Med en gnutta humor!

När saker och ting känns riktigt jobbigt hamnar man att se det hela med en gnutta humor. Det är inte alltid så lätt, och jag kan ärligt säga att jag inte alla gånger under denna sjukdomstid har varit kapabel till det. Men jag försöker. Under den första tiden kunde jag inte skämta om läget eller vara rolig på min egen bekostnad men nu efter några månader så ironiserar jag läget ganska friskt. Och för mig är det viktigt, skulle jag inte ha humorn och det positiva synsätt jag har så skulle jag inte sitta här idag eller göra den vandring jag gör just nu.

Det låter kanske konstigt men en av de största sorgerna för mig när jag blev sjuk var att jag miste min kondition. Att drabbas av panikångest och ångest överlag är svårt nog. Men att min löpförmåga försämrades var ett hårt slag. Jag har alltid haft lätt att springa , det har tett sig naturligt för mig. Även fast jag inte har varit topptränad så har jag ändå kunnat springa relativt bra. Men efter att jag blev sjuk så hände något. Jag kunde acceptera att konditionen försämrades och att pulsen blev skyhög bara efter några meter. Men att kroppen inte lydde och att själva löpkoordination var som bortblåst var svårt att förstå. Nu i efter hand så har jag förstått att det har med impulser och nerver att göra och att musklerna fick sig en liten törn efter krampanfallet. Vänstersida var ju ur spel en tid efter anfallet. Min vänstersida har ju kommit tillbaka men vänster ben är ännu svagt och hänger inte med i rytmen när jag springer. Detta förbättras ju hela tiden, men det är lite svårt att acceptera. Men jag har försökt lösa det med en gnutta humor. För jag kan lugnt säga att de gånger jag har försökt springa så har jag helst velat sätta mig ner på marken och tjuta som ett litet barn. Men tillika så har jag skrattat. Det har känts surrealistiskt att springa då pumpen har gått så intensivt att jag har trott att hjärtat varit på väg ut igenom munnen, min anding varit så hemsk så att jag har bivit rädd för att jag har trott att den har kommit från någon annan fast jag har sprungit ensam. Eller det bästa av allt ..att jag har sett ut som en skadeskjuten älg när jag har sprungit. Detta är inte lätt, men jag har istället försökt ironisera det. Jag vet att jag inte skall stresssa fram något eller kräva att jag borde vara i toppform fysiskt, för jag vet varför jag inte är det och jag vet också att jag med tiden blir bättre i skick. Det viktigaste nu är att huvudet och de problem jag har med ångest och andra psykiska åkommor avtar. Men har man varit ett träningsfreak så är det svårt att ignorera att man är dåligt i skick.

För att få upp humöret en aning brukar jag titta på gamla bilder från den tiden då löpningen gick som smort.(eller jag trodde det själv :) )

Från ärevarvet 2009

Sfi-Sereifinalen 2008 på Åland 800 Meter. Jag nr 313.

Sfi Serie kval 2009 Bennäs 1500 Meter Jag står längst mot kameran i svart och orange.

Nu låter det som att jag kanske är helt fanatisk, och tidigare så har det inte bara låtit så .jag kanske var fanatisk. Det var väl därför jag blev sjuk..kanske. Men tillika har jag ju lärt mig nu att det finns en måtta med allt. Även fast man heter Andreas Forsman.

Jag motionerar ju regelbundet nu så gott det går, mestadels blir det cykling och en del simning. Vad gäller löpningen så börjar jag från grunden igen för att få kroppen att funka. Det blir promenader för mig. Tillsamamns med en kompis som jag har motionerat med tidigare. Vi behöver båda få upp konditionen. Han kan hjälpa mig och jag kan hjälpa honom.

/Andreas