjukskrivning blev förlängd till 15.5, jag behöver den tiden..kanske mer. Jag har kommit så långt så att jag förstått att jag behöver tid för att läka, för att så småningom komma tillbaka till den riktiga vardagen.

/Andreas

måndag 25 april 2011

Home again

Då var påskhelgen firad i Äkäs...och skönt har det varit. Skönt väder,frisk luft,pimpelfiske,promenader,bastubad,god mat och sjuk humor. Kan det bli bättre för en trött själ. Jag tror inte det. Hade dock önskat att orken skulle ha funnits för att spendera en dag i backen eller några timmar i de skidspår som ännu fanns kvar. Men denna gång var det för mycket begärt av kroppen. Men huvudet fick ro och jag har kunnat slappna av relativt bra.

Under gårdagen så prövade jag på pimpelfiske för första gången..och jag blev såld av denna aktivitet.Kanske jag har hittat en ny hobby? Vem vet.

Ett stort tack till er alla som gjorde denna helg till en fin upplevelse. :)
Dance,dance,dance :)

/Andreas

onsdag 20 april 2011

En annorlunda påsk.

Har haft en bra dag idag..har varit ute i den friska luften med en god vän. Goda vänner gör livet glatt att leva. Tycker att denna dag för övrigt har varit bra..så bra en dag kan bli just nu.

Som rubriken säger så kommer det att bli en annorlunda påsk..det kommer att bli en annorlunda påsk efter alla omständigheter men också för den delen att jag firar påskhelgen i Lappland. Det har jag aldrig gjort tidigare. Jag har firat påsken både på Teneriffa, Rhodos och Turkiet när jag har varit på träningsläger men aldrig i Lappland. Det kanske är det mest vanliga att man som finländare firar påsken i just Lappland framför exotiska resemål. Men de gånger jag varit utomlands så har jag inte besökt resemålen för att specifikt fira påsk utan för att träna hårt. Som sagt denna påsk besöker jag varken ett exotiskt land eller tränar hårt. Jag besöker Lappland,, för att ta det lugnt,samla kraft och ha det bra i trevligt sällskap. Jag tror att det gör mig gott just nu att andas lite lappluft.

Det kommer att vara lugnt med uppdateringar här på bloggen de närmaste dagarna, eftersom vi beger oss mot äkäs imorgon på eftermiddagen. Men jag är tillbaka nästa vecka. Jag önskar er alla en riktigt skön påskhelg. Njuut och ät mycket memma.Det skall jag göra :)


Glad Påsk! /Andreas

Ta sig samman.

Efter min urladdning i förra inlägget och tack vare alla de fina kommentarer jag fick på det, så tog jag mig samman igår och besökte jobbet. Det var första gången sedan jag blev sjuk..första gången på sex veckor. Det var med skakiga ben som jag steg ur bilen och gick mot dörren till den byggnad jag jobbar i. När jag kom in så skakade jag som ett asplöv och fick en klump av panik i bröstet. Jag gick in i mitt kontor och jag blev olycklig, jag hade svårt att behärska mig. Men jag tog ett djupt andetag och tänkte...Nämen för i h-lvete Andreas nu får du ändå skärpa dig. Jag" drog upp snorn" och gick ur mitt kontor. Jag hörde att städerskorna hade matpaus på övervåningen så jag bestämde mig för att gå dit..och då släppte paniken lite. Jag kände mig lugnare. Jag gick in i kafferummet och det gick till min förvåning helt bra. Visserligen hade jag en olustig känsla under hela tiden jag var där men jag klarade av det. Jag var dock skakig när jag sedan satt i bilen från jobbet och det var skönt att komma därifrån. Men nu har jag åtminstone kommit över den tröskeln.


Så nu kan jag åtminstone gå in i den byggnad jag jobbar i, det tog 6 veckor. Men det betyder väl att det behövde ta 6 veckor. Nu får det ta den tid det tar tills jag kan börja jobba.

/Andreas.

måndag 18 april 2011

Efter ruta 1 kommer ruta 2.

Det är väl på Ruta 1 man skall börja efter att man varit nere på botten en sväng. Jag började faktiskt på ruta 1..men sedan hoppade jag väl plötsligt till ruta 3 eller 4. Det straffade sig. Jag trodde att jag mådde bättre än vad jag egentligen gjorde. Jag tyckte i mitten av förra veckan att jag mådde så bra så att jag kunde börja leva ett normalt liv. Och det gick bra ..tills ångesten slog till igen. Så då fick jag backa..men jag backade inte till ruta 1 utan jag stannade vid ruta 2. Den ruta jag hoppade över.

Det är väl så detta helvete fungerar..man klarar av att ta några steg fram också hamnar man att gå bakåt igen. Jag har dock svårt med det. Jag vet att man skall skynda långsamt och låta det ta den tid det tar. Men det är svårt.Det är svårt att acceptera att man ena dagen nästan är sig själv för att följande dag vara helt däckad mentalt. Det är svårt att inte kunna leva det liv man är van att leva. Ett liv på egen hand. De gånger ångesten är som värst kan jag inte vara ensam. Och ångesten kommer oftast nattetid,och då är det så in i helsikes obehagligt att vara ensam. Så jag har löst det problemet med att ännu sova hos mor och far.Någon kanske undrar varför jag inte har tagit emot ångestdämpande mediciner. Men jag har valt att försöka klara mig utan mediciner eftersom ångestattackerna kommer väldigt klumpvist. Men jag inser det själv att det kan bli aktuellt om de inte släpper med tiden.

Jag hade väldigt svårt att befinna mig i min lägenhet till en början eftersom det var där jag blev sjuk. Det var där jag hade de värsta panikkänslorna innan kramperna slog till. Men med lite tid så har jag kunnat börja vara där utan att få panik. Men när paniken kommer och jag befinner mig i lägenheten så är jag tillbaka vid måndagen den 7.3 och då får jag panik över att allt skall hända igen, att allt skall stanna. Psykologens råd att tänka har hjälpt mig mycket så att jag kan styra paniktankarna så att jag inte börjar hyperventilera. Men själva tankarna är svåra..väldigt svåra.

Det är inte bara huvudet som är svagt, även kroppen är svag. Jag var till simhallen i kväll och kämpade mig igenom 500 meter. Jag var stolt. Stolt över att ha simmat 500 meter. Jag blev trött. Det är också en sak som är svår att förstå. Att man inte orkar, Att inte kroppen är stark. Jag har tränat under hela mitt vuxna liv,jag har varit tävlingslöpare och vänjt mig vid att vara vältränad. Nu är kroppen så svag och trött så att 500 meter simning eller 1 km löpning är en STOR utmaning. Och folk tycker kanske att jag idkar självömkan och ser negativt på det här. Men skulle jag tycka synd om mig själv skulle jag inte utsätta mig för förnedringen att visa mig i en simhall i det skick jag är nu. Nej jag vet att jag har en väldigt lång väg kvar..men det enda jag kan göra är att försöka, att verkligen försöka bli i skick igen.

Jag har lekt med tanken att jag ska tillbaka i jobb om två veckor. MEN..Jag tror att jobbet får vänta ett tag ännu. Andreas är inte som han skall vara ännu. Det är bara att läsa texten här ovan så ser man att det inte är den Andreas som klarar av det jobb han skall sköta. Det tar tid..mycket mera tid än jag någonsin trodde det skulle ta. MEN.Jag ger inte upp. Jag fick höra en gång att jag är" einvis som svindyndzo! Jag hamnar att ta fram den "smickrande" egenskapen nu.

Efter regn kommer solsken och efter ruta 1 kommer ruta 2.

/Andreas

söndag 17 april 2011

Nämen Jestas!!!

Hade tänkt skriva ett positivt "burn out" inlägg ikväll eftersom dagen har varit riktigt bra. Men min hjärna är aning förvirrad för tillfället. Jag tror inte att jag är den enda som är förvirrad och rent utsagt oroad över vårt lands framtid, efter att ha fått ta del av valresultaten.

Och jag som tänkte att jag skulle sova bra inatt..har haft mardrömmar dom senaste nätterna. Tack vare Herra Soini &co är jag rädd för att jag har det i natt också.

Det positiva idag är dock att jag har fått ett och annat gjort..samt att jag har haft trevligt besök..och så har jag fått blommor. :)

/Andreas

lördag 16 april 2011

Vart tog mitt tålamod vägen?

Jag har alltid haft ett väldigt långt tålamod. Ett tålamod som ibland har varit för långt för mitt eget välbefinnande. Men igår märkte jag att tålamodet har blivit till min egen förvåning..KORTARE.

Jag hade varit och hälsat på goda vänner och på hemvägen så bestämde jag mig för att jag skulle tanka bilen. Jag körde in vid en bensinmack och redan när jag svängde in så pustade jag högljut över att det redan fanns två bilar vid båda sidorna av macken. Jag ställde mig snällt i kö vi vänster sidan av macken. eftersom mitt tanklock sitter på den sidan. Jag satt där och väntade,väntade,väntade och VÄNTADE. Det verkade som killen som tankade sin bil hade en jättelik tank..eftersom han tankade och tankade. Jag satt och muttrade för mig själv och förundrade mig över vart han gjorde av all bensin. Jag sneglade till mackens högersida och där stod en man och tankade i en dunk och jag tänkte att det går väl fortare på hans sida. Och ställde mig för att svänga över till den andra sidan när han lade tillbaka pistolen och lade dunken i sin baklucka..MEN..Gubben hade en till dunk som han skulle tanka. PUST. Jag kollade till vänster sida igen och killen tankade ÄNNU sin monstertank. Jag kände hur det började kittla i tutan på pärlan..men jag behärskade mig. Nå nu!!! tänkte jag när gubben på vänster sida lade sin andra dunk i bakluckan ..nu äntligen. Men ta mig tusan..Gubben hade en tredje dunk. Och vänstersidan kille tankade fortfarande i godan tro. Min högerfot började vibrera. Nå dunkgubben fick äntligen färdigt tankat i sina dunkar..Då visar det sig att gubben ännu skall tanka BILEN. Och högersidans kille tankade ÄNNU. Då rök det för mig och jag tappade hästarna..och tryckte till på gaspedalen så att pärlan utgav ett ljud som bara Asta 95 år skulle kunna få ur sin gamla återsotade lada. Männen vid macken svängde förbryllat på sina huvuden. Jag såg säkert själv lika förbryllad ut över mitt bad ass-tilltag. Jag ångrade mig i samma sekund som jag förstod att mitt beteende inte uppfattades som riktigt redligt. Jag var nästan i chock över det faktum att"Andreas har flippat över att det tar för länge" för första gången på 30 år.

Dunkgubben blev klar och smått moloken styrde jag pärlan på den sidan. Killen som fortfarande tankade på vänster sida såg lite skumt på mig när jag nervöst och aningen rödbrusig knappade in min kod.

Jaa..Vart tog mitt tålamod vägen? Jag har tidigare småskrattat åt mina bekanta som har rasat över liknande situationer och tyckt att man måste ju kunna behärska sig. Kanske mitt tålamod har varit för långt alla dessa år. Eller kanske jag har blivit ett rötägg. För visst.. inte kan man ju jaga upp sig över att man inte är ensam vid macken..men när det känns som om de som tankar före en ALDRIG blir färdig ..då kan tydligen tålamodet tryta. Eller så är jag bara i en väldigt känslig period i mitt liv just nu :)

/Andreas

fredag 15 april 2011

Det som en gång var så självklart..är nu en daglig utmaning.

Gårdagen var en riktigt bra dag. Enligt mig själv fick jag mycket gjort. En av gårdagens största prestationer var att tvätta bilen. Jag förvånas själv av att jag faktiskt tycker att det är en stor prestation att tvätta bilen. Det är en sak som jag tänkt göra i två veckors tid , men jag har inte kunnat göra det. Det har liksom bara inte gått förrän igår. Dessutom hade jag en riktigt trevlig kväll med två goda vänner. Och jag hade roligt, jag skrattade riktigt hjärtligt för första gången på 6 veckor. Jag kände ingen panik fast jag befann mig på ett ställe jag inte befunnit mig på förut.

Det känns som en seger, helt vardagliga saker känns som en seger att kunna genomföra. För mig har det alltid varit en självklarhet att göra saker, att träffa folk, att leva ett vanligt liv. Men under de senaste veckorna har det varit allt annat än en självklarhet. Jag har inte kunnat vara ensam, jag har inte kunnat gå ut utan att gripas av panik, att tänka på det som varit, att tänka på jobbet har varit helt omöjligt. Redan när jag jag kört förbi området där jag jobbar så har en klump bildats i halsen, hjärtat har börjat slå, jag har börjat kallsvettas..jag har till och med haft ångest så jag har börjat gråta när jag har kört förbi det ställe jag har jobbat på i snart tre år. Det ställe som har varit mitt andra hem, som jag har gillat, som jag har trivts på. Nu har jag bara behövt titta åt det hållet så har jag fått panik. Jag har ännu inte besökt jobbet sedan jag blev sjuk den 7.3. Jag har varit på väg, jag har till och med svängt in på vägen men svängt av innan jag har varit där för att jag inte har klarat av det. Jag har frågat mig själv, jag har svurit ,jag har kastat saker och jag har gråtit över den situation jag har befunnit mig i/befinner mig i. Jag har förbannat mig själv för att jag inte insåg vart jag var på väg, jag har vissa stunder tyckt så synd om mig själv så jag har inte ens behagat stiga upp och klä på mig.

Nu har jag kommit så långt att jag kan leva ett någorlunda normalt liv. Jag kan ta mig an vardagen. Visserligen möter jag dagligen på saker som gör att jag grips av panik och som är ångestframkallande men nu kan jag bemästra "demonerna", vi brottas en stund , ibland är det jämna matcher men numera är det jag som segrar.

Jag läste en bra artikel idag om en ung kvinna som hade blivit utbränd och jag kände igen mig i väldigt mycket. Jag hoppas att artiklar,bloggar om just utbrändhet kan vara en varningsklocka för de som snurrar på i ekorrhjulet och inte själva inser vart det håller på och far. För när man är in i det själv, så inser man det inte. Och det syns ju inte på utsidan. En person sa till mig nyligen att jag var den sista person som han trodde skulle gå i väggen. "Du har alltid sett pigg,glad och fräsch ut när man har sett dig". Jo på utsidan, insidan har varit allt annat än pigg,glad och fräsch.

Men jag är glad att det som hände verkligen hände.Det låter säkert helt fel och konstigt när jag skriver det men hade jag inte kollapsat just den dagen 7.3, så hade jag inte insett att jag var utbränd. Jag hade inte fått hjälp ..för jag hade inte begärt hjälp.

Detta inlägg blev i det allvarligare laget. Jag känner att jag vill skriva,berätta och gå ut med det som har hänt. Jag behöver beaarbeta det som har hänt, kanske det kan hjälpa någon annan.

Jag vill skriva om det som en gång var så självklart men idag är en daglig utmaning.

Jag vill tacka alla ni som läser min blogg och som ger respons på den. Det betyder väldigt mycket samtidigt som det stöder mig.


/Andreas

torsdag 14 april 2011

Fåglar är vackra på avstånd.

Det konstaterade jag under morgonens fågelskådning tillsammans med min far. Den arla morgonstunden som fågelskådningen var planerad till blev till "kristlig morgontid" dvs avfärd 06.30. Det var inte så speciellt många fåglar som ville visa upp sig för oss i morse. Tre orrar och två svanar satt på andra sidan sjön vid vår villa när vi kom dit. Min far som är en erfarnare fågelskådare fast han har sämre syn av ålderns rätt, såg fåglarna redan när vi gick ner till stranden och kunde räkna upp dem. Jag såg dem inte förrän jag tog tag i kikaren och med min fars anvisningar fick syn på dem. Jag konstaterade som rubriken säger "Fåglar är vackra på avstånd".

Fast vi inte bjöds på något livligt fågelinferno så bjöds vi istället på ett otroligt lugn. Inga billjud eller annat oljud. Enbart naturens väsen bestående av fågelkvitter och vindens sus samt morgonsolen som började värma. Det var en bra och skön start på dagen. Nästa gång stiger vi upp tidigare så kanske vi har sällskap av flere fåglar.

På hemvägen från villan i Höpövattni i Lappfors så körde far lite omvägar och visade var farföräldrarna härstammar ifrån. Och jag fick bekräftat det jag fruktat hela livet , jag härstammar från urskogen bortom allt det välgjorda. Nå nu tog jag kanske i, men de ställen han visade var faktiskt i den yttersta urskogen, men det var vackert där. Men jag började samtidigt leka med tanken hur det skulle vara att bo på heltid i dessa trakter. Trakter som ligger ca 20 km från den riktiga civilisationen , där man har närmaste granne på flera km avstånd. En fördel skulle ju vara att man skulle slippa stressen och alla måsten samt att reta upp sig på sina grannar. Men när man är van att ha allt det bekvämliga på nära avstånd så känns det avlägset och halvt chockerande. Men skulle man vara född där och bott där hela livet så skulle det ju vara ens vardag.

(OBS;För att ingen skall ta illa vid sig eller missuppfatta : Med "Trakter som ligger ca 20 km från den riktiga civilisationen" syftar jag INTE på Lappfors city utan ställen belagda längre in i skogen)

Detta var min andra fågelskådning under mina 30 år. Min första fågelskådning ägde rum för ca 20 år sedan. När jag var flitig medlem i skolans Naturklubb. Den upplevelsen skapade dock traumatiska minnen. Jag tappade terräng till den övriga gruppen när vi cyklade till fågelskådarplatsen. Jag cyklade vilse, cyklade omkull så våldsamt att min kakaotermos började läcka och rann ut i min överdimensionerade ryggsäck samt att jag somnade under själva fågelskådningen. Bör tilläggas att jag var 10 år och detta skedde vid 5 tiden på morgonen.

Dagens konstaterande: Det är lugnt och skönt i skogen på morgonen och fåglar är vackra på avstånd.

/Andreas

onsdag 13 april 2011

Papper,papper och åter papper.

När man är utbränd skall man ju ta dagen som den kommer och inte stressa men man bör ändå hålla sig aktiv så att hjärnan får öva sig på att bli aktiv igen..Så sägs det. Så jag tänkte att jag skulle aktivera hjärnan och gymnastisera den lite idag. Det vill säga jag dök ner i den pappersoreda som fanns i min lägenhet. Onödiga papper som har samlats under åren som jag bara har lagt undan i lådor,skåp och andra skrymslen. Allt för att det inte skulle synas att jag inte orkat reda upp dem. Redan när jag hade sorterat första lådan hade jag hunnit hyperventilera, kallsvettas och önska att jag inte börjat med eländet. För det första blev jag påmind om all den kaos jag har levt i. För det andra bannade jag mig själv att jag inte har ordnat upp viktiga och oviktiga papper. Pappren var nämligen i en sådan röra att hade jag varit pedant hade jag kolat vippen. Men efter första lådan var klar samlade jag mig . andades som psykologen har lärt mig och började tänka i positiva banor och tog itu med andra lådan. Den andra lådan bestod av gamla träningsprogram och träningskommentarer..jag lugnade mig en aning..fast jag har stressat, och gått på högvarv och dessutom haft oordning på mina papper har jag åtminstone tränat ordentligt Tredje lådan var lättare för där rök allt innehåll i påsen som skulle till pappersinsamlingen. Fjärde lådan var igen jobbigare..den representerade innehåll från mitt liv de tre senaste åren. Lådan var som mitt liv har varit..proppfylld och oorganiserat. Efter fyra ganska olika lådor var lådhelvetet avverkat. Jag var svettig och halv ostabil. Men det var bara början.

Jag gick till mitt "klädskåp" i sovkammaren och stängde dörren lika fort som jag öppnade den. Tänkandes att nu får det vara bra med hjärngymnastik för i dag. Men dörren till skåpet kom upp av sig själv och ut ramlade en påse med just det ..papper. Så jag antog att det var någon där uppe eller där nere eller någonstans mittemellan som tyckte att pappren skulle bli sorterade just idag. Så jag fortsatte med klädskåpet. Det var aningen slitsamt..i det fallet hade jag svårt att avgöra om jag skulle kasta eller inte kasta. Jag kan ju ha nytta av dessa papper eller kanske jag inte har någon nytta av dessa papper. .Till sist brände jag propparna på mig själv och kastade allt som kom in min väg. Och skönt var det. Jag rensade bort mycket papper, men det kändes som jag rensade bort många negativa tankar också genom att låta pappren flyga sin väg.

Jag tror att det kan vara bra att rensa bort ett och annat från det förflutna. Precis som med pappren så är det ju ett och annat som inte går att kasta. Men kan man inte kasta det så är det ju antagligen något man behöver. Så också med det som finns i ens liv.

Som ni hör har jag varit aktiv idag,,nu just känns 2 timmars aktivitet på en dag riktigt tillräckligt, Men någonstans skall man börja.

Imorgon skall jag bege mig ut med min far och kolla på fåglar i arla morgonstund. Jag och min far är dock lite oense om vad som är arla morgonstund. Men han har rätt i att skall man bonga fåglar så skall man göra det från tidig morgon. Så nu blir det att söka efter sömnen om jag överhuvudaget skall komma mig upp i den arla morgonstunden.

/Andreas

tisdag 12 april 2011

Afrikas stjärna

Jag hade helt förträngt det spelet. Men jag påmindes av det igen under dagen när systerdottern som var på besök plötsligt sa "Jag vill spela spel" och då var det bara att damma av de gamla spelen och sätta igång. Systerdottern vann de båda omgångarna vi spelade eller snäll morbror som jag är så lät jag min kära systerdotter vinna. Man skall vara snäll åt de yngre...Systerdottern är ju ändå bara 20 år!!

Att spela afrikas stjärna är ju lite som att leva det liv vi lever. Man yrar på en spelplan och tar chanser..när man vänder på en bricka så får om man har tur en smaragd,rubin eller till och med det som spelet går ut på Afrikas stjärna. Om det skiter sig riktigt rejält så får man en blank bricka,en hästsko eller i värsta fall en rövare. Får man en rövare står man utblottad och nästintill chanslös på den stora spelplanen.

Vi spelade också Kimble..där ägde den gamla morbron. Systerdottern var chanslös när jag gasade runt spelpanen med mina spelpjäser i hög fart. Nu har jag då kanske en viss vana i att gasa runt i högfart..tills bränslet tar slut. Men denna gång lyckades jag gasa runt i de båda spelomgångarna utan att bränslet tog slut. Grattis till mig.

Nu var inte vårt spel så allvarligt och dramatiskt idag, det var skojigt. Två vuxna människor som spelade spel. Och jag glömde vardagen ett tag. Tack till systerdottern för fina matcher.

Denna dag har varit bra. Gårdagen var en sämre dag. Jag mådde dåligt både fysiskt och psykiskt och inget kändes bra. I dag igen har det varit tvärtom. Det verkar gå upp och ner och ändra lite från dag till dag. Men så småningom..kommer det antagligen flera dagar på raken som känns bra.Till sist kanske veckor , månader. Det är bara att kämpa tills det blir så.

/Andreas

söndag 10 april 2011

Att titta på fåglarna.

Jag har aldrig förstått mig på det där att bege sig ut för att motionera, gå lungt,cykla sakta och titta på fåglarna och bara ta det lugnt och njuta av omgivningen. Har jag begett mig ut för att att motionera så har det varit för att uppfylla en viss kilometermängd på en viss tid, och då har jag skitit blankt i att titta på fåglarna. Men NU..är det just DET jag får göra när jag beger mig ut. Det är den enda farten jag är kapabel till att hålla för tillfället. Försöker jag öka på farten börjar jag se dubbelt och börjar bete mig som om promillehalten vore hög.

För att undvika det så kör jag på den linjen att cykla eller gå sakta och titta på fåglarna och konstatera att "åsbackaräto ir arma grann tå snöön ha smälta" . Det gjorde jag ikväll. Jag cyklade sakta och mellan varven lät jag cykeln bara rulla efter den nötta asfalten på åsbackarääto. Jag cyklade ca 6 km..och blev faktiskt trött. Så trött att jag tog en 2 timmars paus hos syster innan jag cyklade hem igen 6 km.

Det är det här det handlar om nu. Att kunna ta det lungt. Att i bland stanna till och bara titta på fåglarna.

/Andreas

lördag 9 april 2011

Att acceptera.

Det har tagit 5 veckor för mig att kunna acceptera det faktum att jag faktiskt gick in i väggen. 5 veckor tog det att kunna ställa mig i spegeln och säga "Jag blev utbränd" och förstå innebörden. Jag har kravlat på golvet,jag har hyperventilerat och jag har önskat att livet skulle ta slut. Så dåligt har jag mått under de senaste veckorna. Innan jag insåg att jag faktiskt var riktigt illa däran. Jag behövde röra vid botten innan jag kunde ta mig upp igen.

De två senaste dagarna har varit två bra dagar ..jag har varit piggare ,känt mig starkare och till och med börjat röra mig ute bland folk..utan att känna panik. Mycket för att jag nu börjar förstå vad som egentligen hände. Och att jag inte är ensam som har råkat ut för det här. Att det finns flera.

Jag satt i min ensamhet idag i solskenet och tänkte på det skedda. Att det som ena sekunden är klart som korvspad ,nästa sekund kan vara väldigt oklart. I nuläget vet jag faktiskt inte vad jag skulle ha gjort annorlunda, och jag vet heller inte om jag ångrar några av de val jag har gjort. Det skulle inte vara jag att sitta och ångra mig och vara bitter över att jag kanske valde fel och hamnade illa ute. Nej..jag kunde självfallet ha gjort saker och ting annorlunda och kanske prioriterat annorlunda och mått bättre idag. Men och andra sidan hade jag inte fått uppleva de saker jag fått uppleva eller möta de människor jag mött om jag skulle ha valt annorlunda. En sak vet jag säkert och det är att jag har lärt mig en läxa..en läxa som skall hjälpa mig vidare i resten av livet.

Jag är tacksam över att jag idag kan sitta och skriva dessa saker samtidigt som jag ser en framtid. Även om jag säkert kommer att ha dagar som kommer att kännas tunga och det kommer bakslag..så ser jag framtiden. Att det finns en sådan.

Jag vill tacka alla som dagligen ger mig stöd, som hör av sig och visar att ni bryr er. Det betyder väldigt mycket. Jag är evigt tacksam över det.

/Andreas

torsdag 7 april 2011

Denna dagen ett liv.

Det har varit en jobbig dag idag. Jag vaknade i morse med väldigt låg puls och rytmstörningar som har stört mig hela dagen. Det har med andra ord inte varit någon lyckad dag varken fysiskt eller psykiskt. Och det är dagar som denna som får en att förstå att vägen jag har att vandra ännu är väldigt lång.

På tal om att gå ..så försökte jag bege mig ut på en 4 kilometers promenad. Men jag fick gå de 4 kilometrarna på ren och skär vilja. Halvvägs fick jag sätta mig vid vägkanten och återhämta mig av att jag blev så yr. När jag satt vid vägkanten försökte jag lyda psykologens råd och tänka på trevliga saker när det känns svårt. Jag satt där på vägkanten och tänkte på fågelsången och de snöfria vägarna. Men jag såg inget positivt varken i fågelsången eller de bara vägarna. Det var bara en sådan dag idag. En dag då inte ens uppenbara vårtecken fick mig att känna glädje. Och jag som alltid brukar jubla åt vårtecken.

Men det skall väl vara så här i denna process jag håller på och går igenom. Det gäller att se framåt och hoppas på att morgondagen är en bättre dag.


/Andreas

tisdag 5 april 2011

Ett steg framåt.

Jag fick samtal från neurologen idag, ett samtal jag har väntat på med skräckblandad förväntan. Svaret blev att varken sömn-eeg eller magnetröntgen visade något avvikande. Det var helt normalt. Jag har ingen neurologisk skada och är friskförklarad från neurologiska sjukdomar. Körförbudet blev också upphävt.

Det känns obeskrivligt skönt att den neurologiska undersökningen är avslutad och att det även kan konstateras att jag inte har någon neurologisk sjukdom. Neurologen menade att krampanfallet berodde på att kroppen helt enkelt så ifrån. Så nu kan jag släppa rädslan för att ha någon störning på hjärnan. Nu gäller det att få bitarna att falla på plats. Att bli stark igen, att låta huvudet återhämta sig. Det är en ganska lång resa kvar tills jag blir mig själv igen. Men jag är beredd att ta den. Imorgon skall jag för första gången till psykologen. Så nu börjar en vandring med att få huvudet tillbaka på skaft. Jag behöver helt enkelt få hjälp med att få tankarna på rätt bana igen.

En del fysisk träning behövs också..men den klarar jag av själv. Den går ut på att träna upp orken igen. Jag behöver orka gå mera än 3 km. Balansen behöver också tränas upp..det vinglar till ibland. Men jag har en mapp full med övningar från studietiden till idrottsledare, så det löser sig .Den låga pulsen och rytmstörningarna är ännu under utredning, men det löser nog sig också :)

Ljuset börjar skymta bland de mörka molnen..och ett steg framåt skall bli två steg framåt osv.. tills jag är framme.

/Andreas

måndag 4 april 2011

"Du borde skaffa dig en hobby"

Det sa den neuropsykolog jag hade tid hos då jag befann mig på sjukhuset. En bobby tänkte jag..men jag har ju alltid haft en bobby. Jag svarade med att idrotten är ju min hobby och har alltid varit det. Men neuropsykologen tyckte att jag borde skaffa en hobby som inte har med idrott att göra..eftersom jag har jobbat med idrott,utövat idrott och fungerat som tränare. Enligt honom hade det blivit för mycket idrott.

Och visst de senaste åren har jag tänkt idrott 24/7..men det har ju varit mitt liv.Idrott och speciellt löpning är ju det jag har brunnit för. Nu vet jag ju givetvis vad han menade, att det skall vara måtta med allt. Och när det gäller mig så har det där med "måtta" varit ett begrepp som jag inte riktigt förstått mig på. Allt eller inget har varit mitt motto. Och nu är det så att det där allt verkligen har blivit ALLT.

Nåja..En ny hobby. Han gav mig i uppgift att fundera ut vad min nya hobby skulle kunna vara. Nu har det gått 4 veckor sedan jag träffade honom och på onsdag skall jag träffa en ny psykolog och fortfarande har jag inte hittat någon ny hobby. Det står stilla när jag försöker fundera ut vad jag är intresserad av som inte är idrott. Visserligen jag är intresserad av musik..jag tycker om att lyssna på musik och att gå in i olika musikstilar,ta reda på fakta om olika musikstilar och att göra research om olika artister. Men det är kanske ingen hobby. När det gäller att utöva musik så finns varken anlagen eller tålamodet att lära mig det. Nu finns det ju folk som hävdar att ingenting är omöjligt om man bara har viljan. Och det är ju just det, jag vet inte om jag har viljan att lära mig spela piano eller gitarr. Min ett år yngre bror har musikaliska anlag. Han fick de musikaliska anlagen och jag fick de idrottsliga. I helgen när vi träffades så tyckte han att vi skulle jamma tillsammans han tog morsans fiol och jag tog gitarren. Då fick jag det bekräftat..min avsaknad av musikaliska anlag. Min bror försökte tålmodigt visa mig hur man sätter de olika ackorden på en gitarr. Men efter några minuter så ansåg jag att det var smartast att avsluta jammningen..sannolikheten att jag skulle stå med "gitarrlådan" runt halsen var nämligen väldigt stor. Så hopplös var jag. Så nej jag har ingen framtid inom musiken.
Det finns de som har gett mig förslaget att skaffa ett husdjur..och det tror jag är jättebra när man har mått dåligt eller annars behöver skingra tankarna..om man tycker om husdjur. Jag måste ärligt talat säga att jag inte gör det. Jag är rädd för hundar och allergisk mot katter(inte bokstavligt allergisk) men med allergisk menar jag att jag får huvudbry redan när jag ser en katt.

En potentiell hobby kunde jag vara att läsa böcker. Jag har aldrig varit någon bokmal utan sporadiskt läst idrottsliga självbiografier. Jag har fått låna två böcker av goda vänner, men jag har ännu inte kommit igång med dem. Jag försökte under den första veckan men jag kunde inte läsa då. Huvudet hängde inte med, jag läste men jag förstod inte innerbörden. Det hade antagligen att göra med att hjärnan var blockerad efter det skedda. Nu börjar jag bli klarare i huvudet(så klar jag kan bli) så nu kunde det vara dags att bli en hobbyläsare??

Ja det är inte lätt att hitta en ny hobby på beställning. Jag tror att det är något som måste växa fram och sedan hjälper det ju lite om man är intresserad av det man skall ha som sin hobby.

Jag får leta vidare..tänkandes "Du borde skaffa dig en hobby"


/ Andreas

söndag 3 april 2011

En mulen ..men ändå en helt okej dag.

Tittar man ut genom fönstret så är det just det man ser..En mulen dag,en mulen söndag. För min del har det varit en väldigt lugn söndag..en helt okej dag idag. Rytmstörningarna har inte varit så besvärliga och jag har känt mig lite piggare. Hade inplanerat en promenad..en lite längre promenad idag.Jag tog rekord igår genom att gå ca 3 km ..så jag tänkte utöka med en 4 kms promenad idag. Men det har liksom lämnat på vägen.

Frisk luft har jag dock fått ändå idag. Det får man varje gång telefonen ringer. Det är nämligen så att i det hus jag nu befinner mig i(mitt barndomshem som är byggt under dinusaurietiden) så är hörbarheten lika bra som i rymden. Så det betyder att varje gång telefonen ringer eller man skall ringa ett samtal så hamnar man att stiga ut på terrassen för att få hörbarhet. Vilket var lite krångligt under de första dagarna efter att jag kom hem från sjukhuset. Telefonen ringde ganska ofta och jag var mest sängliggande. Och yrkeskadad som jag är så har jag principen att försöka svara när telefonen ringer,men jag kom på ett knep. Om jag satt i sängen och tryckte huvudet i vädringsluckan så var hörbarheten helt okej och jag slapp att stiga upp och gå ut. Så om någon tyckte att jag lät lidande de första dagarna jag var hemma så berodde det på att jag satt med huvudet i en trång vädringslucka,jag höll inte på att gå hädan. Det gäller att ha sina knep.

I helgen har det varit Sfi-Träningsläger i Kuortane. Denna gång hamnade jag att stå över pga mitt hälsotillstånd. Numera deltar jag ju som tränare åt mina adepter på Sfi-lägren, men jag har alltid tyckt att Sfi-Lägren varit något av höjdpunkterna på träningssäsongen. Speciellt under tiden jag var idrottare själv. Som tränare har jag tyckt att Sfi-lägren har varit ett bra tillfälle till att lära sig mera. För på dessa läger är man ju i ett bra och erfaret sällskap. Och som relativt ny och oerfaren tränare så lär man sig mycket genom att ventilera och diskutera med de tränare som varit med länge. Denna gång fick jag inte ta del av det och inte heller insupa den kunskap som det bjuds på, men det kommer ju flera läger.

Den kommande veckan så är det flera saker på gång i min annars lugna vardag. På tisdag har jag inbokad telefontid med neurologen. Så då får jag de sista svaren och förhoppningsvis kan neurologen upphäva körförbudet. På onsdag skall jag träffa en psykolog, blir bra att få ventilera det som har skett och kanske kan hon hjälpa mig att se framåt och hjälpa mig att få ordning på tankarna så att jag kan komma tillbaka till ett "normalt" liv. Som jag nu äntligen insett själv så kanske jag borde komma bort ifrån att vara så inrutad och så som en av mina fd flickvänner en gång uttryckte det "djuplodad". Men djuplodad har jag alltid varit. Har alltid tyckt att det är okej att vara "djuplodad" så länge man inte lämnar lodet på botten utan tar upp det med jämna mellanrum. Problemet är väl just det att lodet ibland har lämnat för länge i bottenregionen.

Det var vad som fanns i huvudet denna söndagseftermiddag. I kväll kommer andra avsnittet av Mästarnas mästare från Svt 1 kl 21.00.Så nu tänker jag sitta och vänta på det..ungefär som när ett barn sitter och väntar på jultomten på julaftonen. Men jag har ju all tid i världen för tillfället..en mulen..men ändå helt okej dag som denna.

/Andreas

lördag 2 april 2011

Att komma igång.

Det tänkte jag försöka nu..Att komma igång med en blogg ..samtidigt som jag försöker att att komma igång med ett normalt liv igen. Det var väl det jag en gång hade. Ett liv där allting gick väldigt fort,till sist gick det för fort och en vägg kom emot.

Måndagen den 7.3 kom jag hem från jobbet i vanlig ordning, dock efter en dag då allting hade gått i slowmotion och hela jag befann mig i en tjock dimma. Men jag trodde då att det var måndagströtthet. När jag kom hem gick jag och la mig en stund eftersom jag var trött och illamående. Efter 15 minuter vaknade jag och kände att det var något som var fel.Jag steg upp och hade tungt att andas och det tryckte i bröstet på ett obehagligt sätt..Jag gick runt i lägenhet och försökte ta djupa andetag i hopp om att det skulle gå över..jag öppnade balkongdörren för att få mera luft.Men inget hjälpte..Den tunga andningen blev tyngre och till sist övergick det plötsligt i hyperventilering..jag försökte tänka bort hela situationen och tänkte att nu får jag väl ändå skärpa mig. Jag minns att vid det skedet började paniken smyga sig på. .Jag ställde mig framför spegeln och såg mina egna panikslagna ögon samtidigt som jag märkte att känseln i ansiktet var borta..jag såg att det rann saliv ur vänster mungipa utan att jag kände av det. Då insåg jag att något var väldigt galet.Så jag ringde min mamma och sa att jag inte mår bra.Mamma och Pappa hoppade i bilen och kom till min lägenhet..efter att jag pratat med mamma så minnsjag inget mer..mamma hade ringt när dom körde till mitt.jag hade svarat men jag hade bara mumlat något oförståeligt. Jag hade öppnat dörren när de ringde på liggandes på golvet. När de kom in hyperventilerade jag våldsamt och kroppen rykte i spasmer. Efter att mina föräldrar insåg att läget var så pass allvarligt så ringde de ambulansen. Efter det slog krampandet till..När ambulansen kom så krampade hela kroppen. Ambulanspersonalen gav mig syre samt medicin mot kramperna innan jag bars in i ambulansen.Kramperna fortsatte i ambulansen och jag pendlade mellan från att vara vid medvetande till att vara borta några sekunder hela vägen till akuten. När vi kom till akuten hade kramperna avtagit och medicinen hade börjat verka.

Akuten är också det ställe där minnet börja komma tillbaka,,,jag minns att jag låg på britsen när akutläkaren kom in. Han testade reflexer och känsel och konstaterade att känseln var bort i vänster sida. Jag såg att han drog något under min vänstra fotsula men inget kändes, han drog hårdare men fortfarande kändes inget. Han knep mig i vänster kind men ingen känsel där heller. Jag tittade upp på mina föräldrar och när jag såg pappas oroliga ögon..ett par ögon jag aldrig har sett så oroliga tidigare så förstod jag att nu är Andreas sjuk.

Efter att alla fysiska tester på akuten kördes jag direkt i skallröntgen och sedan vidare till Avdelning 2 Neurologiska avdelningen..Där fick jag dropp och man kopplade mig till hjärt-ekg samt att jag fick århundradets fulaste pyjamas samt den absolut fulaste morgonrocken jag någonsin skådat. Är man inte sjuk före så blir man när man ser dessa kläder. Jag togs alltså in på avdelning 2 och fick spendera natten på sjukhuset. Då hade jag kommit till mig och känseln började sakta komma tillbaks i vänster sida. Jag sov inget under den första natten fast jag var dödstrött..mycket pga av vilopulsen låg mellan 34-36..och ekg-apparaten larmade varje gång pulsen gick under 36 vilket den gjorde hela tiden. Men jag har låg vilopuls från födseln och har haft extrem låg puls under de åren jag var som bäst tränad som uthållighetstidrottare. Efter en "plågsam" natt blev det äntligen morgon..jag hade inte ätit sedan kl 11.00 dagen innan och fick inte äta eller dricka när jag togs in. Så när sjuksköterskan kom med morgonmålet började jag nästan gråta..jag har aldrig i hela mitt liv uppskattat en gröttallrik som jag gjorde den morgonen.Ätandet gick halv trögt efterdom jag styv i ansiktet och armarna var kraftlösa, men till sist fick jag i mig morgonmålet. Efter det blev det dags för undersökningar..sköterskan ville att jag skulle testa att gå eftersom jag inte kunde gå när jag kom in. Det var som bambi på hal is..vänster ben lydde inte!! och det släpade efter när jag gick samt att balansen var på en annan planet. Så jag fick gå i armkrok med sköterskan. Testerna som hade gjorts hade inte visat på något avvikande men läkaren ville att jag skulle stanna en natt till på sjukhus. Men han sa att jag skulle få åka hem från sjukhuset på onsdagen om inte något nytt anfall inträffade.Natten mellan tisdag och onsdag så vaknade jag av att två sköterskor och en läkare febrilt försökte väcka mig.Till sist vaknade jag..det som orsakade detta var att när den ena sköterskan hade tittat till mig hade jag lyft på huvudet men hon hade bara sett mina ögonvitor,,jag lade ner huvudet och somnade..hon hade försökt väcka mig i flera minuter och när jag inte vaknade kallade hon på akutläkaren..då läkaren kom så vaknade jag. Pga att denna nattliga show så bestämde läkaren att jag skulle stanna en natt till. Men på torsdagen så bestämde läkaren att jag fick åka hem men att den neurologiska utredningen skulle fortsätta,jag sjukskrev då en vecka samt att jag fick ett körförbud på 3 månader.

Efter tre nätter på sjukhus fick jag på torsdagen åka hem..Jag hade själv bestämt att jag skulle åka hem till min lägenhet men efter sjukhuspersonalens inrådan så bestämde mor och far att jag skulle spendera den närmaste tiden hos dem i barndomshemmet. När jag satt i baksätet i pappas bil på väg hem från sjukhuset var jag som en tjurig barnunge.. Körförbud i 3 månader och husarrest i ytteresse var ju inte riktigt vad jag hade planerat. Men nu med lite insikt har jag insett att det inte fanns något annat alternativ. Och jag är väldigt tacksam över hur förstående och hjälpsamma mina föräldrar varit..Jag har världens bästa föräldrar :) Jag inte sticka undan stolen med att det var förnedrande att som 30 åring och efter att ha levt eget liv i många år plötsligt tvingas inse att man inte klarar sig själv.

När jag kom hem på torsdagen var jag aningen förvirrad..oroad över att balansen fortfarande var dålig och jag gick dåligt. Den stora insikten i att något allvarligt hade hänt var på fredags förmiddagen när jag gick ut på promenad med mamma och jag orkade gå 600 meter på 20 minuter och var totalt slut när vi kom hem.Jag som en vecka innan hade sprungit 13 km på 1 timme..orkade nu knappt gå 600 meter.. Hela den helgen var ett helvete utan dess like..jag kände inte igen min kropp jag kände inte igen mitt psyke,Jag fick panik så fort jag gick ut genom dörren.. jag kunde helt plötsligt få panikångestattacker där jag trodde att jag på fullaste allvar skulle dö..vilket jag då lyckligtvis inte gjorde. Hela första veckan efter att jag kommit hem från sjukhuset var jag kraftlös och orkade bara var uppe korta perioder.

På måndag har det gått 4 veckor sedan jag blev sjuk.Jag har ännu inte fått alla svar men de svar jag har fått hittills så har inte visat något avvikande. Ingen diagnos har ställts ännu..men jag är själv ganska säker på att jag inte har någon neurologisk sjukdom.Jag inser nu att jag blev för trött och att hjärnan har arbetat på högvarv för länge. Hårt arbete, höga krav,press,besvikelser,sorg och en ständig känsla av att inte räcka till och att hela tiden försöka göra allting lite bättre.Jag gick väl helt enkelt in i väggen. Krampandet,bortdomningarna samt de rytmstörningar,panikångestattacker och den låga pulsen som tillkommit efteråt kanske inte kan relateras till att jag gick i väggen. men det kan vara följder.

Nu kämpar jag dagligen för att komma tillbaka,jag är sjukskriven till 30.4. Det går upp och ner och vissa dagar vill jag helst inte stiga upp.Men det går framåt.Men jag har gett mig fan på att komma tillbaka...tillbaka till jobbet,tillbaka till idrotten som tränare åt mina adepter. Jag är inte redo för det ännu på långa vägar men jag vet jag så småningom kommer tillbaka..bara det får ta lite tid.

/Andreas