De 3 månaderna som följde efter utskrivningen från sjukhuset innehöll panikångest, depression, förföljelsemani och psykisk instabilitet. Jag hade bestämt mig att bli frisk utan mediciner, ett val som nästan kostade mig den finaste gåvan vi människor fått. Nämligen livet. I juni 2011 stod jag på ruinens brant och var beredd att ta mitt liv. Jag ville inte leva längre, jag var inne i en bubbla. Jag var på botten, efter många års självtortyr och självpress låg jag på botten och grät som ett litet barn. Men när jag stod där redo att avsluta den fina gåvan jag fått 30 år gammal så vände hela livet. Som en blixt från klar himmel passerade hela mitt liv framför mina ögon. 30 år är kanske inte så lång tid men det räckte för att jag skulle inse att jag höll på att begå ett stort misstag. Jag var ju inte klar ännu, jag hade ju inte levt klart. Jag insåg att jag behövde mediciner och psykologisk vård. Jag fick mina mediciner och den psykologiska vården påbörjades.
I Juli 2011 började jag tänka klart, jag började se vad som fanns omkring mig. Jag såg den människa som hade väntat på mig. Som hade stått där trots att jag själv ansåg att jag inte var något att älska. Idag är den människan min fru.
Imorgon är det 4 år sedan den värsta kraschen i mitt liv inträffade. I dag är jag glad att den hände. Det gav mig chansen att vara make åt min älskade Heidi, att vara pappa åt älskade Milja. Jag valde rätt, jag valde livet. Jag fick den finaste den finaste familjen man kan få och en ny dörr öppnades. En dörr till musiken. Sången blev en terapi. En terapi som gjort att jag blivit starkare.
/ Andreas
