Its been a while

Det har gått lite tid sedan jag senast skrev. Mitt senaste inlägg skrevs i Juli. Sedan Juli har det hänt flera saker på flera olika fronter. Saker som påverkat mig som människa och individ. Jag kraschade en andra gång i september, dock mycket mildare än i Mars 2011. Denna krasch golvade mig men jag kunde ta mig upp ur den , men den var välbehövlig för den var en varningsklocka som klämtade i rättan tid. Orsaken till kraschen var att jag hamnade fel igen, jag lät demonerna styra. Men tack vare att jag föll så hamnade jag att stirra in i demonens öga och välja om jag ville välja hans väg eller den väg där min älskade fru stod med en bebis i sin mage och vår älskade dotter bredvid sig. Jag valde självklart min älskade familj. Jag förstod innan det var försent att jag hamnade att sakta ner. Och jag gjorde det.

Den 19 november föddes vår älskade och efterlängtade son Wiggo. Ibland när jag sitter i vardagsrummet med Wiggo i famnen och hans stora syster Milja sitter bredvid och beundrar sin lillebror får jag knipa mig i armen. Jag får känna efter, är det verkligen sant. Har jag verkligen gått denna väg sedan Mars 2011? Då jag låg på botten och trodde att mitt liv hade nått sitt slut, grät över att jag levde i den tron att jag aldrig skulle klara av att skaffa familj. Att jag aldrig skulle få känna den underbara känslan att bli far. Nu när jag berikats med det två gånger, så räcker inte orden till. Det dryper av kliche , men det är tacksamhet jag känner och välsignelse. Att jag sedan får dela allt detta med min bästa vän och den vackraste kvinnan på jorden är den största av de välsignelser en människa kan berikas med.


Jag har lärt mig än en gång att livet är skört och att det är bara jag och åter igen jag som har ansvar över hur jag mår.

/Andreas

Jag ser dina läppar röras, men jag förstår inte vad du säger.

Ett av de men jag inte sluppit av min utbrändhet är att hjärnan blir " bortdomnad" när jag blir för trött. Det leder till att när jag pratar med folk så ser jag deras munnar röras och jag hör deras röster men jag förstår inte vad de säger. När samtalet är avslutat så är det bara en massa ord och ljud i min hjärna. Detta leder till att fast jag reagerat som att jag har förstått en sak eller folk tror att jag hört på så har jag noll aning om vad som blivit sagt. Detta är extremt jobbigt. Speciellt i det jobb jag har. Men jag har börjat hänvisa till mail de gånger jag märker att hjärnan inte fungerar. Ibland märker jag inte själv förrän jag är inne i situationen.

Detta är något jag kan leva med. En annan sak som händer när hjärnan blir för trött är att jag tappar ord eller tex glömmer text när jag uppträder med sång eller drar ett gymppapass. Fast jag har lärt mig texten/programmet och kan den som rinnande vatten så försvinner den helt om jag är för trött när jag uppträder. Och fast jag tittar i texten/programmet så kopplar det inte.

Under denna semester så har jag dealat med mig själv att jag inte tar på mig saker om jag är för trött och att jag tar en paus på jobbet när jag inte förstår vad folk säger. För då är det ett tecken på att jag är för trött.

Folk har vid upprepade tillfällen frågat mig vad jag anser vara varningssignaler för utbrändhet. Rubriken "Jag ser dina läppar röras, men jag förstår inte vad du säger" är en varningssignal. Då behöver man stanna till och tänka till "hur mår jag".

Fast jag i bland inte förstår vad folk säger så är jag tacksam över att jag kommit tillbaka så pass bra jag gjort.


/ Andreas

Det som ingen ser.

Det som ingen ser, är hur en människa egentligen mår bakom det vardagliga leendet. Det vardagliga leendet som ser glatt ut, men det är bara mungiporna som krampaktigt dras upp. För så länge de är uppe så ser det bra ut, man behöver inte svara på frågan " Hur mår du". Det är ju den frågan man innerst inne vill få, men man gör allt för att den inte skall komma. För vem vill svara på den frågan, när det svar man skulle ge om man svarade ärligt är " Jag vill inte leva längre" .

För fyra år sedan stod jag just där. Och fick frågan "Hur mår du?". Varje gång jag fick den frågan satte kramperna i ansiktet igång och de såg till att mungiporna drogs upp och ögonen såg glada ut. Och jag svarade" BRA" med ett leende. Ett leende som var en fasad för det jag egentligen hade velat svara. Att må psykiskt dåligt tär på stoltheten, tär så mycket att man gör allt för att dölja det. Så länge det är möjligt, det är olika från person till person hur länge det är möjligt. I mitt fall kunde jag töja på det tills jag nästan tog mitt eget liv. Det är ju alldeles för långt.

Det jag vill säga till alla där ute är att. Stanna upp i bland, ställ dig i spegeln och fråga dig själv " Hur mår du?". För bakom det där leendet är det ingen som ser hur du mår. Dra inte ut på att söka hjälp när det gäller psykisk ohälsa eller när det börjar kännas tungt. Det är inte en skam att söka hjälp, det kan vara en räddning.

För mig var det en räddning. För fyra år sedan kunde jag inte se att jag idag skulle sitta här och skriva detta inlägg. Men livet vände, och det gör fast det känns mörkt, omöjligt och helvetiskt. Jag vet att det gör det, fast jag inte trodde att det skulle göra det.

Orsaken till att jag skriver detta inlägg är att jag vet att det finns så många människor där ute som mår illa. Ni är inte ensamma, och det finns hjälp att få. Jag skriver och delar med mig för att kanske dessa rader kan vara ett litet ljus för någon som har det tungt just nu. Det är det minsta jag kan göra av den tacksamhet jag känner över att jag fick komma tillbaka.

Det som ingen ser är det som gör så ont, men det är inget fel med att dela med sig av det.

Här nedan delar jag en bild på mig och min dotter.Jag gillar bilden för att den bevisar den livsglädje jag känner idag.






/Andreas

Att förstå sig själv.

Kommer man någonsin att göra det? Det är en fråga jag ofta ställer mig själv. Jag har verkligen fått försöka att förstå mig själv. Över 4 år efter min krasch så har jag kommit en bit på vägen till att förstå hur jag själv fungerar. Jag tror ju någonstans att man aldrig riktigt kommer dit till den punkten där man kan stå och säga att : " Nu förstår jag mig själv". Men en bit på vägen hela tiden.

De senaste månaderna har varit en berg och dalbana i mitt psyke. Mycket jobb och en hjärna som kämpar åt två olika håll. Den ena delen åt det håll som psykologen och jag har arbetat fram den andra delen åt det håll som fick mig att krascha. Men det är en berg och dalbana som fick mig att tänka till. Som fick mig att ställa mig i spegeln och fråga spegelbilden: Vad vill du egentligen? Svaret blev ju självklart att" jag själv skall må bra och att min fru och dotter skall må bra". Spegelbilden kontrade med att : " Beter du dig så att ni alla mår bra" ? Och nej det gjorde jag inte. Jag är och kommer att vara arbetsnarkoman. I mitt fall ter det sig på så sätt att om jag inte är på plats på jobbet när jag själv tycker att jag skall vara det så får jag dåligt samvete och ångest. När jag själv tycker att jag ska vara på plats är ofta utöver min egentliga arbetstid eller då jag har semester. Och det handlar inte om att jag skulle tro att jag är oumbärlig eller att min arbetsplats går under när jag är borta det handlar om att ha ett överdrivet kontrollbehov.

Ett kontrollbehov jag klarar av att bemästra rätt så bra nuförtiden. Men jag får återfall då jag inte kan stå emot. Då handlar det om att försöka förstå sig själv. Varför vill jag jobba när har semester? Varför vill jag gör mig själv ännu tröttare när jag redan är trött. Två saker som de flesta människor har som självklara val. Men i en hjärna som jag har så är de två sakerna nu och då inte självklara val. Då är det svårt att förstå sig själv. När hjärnan säger att jag borde jobba fast jag HAR semester eller att det är bara att köra på fast jag är dödstrött. I dag så kan jag kämpa emot det, jag sätter mig inte i bilen och far till jobbet. Men jag får fightas lite med demonerna. Men det är ok att fightas, för det är ju det livet till viss del handlar om.

Jag är på väg, 4 år efter mitt uppvaknande till att jag inte mådde bra. Att börja förstå mig själv. Men jag är inte där ännu. Och jag tror att man aldrig kommer dit. Den tid man lever på denna jord är en ständig resa och ett sökande. Och det är resan och sökandet som gör att vi växer och utvecklas.

I dag började jag på min två veckor långa semester. En semester jag verkligen skall försöka ha som...just det ..semester och inget annat.


/Andreas

7/3

I morgon är det 7/3. Måndagen den 7/3 2011 är dagen som fick denna blogg att se dagens ljus.Det var dagen som mitt liv tog en vändning, en vändning som jag nu i skrivandets stund känner tacksamhet och välsignelse över att hände. Det som hände den 7.3 2011 var att jag kollapsade i ett våldsamt krampanfall som gjorde att jag togs in på neurologiska avdelningen med en puls på 30. Då misstänktes det att jag drabbats av en hjärnblödning, tumör eller epilepsi. Men efter att jag blev utskriven efter 4 dagar som innehöll otaliga undersökningar och fått samla mig i mitt barndomshem, kom jag till insikt. Jag var utbränd. Totalt slut.

De 3 månaderna som följde efter utskrivningen från sjukhuset innehöll panikångest, depression, förföljelsemani och psykisk instabilitet. Jag hade bestämt mig att bli frisk utan mediciner, ett val som nästan kostade mig den finaste gåvan vi människor fått. Nämligen livet. I juni 2011 stod jag på ruinens brant och var beredd att ta mitt liv. Jag ville inte leva längre, jag var inne i en bubbla. Jag var på botten, efter många års självtortyr och självpress låg jag på botten och grät som ett litet barn. Men när jag stod där redo att avsluta den fina gåvan jag fått 30 år gammal så vände hela livet. Som en blixt från klar himmel passerade hela mitt liv framför mina ögon. 30 år är kanske inte så lång tid men det räckte för att jag skulle inse att jag höll på att begå ett stort misstag. Jag var ju inte klar ännu, jag hade ju inte levt klart. Jag insåg att jag behövde mediciner och psykologisk vård. Jag fick mina mediciner och den psykologiska vården påbörjades.

I Juli 2011 började jag tänka klart, jag började se vad som fanns omkring mig. Jag såg den människa som hade väntat på mig. Som hade stått där trots att jag själv ansåg att jag inte var något att älska. Idag är den människan min fru.


Imorgon är det 4 år sedan den värsta kraschen i mitt liv inträffade. I dag är jag glad att den hände. Det gav mig chansen att vara make åt min älskade Heidi, att vara pappa åt älskade Milja. Jag valde rätt, jag valde livet. Jag fick den finaste den finaste familjen man kan få och en ny dörr öppnades. En dörr till musiken. Sången blev en terapi. En terapi som gjort att jag blivit starkare.

/ Andreas