Att våga ha julfrid.

Detta är första julen på många år som jag kan ha julfrid. Att ha julfrid betyder ju självklart olika för olika människor. Men för mig betyder det att kunna ta det lugnt, och att njuta av julen och vad julen innebär. Under de åren som jag var sjuk och besatt av mitt jobb kunde jag inte njuta av julen. Julen 2010 när jag mådde som sämst hade jag tänkt vara ledig i 9 dagar i sträck. Enda ögonblicket som jag inte tänkte på jobb var när jag höll på och bränna ihjäl de några köttbullar som jag stod och stekte på julafton innan julmiddagen. Annars firade jag jul med jobbet. Efter att jag kom hem från julfirandet med familjen på julaftonen satte jag mig i soffan med en öl och datorn och jobbade med bokningar till kl 4 på juldagsmorgonen. Dagen efter skulle jag på jullunch till min bror men innan jag åkte dit åkte jag till jobbet för att kolla att allt var okej..innan jag gick och lade mig på kvällen gjorde jag samma sak..natten till julannandag gick åter igen till att jobba med bokningar. Jag hade en så fruktansvärd abstinens över att jag inte var i jobb. För hela mitt värde fanns när jag jobbade, utan jobbet var jag ingenting.

När jag idag tänker på mig själv julen 2010 blir jag ledsen, men samtidigt är jag tacksam över att jag inte längre är på samma sätt julen 2012. Då 2010 tyckte jag inte att mitt beteende var onormalt, jag ville inte inse vad jag höll på med. För då kunde ju någon påpeka att det jag höll på med var sjukligt och enligt mig så var det ju inte det. Och samtidigt kanske jag bedövade den stora sorg jag hade den julen att jag hamnade att vara ensam efter att ett förhållande hade tagit slut. Jag straffade också mig själv..jag skulle inte komma lätt undan, jag var inte värd det.

Till all lycka kom den stora förändringen genom att jag kollapsade den 7 mars, efter att ha kämpat med mitt självdestruktiva beteende på tok för länge. Hade jag inte kollapsat hade jag antagligen inte suttit här idag. Det var då min andra chans kom. Jag kom tillbaka och denna jul är speciell..jag kan för första gången på länge känna glädje över julen.


Jag vill önska er alla en fridfull och välsignad jul. Ta hand om varandra och våga ha julfrid.

/Andreas

Nertrappning

Jag är nu inne på min fjärde vecka på vägen att avsluta min medicinering med antidepressiva mediciner. Och det går överförväntan. För fyra veckor sedan gick jag ner från 10 mg per dag till 5 mg. Under de två första veckorna kände jag av en viss abstinens och min fru märkte av att jag blev en aning bryskare i mitt beteende. Men i det stora hela tycker jag att jag har klarat av det bra. Jag märker själv att att alla de timmar jag besökt min fantastiska psykolog har gett resultat. Jag kan tänka på ett annat sätt och jag märker själv att jag har växt som person och speciellt i mitt tänkande när det gäller stressande situationer. Nu kan jag se att det svåra sjukdomsfall jag hamnade i har gett mig styrka.

Jag har haft lyckan att ha en förstående person vid min sida under hela processen, min fru.Utan hennes äkta kärlek och förståelse hade jag inte klarat detta.Tack Heidi för att du finns i mitt liv.

Jag har ju inte ännu helt avslutat min medicinering,men jag känner att det kommer att lyckas.Om det finns någon som läser min blogg som själv ätit antidepressiva mediciner och avslutat sin medicinering eller försökt sluta så får ni gärna ta kontakt och dela med er av era erfarenheter. Ni kan kontakta mig privat på facebook meddelande eller på forsman9@hotmail.com.Det ni skriver publiceras inte här på bloggen eller någon annanstans utan stannar oss emellan. Jag vill bara ha andras erfarenheter för att veta hur andra har gjort.


/Andreas

Hur undviker man utbrändhet?

Hur undviker man att bli utbränd? Hur kunde jag ha gjort för att ha sluppit bli utbränd? Det är en fråga jag har ställt mig några gånger. Men jag har aldrig kunnat ge mig själv ett vettigt svar. För jag var ju inte medveten om att jag höll på att bli utbränd, jag var inte ens medveten vad jag höll på med. Och vad jag har förstått så är det så för dom flesta.

Många frågar mig hur man vet att man håller på att bli utbränd? Och det roliga är att fast jag blev ordentligt utbränd, så kan jag inte svara på den frågan. För jag ignorerade alla varningssignaler. Nu såhär efteråt så vet jag att jag har haft alla de varningsingnaler som är typiska att ha. Men jag skyllde det på annat..jag ljög för mig själv. Vilket jag inte var medveten om då. Så i mitt fall kan jag inte se att jag hade kunnat göra något annorlunda...just då.

Men ändå så vet jag nu , hur jag skall göra för att inte hamna där igen.Men detta är ju för mig personligen,

Här kommer några punkter som jag gjorde tidigare och som ledde till att jag blev sjuk.Och det är punkter som jag avråder att andra att göra. *= Då += Idag

* Låg vaken på nätterna och tänkte på jobb.Jobbade nattetid vid datorn.
+ Jag sover på nätterna och tänker på jobbet mellan 08.00-14.00

* Steg upp mitt i natten och for till jobbet och jobbade.
+ Stiger upp kl 7.00 och börjar jobba 8.00

* Hade med mig arbetstelefon hem och svarade på jobb relaterade samtal.
+ Arbetstelefon lämnar på jobbet när jag går hem.

* Undvek kaffepauser och hade på sin höjd 5 minuters matpaus.Det som var längre tog bara bort värdefull arbetstid.
+ Har löjligt långa kaffepauser och matpauser.

* Var alltid kontaktbar även när jag satt på wcn eller dushade.
+ Är kontaktbar i jobbet och på fritiden när jag själv känner för det.

* Alla kunde räkna med mig.Jag ställde alltid upp.
+ Jag ställer fortfarande upp men det egna livet prioriteras.

* Jag trodde att jag var oersättlig och att var jag borta från jobbet så vinkade hela byggnaden.
+ Jag vet att byggnaden står kvar fast jag är borta en hel vecka.

* Jag hörde på alla andras åsikter om mig själv och levde därefter.
+ I så har jag insett att det är efter mina egna åsikter och värderingar jag måste leva.

* Gjorde jag ett misstag så var jag en misslyckad människa.
+ Gör man misstag så lär man sig något av det.

* Tog ofta på mig andras misstag.
+ Var och en får stå för sina egna misstag.

Så tycker jag om de saker jag gjorde till mig själv!

Detta är punkter som jag har jobbat med tillsammans med min psykolog. En psykolog som borde få Finlands vita ros. Hon har gjort underverk med mig.


Jag kan inte riktigt svara på min egen rubrik. Men såhär svarar http://www.arbetsliv.se/att-undvika-utbrandhet på den frågan.



Hur undviker man utbrändhet?

Då känslor av utbrändhet börjar komma, är det vanligt att fokusera på kortsiktiga lösningar, som att ta en semester. Även om detta säkert hjälper, är lättnaden oftast tillfällig. Du måste också fokusera på strategier som kommer att ha en djupare effekt och skapa bestående förändring.

Låt oss titta på vilka strategier som du kan använda för att undvika utbrändhet:

1. Arbeta med syfte

2. Utför en jobbanalys

3. ”Ge” till andra

4. Ta kontroll

5. Motionera regelbundet

6. Lär dig att hantera stress






/ Andreas

Sista steget!

"Det sista steget till att bli frisk är att sluta med sin medicin" Den raden läste jag på nätet för inte så länge sedan. Och det tål att funderas på. Jag anser ju att man kan vara "frisk" fast man äter medicin. Det kan ju vara så att medicinen håller en frisk,

Jag håller på och trappar ner med min antidepressiva medicin just nu, en medicin som jag ätit sedan 15 Juni 2011. Orsaken till att jag tagit beslutet att trappa ner för att sedan sluta med mina mediciner är att jag känner att jag är redo för att försöka nu. Jag mår bättre och jag tycker att jag har grepp om mig själv och min sjukdom. Men såklart är jag medveten om att jag aldrig kommer att kunna styra det tankesätt jag har helt och hållet. Det ligger i mina anlag och det är något som kommer att finnas hela livet. Men jag får acceptera och leva med det samtidigt som jag måste vara vaksam så att det inte spårar ur igen. Jag ligger ständigt i farozonen och så kommer det att förbli.

De mediciner jag har ätit har jag varit nöjd med. Jag var ju till en början mycket skeptisk till att äta psykmedicin. Men efter att jag sommaren 2011 hade nått botten och var så illa däran så att jag gick runt och tänkte på att avsluta mitt liv. Så väcktes jag ur en bubbla och insåg att den anda utvägen var att äta medicin i kombination med akut psykologhjälp. Och det är den kombinationen som har hjälpt mig att komma dit jag är idag. Samt ett stort jävlar anamma. Det är inte bara en eller två timmar jag har lagt på att öva,repetera och fundera ut nya tankesätt för min hjärna.

Jag får ofta frågan vad jag anser om psykmediciner VS andra icke medicinska alternativa metoder.Mitt svar: Jag anser att man behöver ta medicin om man inte med andra metoder tex: psykologisk hjälp eller andra kognitiva metoder kan ändra sitt tankesätt eller sin psykiska ohälsa. Det pratas ju väldigt mycket om att psykmediciner för med sig väldigt mycket otrevligt såsom biverkningar, förändrad personlighet osv. Jag personligen har inte haft några stora biverkningar. När det gäller personlighets förändringar så har jag märkt av det i den mån att jag blev avtrubbad. Avtrubbad på det sättet att jag inte kan visa känslor. Jag kan känna sorg i bröstet men jag kan inte gråta(vilket jag hade lätt med tidigare) jag kan känna glädje men jag kan inte skratta hjärtligt(vilket jag också hade lätt med tidigare)
Sedan är det ju stor skillnad på vilken medicin man äter och vilken styrka det är på den.

När det gäller alternativa metoder såsom naturmedicin så har jag ingen erfarenhet. Men jag är skeptisk till naturmedicin när det gäller att bota psykisk ohälsa.

Till sist så vill jag säga åt de som känner att de borde ta medicinsk hjälp men tvivlar. Om ni verkligen behöver det så vänta inte, jag väntade lite för länge och tänkte få betala ett väldigt högt pris för det, nämligen livet. För det är inget att skämmas för att man behöver ta medicinsk hjälp för att må psykiskt bra. Det är något man måste våga ge till sig själv om det är det som krävs för att man skall må bra.

/Andreas

Tre dagar,Tre upplevelser. Tre insikter.

Så kan jag kort beskriva helgen som varit.

Fredagkväll jobbade jag kvällskift som fastighetsvärd på en föreläsning. Inte vilken föreläsning som helst utan en föreläsning med Bert Karlsson. När Karlssons bil anlände och jag skulle ta emot honom hann många tankar passera mitt huvud. Är han så snorkig som han verkar på TV? Kommer han att blänga fult på mig och kritisera mig eller kommer han att nonchalera mig. Bilen stannade strax utanför bakdörren till föreläsningsalen och där jag stod hörde jag Berts kännspaka mummelröst utbrista "Vad det regnar här i Finland". En gnutta av spänning uppstod när han närmade sig dörren, han uppenbarade sig och jag sträckte fram min hand och sa så manligt och självsäkert som jag bara kunde i detta ögonblick " Andreas Forsman Välkommen till Finland och Sursik." Bert såg mig i ögonen och sa glatt "Hej på dig Andreas". Jag blev så förstummad av denna vänlighet att jag vände på klacken och sa "Följ mig" , jag hörde Bert fnissa medan hade sade" javisst ska jag följa dig". Jag guidade Bert till hans loge vilket var ett inva-wc. När vi gick nerför trapporna till hans loge tänkte jag att mottagningen gick ju bra, en annan sak är hur han reagerar på att jag placerat hans loge i ett inva-wc. När vi kom ner till den exklusiva logen sa jag med halv darrig stämma " det är 15 minuter tills föreläsningen börjar här har vi din loge". Bert såg på mig log och sa "Tack så mycket Andreas". Han tittade in i toaletten och kom ut tillbaka och satte sig ner på en stol. Jag stod två meter framför honom och bredvid föreläsningens arrangör och tänkte att nu är tillfället då jag borde ha något smart att klämma fram. Men den tanken var obefogad. Bert höll låda. Han ville diskutera Carola, antal sålda skivor som hans bolag hade gett ut med mera. Han var trevlig. När det blev dags för Bert att gå in och jag tog upp dörren åt honom tittade han ut och sa" Fy fan detta är lika jobbigt varje gång man skall in". Jag log för mig själv och tänkte även den mest storkäftade kan vara nervös. Insikt: Bert Karlsson är en helt vanlig människa som inte behöver pjasas för.


Under gårkvällen var det bröllop, min systerdotter gifte sig med sin kärlek och det var ett sagobröllop utan dess like.Mycket vackert. Insikt: För sjunde gången i år fick jag bekräftat att det är vackert och kärleksfyllt på bröllop.




Idag har det varit familjedag. Vid tre tiden kom mor och far hit på söndagslunch. Vi njöt av fruns goda kållåda. Litet senare kom min bror, hans fru och lillkillen hit. En skön dag som vi bara spenderat hemma men ändå fått så mycket utav av. Insikt: Man behöver inte löpa runt halva världen för att få en innehållsrik dag, man kan få det hemma också med de rätta människorna i sin omgivning.


De tre insikterna är sådana insikter som inte fanns i mitt liv tidigare, Insikt 1: För tre år sedan hade namnet Bert Karlsson varit ett stort stressmoment för mig. Och jag hade haft stor ångest för att ens ta på mig uppgiften att ta emot honom.Nu gick det helt ok, visst gjorde jag det omständigt men jag kunde göra det utan att ligga sömnlös en vecka och grubbla på om jag skulle göra det perfekt. Nu fick det gå som det ville. Bert kom sig upp på scen det var huvudsaken, om jag skötte mig perfekt eller inte var en bisak.

Insikt 2:Vad det gäller bröllop, så har jag alltid tyckt att det varit roligt med bröllop. Men det är först nu som jag kan förstå dess innebörd och känna värme in i hjärtat.Kanske för att jag själv har gift mig.

Insikt 3:När jag var som mest upptagen med idrotten och jobbet existerade inte familjedagar, det var bara något som gjorde att jag inte fick möjlighet att ägna mig åt det som skulle göra mig perfekt dvs idrott och jobb. Nu har jag insett att en stund med familjen är så mycket viktigare.


Nu kan jag också se det positiva i att jag kollapsade. Jag behövde göra det för att få ett sunt tänkande igen. Mitt sjukliga beteende som ledde till att jag blev grovt utbränd har idag lett till att jag kan göra saker på ett mycket sundare sätt både mot mig själv och mot andra.


En fin helg. Med insikter.

/Andreas

Det rullar på!

Livet rullar på, utvecklingen till ett friskt liv rullar också på rätt bra. Medans bloggandet inte rullar på lika bra. En månad sedan sista skrivna inlägg. Vad har hänt sedan det då? Tjaa.. Enligt mig själv börjar jag bara må bättre och bättre. Börjar få bättre grepp.Har insett att jag inte behöver vara perfekt 24/7 och att det räcker med att göra sitt bästa.


Jag jobbar och det går bra. Jag drar träningar en gång i veckan och det går också bra. Jag har ett underbart liv med min fru. Jag motionerar sunt och vilar när det blir för tungt.

Mina psykiska osunda laster finns kvar i viss mån och det kommer de alltid att finnas. Men jag kan leva med dem.

Jag mår bra. Och äntligen kan jag vara lycklig över att jag är lycklig utan att känna skuld eller ha dåligt samvete, som jag hade tidigare när jag ansåg att jag inte var värd att vara lycklig. Nu inser jag att jag har samma rätt som alla andra att vara lycklig.

Imorgon jobbar jag kvällskift och efter det blir det helg med yngsta systerdotterns bröllop. Det betyder att det blir det sjunde och sista bröllopet för detta år för jag och frugan.Alla de bröllop inklusive vårt eget som vi deltagit på under detta år har varit underbara, men skall bli skönt med ett 2013 då bröllopen är aningen fåtaligare.


Nu börjar sovdags nalka.


/Andreas

Back in bussines!

I kväll var det dags för en comeback. Till en av de saker som var mitt liv under lång tid, men som jag hamnade att pausa ifrån efter att jag blev sjuk. En sak som betydde väldigt mycket för mig. Och när jag gjorde comebacken i kväll så märkte jag hur mycket det betyder för mig ännu. Saken jag pratar om är att vara tränare.

Under åren 2005-2008 studerade jag till idrottsledare och ledde många grupper vid sidan om mina studier. Efter mina studier och efter att jag avslutade mina löpkarriär blev jag friidrotts tränare. Något jag var verksam som mellan åren 2008-2011. När jag blev sjuk så klarade jag inte av att leda grupper. Både för att jag var totalt slut både fysiskt och psykiskt, men också för att glädjen saknades, jag skämdes och jag klarade inte av att stå inför människor. Men ikväll var jag tillbaka inför 23 st deltagare och drog mitt första pass på 1,5 år. Det var glädje. Och adepterna var duktiga!

I våras tog jag beslutet att jag skulle tillbaka som tränare eller ledare hösten 2012. Men jag beslutade också att jag bara skulle dra 1 pass i veckan. Så då blev Medborgar Institutet ett naturligt val. Så jag kontaktade MI rektorn och på den vägen stod jag framför de 23 deltagarna i kväll och drog mitt första pass. Kursen jag drar heter Trötthets motståndskraft och enkelt förklarat är det ett hårt gymppapass med lite vila. Både för konditionen och muskelstyrkan. Någongång i framtiden kommer jag tillbaka som friidrottstränare men tiden är inte mogen för det ännu, utan nu känns det bra att leda träning åt en annan målgrupp. Fast friidrotten är det som jag alltid kommer att brinna för. Jag vet att det är bra att det får vila ett tag nu.


Så med andra ord i ikväll var jag tillbaka där jag trivs att vara!


/Andreas

Att tänka i ett större perspektiv.

När ångesten tynger och man bara vill slå i väggar för att man mår så dåligt.Och då man mår dåligt på grund av en bagatell som man kan göra när man är psykisk instabil eller utbränd. Då kan det vara bra att väga bagatellen mot något som finns i ett större perspektiv. Det är det som hjälper mig för tillfället när demonerna landar.

Jag har lärt mig att göra så. För min hjärna fungerar på så sätt att minsta lilla sak kan bli så övermäktigt stor när jag är trött eller svag. Och då tränger oftast ångesten sig på. Detta pga av att min hjärna är trött. Men då försöker jag att tänka det lite större så att säga. Jag brukar först fråga mig att.. Kommer den här bagatellen att bidra till att 1. Någon dör 2. Världen går under .3. Att jag blir fängslad. Svaret på alla tre frågorna jag frågar mig själv är ju alltid NEJ. Detta kan för en helt frisk människa verka löjligt. Men när en trött hjärna inte fungerar så kan det vara bra att lura den.För det är ju så att de små problem som kan bli stora så är ju egentligen inte stora...men en hjärna kan göra dessa små saker så otroligt stora.

Nåja..Detta kanske uppfattas som flum. Men detta är ett av de knep jag använder mig av för tillfället på min väg tillbaka.


Ett annat knep är det som jag kallar för räddningsvägar: Jag drabbas väldigt lätt av panik om jag blir instängd i en stor folkmassa. Så kommer jag in t.e.x i en kyrka och hamnar att sitta längst in i en kyrkbänk så är riksen stor att paniken kommer. Men då brukar jag kolla runt mig och försöka hitta vägar som jag slipper ut på om det blir för svårt. Det kan vara en liten gång eller att klättra över bänkarna för att komma ut. Eller i värsta fall att slå sönder ett fönster för att komma ut. Jag tror knappast att jag skulle göra något av dessa saker. Men när jag vet att möjligheten finns och att jag inte lämnar där så håller jag mig lugn.
Det är som en sorts skyddsmekanism!

När man lider av panikångest pga utbrändhet eller pga något annat så kan det vara bra med knep och att lura hjärnan.


Det passar inte alla men det passar mig!

/Andreas

Sommaren som förändrade allt.

Det kunde vara en bra rubriksättning om jag skulle skriva ner denna sommaren på pränt. Mycket har ju hänt.Det största var ju att jag och Heidi blev äkta makar. Den 14 Juli var en magisk dag. En dag som startade med att vädergudarna bjöd på sitt värsta tänkbara väder. Åska och regn och storm. Men när det blev dags att bege sig till fotografen så dök solen upp och lös på oss resten av dagen och kvällen.

Det sägs ju att kärleken är den bästa medicinen när man mår dåligt. En kliche tycker kanske vissa. Men jag kan skriva under på att det är så. Inte bara det att jag blev kär, utan att jag hittade en person som gav mig trygghet och älskade mig för den jag verkligen var. Och när man är psykisk ostabil eller som i mitt fall för trött för att orka leva. Så är det väldigt viktigt att ha en trygg klippa vid sin sida, en människa som älskar en fast man ligger i fosterställning på golvet och våndas över att ångesten gör så ont. När jag fick min första ångestattack inför Heidi och hon lugnt och sansat höll om mig och berättade hur jag skulle andas och sa att hon älskade mig.Hon fick mig att inse att jag inte behövde känna mig mindrevärd,som en utomjordning eller som svag för att jag var sjuk. Så då förstod jag att jag hade hittat människan som kunde älska mig trots att jag var sönder. Och den kärlek och trygghet hon har gett mig har fått mig att få balans i livet igen.

/Andreas

Ovanligt lugn!

Efter att ha haft 3 veckor semester och kommit tillbaka i jobb har jag varit ovanligt lugn. 1. Jag svettades inte när jag la på arbetstelefon i morse. 2. Jag började inte hypeventilera när den började ringa och 3 Jag fick inte svindel när när jag insåg hur mycket jag har att göra och att jag knappast får det gjort denna vecka. Istället gäspade jag när jag la på telefonen, jag log när den började ringa och jag kände mig taggad när jag såg hur mycket jag hade att göra. Och till på köpet så har jag inte besökt jobbet en enda gång i arbetssyfte, eller ringt dit eller jobbat hemifrån under min 3 veckor långa semester. Jag har inte heller ålat på golvet och haft ångest..inte ens rivit ner tapeterna eller slängt ut någon möbel för att jag inte sluppit till jobbet. Jag har bara njutit av min semester och av min älskade fru. Han går på rosa moln eller så är han hög..tänker väl någon. Nåväl..jag har kvar mina mediciner. Men det som har hänt är väl att jag äntligen fått kontroll över hur jag mår och vad jag känner. Jag har väl lärt mig att det räcker med att göra det man skall göra. Och inte det min sjuka bild i huvudet säger. Jag får kämpa men det hör numera till min vardag..för hur man än vrider på det så är jag för evigt märkt av min utbrändhet och det sjuka beteende jag utvecklade, Och resten av livet hamnar jag att vara försiktig och ha koll på mig själv. Men det har ju också en charm..då har jag ju något att göra även när jag har tråkigt. Jag ser framemot hösten som kommer..och jag ser livet och framtiden med ljusa ögon. Och de ljusa ögonen hjälper mig även när det är svårt. För vi har ju bara få ett liv och vi har själva ansvar för att vi tar hand om våra egna liv. Ps. Jag ber om ursäkt åt alla språkgranskare,journalister,poeter och modersmålslärare att min styckeindelning är från REVE men bloggers inställningar tycker tydligen inte om det sätt jag delar in stycken i. Men det är en världslig sak. /Andreas

Vinnare!

Vinnare! Under många år var det ordet för mig en person som stod högst uppe på en prispall med en gulmedalj runt sin hals. Helst efter ett mjölksyre tungt lopp. Under mina år som idrottare var min högsta dröm att stå högst uppe på prispallen som finsk mästare i friidrott. Det blev aldrig så. När jag slutade min karriär 2008 grät jag hjärtligt över att jag aldrig blev och aldrig skulle bli en vinnare. Jag hade inte talangen, min kropp höll inte. Nu i dag inser jag att jag blev en vinnare i alla fall. Jag överlevde en sjukdom som bokstavligen höll på att ta livet av mig. Jag hittade tillbaka till livet och jag fann kärleken. Det är min guldmedalj och den kommer att finnas närmast mitt hjärta så länge jag lever. Jag har under kvällen suttit och tittat på alla de finska mästare som korats i friidrott under pågående kalevan kisat.. och jag gläds med deras glädje. För jag vet vad det är att kämpa både för idrotten och för livet. Man kan vara vinnare på olika sätt. Både fysiskt och psykiskt. I mitt fall blev min stora seger att livet segrade. /Andreas

Long time no seeing!

I bland glömmer jag bort att jag har en blogg, en blogg som faktiskt har betytt och betyder mycket för mig. Tack vare den blogg kom jag framåt i den mörka tunnel jag befann mig i. Genom att dela med mig om det som hade hänt. När man tittar när senaste lägg blev publicerat så är det nästan 3 månader. Mycket har hänt sedan dess, en av de största händelserna i mitt liv så här långt. Den 14 Juli gifte jag mig med min älskade Heidi och vi blev man och hustru. Jag äktade en människa som fanns där när jag behövde henne som mest och som kom in i mitt liv på rätt tidpunkt. Hon var en människa jag hade känt i 15 år, men det tog 15 år innan vi båda förstod att vi skulle dela livet tillsammans. -------------------------------------------------------------------------------- Bröllopet gick bra jag var lite nervös innan att jag inte skulle klara av spänningen i kyrkan. Men det gick hur bra som helst. Visst var jag skakig som ett asplöv innan vi gick in i kyrkan. Heidi kom in med sin far så jag stod längst fram ensam i 3 minuter innan de kom in. När jag stod där och väntade kände jag mig som den minsta människan i världen i en enorm kyrka. Då kände jag de kalla kårarna och jag fick febrilt söka efter uttryckningvägar om jag skulle få en panikattack. Men jag sade till mig själv" ta nu och uppför dig på ditt eget bröllop". Och när dörren öppnades och Heidi och hennes far kom in och jag såg hur vacker och lugn Heidi var så släppte all nervositet. Och jag växte och kände mig som den största människan i världen.

--------------------------------------------------------------------------------- Sedan på bröllopsfesten gjorde jag en sak jag alltid har velat göra. Nämligen sjunga offentligt. Men tidigare har jag inte helt enkelt vågat. Jag har uppträtt genom åren i olika sammanhang men jag har aldrig sjungit. I våras bestämde jag mig för att jag skulle sjunga åt Heidi på vår bröllopsfest. Så jag satte i gång och började öva. Och på bröllopsfesten så sjöng jag Ronan Keatings When you say nothing at all åt Heidi. Och det gick bra..jag kände ingen scenskräck..jag var stärkt av kärleken. Och jag är ganska säker på att den svåra tid jag har gått igenom har bidragit till att jag har blivit modigare. Så modig så att jag vågade ställa mig upp och sjunga. Ni som för tillfället befinner er på bottnet och får panik redan när ni tänker på att gå ut genom dörren. Det finns hopp, det finns ett ljus. För ungefär ett år sedan befann jag mig där på botten och trodde aldrig att jag skulle ta mig upp en på golvet. Ett år senare stod jag på en scen och känslomässigt sjöng ut min kärlek åt min fru. Det går att komma tillbaka, det gör ont och det kan ta länge men det går. --------------------------------------------------------------------------------- Jag har ännu en bit kvar, jag har mycket att jobba med ännu men jag har insett vad jag har gått igenom och jag har också accepterat hur illa jag behandlade mig själv under många år. Men när jag lärde mig att förstå mina framsteg i min väg tillbaka så kom också självförtroendet och självkänslan tillbaka. Jag har mina dåliga dagar och de kommer jag alltid att ha, men nu förstår jag att uppskatta och leva livet ut när jag har mina bra dagar. ---------------------------------------------------------------------------------- Imorgon är det sista dagen i jobb före 3 veckor semester. En semester jag kommer att njuta till fullo av och som innehåller mycket roligt. Nu kan jag ha semester utan att befinna mig på jobbet. ------------------------------------------------- /Andreas

Dagen som den kommer.

Nu är det igen ett tag sedan det publicerats någon text här. Jag har helt enkelt haft annat för mig och bloggskrivandet har lämnat nu igen. Men man kan se det som en positiv sak. Under tiden jag mådde dåligt skrev i bland 2-3 inlägg per dag och nu skriver jag ett inlägg i månaden. Kanske man inte kan mäts sitt mående i mängden skrivna inlägg på en tid..men jag mår bra nu. Jag har fått frågan " Hur mår du?" ganska många gånger den senaste tiden. Folk har sagt att det syns att jag mår bra.Och det är sant.I det stora hela mår jag bra. Jag har koll på situationen och börjar inse var mina gränser ligger. Och det bästa av allt är att jag kan konrollera mina grubblerier..jag får erkänna dock att jag är en grubbel person och att mina grubblerier aldrig tar slut, när ett grubbleri är avklarat dyker alltid ett nytt upp.Min hjärna vill inte tillåta att jag är fri från grubblerierna. Men jag har märkt att det handlar om att inte fästa så stor uppmärksamhet i grubblerierna när de kommer och nu längre tar de inte helt över mig.Jag kan hantera det En halv ironisk fråga fick jag för ett tag sen.En bekant som jag inte sett på ett tag kom fram till mig och tyckte det var roligt att träffas, varpå vederbörande frågade sarkastiskt. Börjar du bli normal nu? Jag svarade: Så högt siktar jag inte, jag har lärt mig att sänka ribban.Personen i fråga blev ställd. Jag gjorde vederbörande ställd. För man kan ju fråga sig vad som är normalt? vem är normal i denna värld? Och åtminstone jag kan inte bli något jag aldrig varit, det har nämligen susat på vinden sedan den soliga Fredagen den 5 September 1980 då jag föddes. Jag förstår givetvis hur personen menade men frågan var klumpigt ställd. I övrigt är det mycket på gång. I sommar gifter jag mig med min trolovade. Men jag har ännu inte känt av någon bröllopsstress..konstigt nog. Jag känner enbart pirr i magen! :) Det var en liten uppdatering. Nu skall jag ställa mig iväg för cardio core..ett hårt jummpa pass. Jag har vilat några dagar nu så kroppen känns pigg. Annars tar jag dagen som den kommer.

/Andreas

Vilan över

Då var en veckas semester över. En skön vecka. Har lyckats koppla av totalt och lämna arbetet åt sidan och bara njutit av att vara ledig och umgås med henne som jag älskar mest av allt. I helgen var vi på äktenskaps föreberedandekurs eftersom vi gifter oss i sommar. Många intressanta diskussioner blev dagens innehåll. Gårkvällen spenderades i gott sällskap med systerdottern och hennes fästman. I morgon är det dags för jobbet igen. Jag är helt medveten om att det är ett litet kaos som möter mig efter en veckas ledighet. Men jag är lugn, jag hamnar att vara det.För är jag stressad när jag öppnar dörren till kontoret i morgonbitti så då låser sig allting och jag får inget gjort. För när jag blir stressad så låser sig min hjärna och ett tryck uppstår i huvudet och det går inte att tänka.Redan att skriva ett mail kan vara helt omöjligt eller att formulera ord överhuvudtaget. Detta pga jag har en väldigt låg stresstålighet. Detta uppstår när jag blir för trött. Samtidigt som detta tryck uppstår i hjärnan kryper panikångesten ofta fram..fast jag försöker att inte gripas av panik så grips jag av panik pga jag inte har koll på läget. En äcklig känsla. Men jag övar på att klara av att hantera det. Jag är glad över att panikångesten och framför allt de mörka ångesttankarna överlag håller sig borta. Men det går ju i vågor. Nu blir det att ta natten så att man orkar jobba imorgon. /Andreas

Ge mig mera syre.

Så kändes gårdagens träningspass.Efter att ha varit trött och mått lite dåligare i två veckor återupptog jag motionerandet i gårkväll. Iofs var jag på en liten länk i söndags, men igår deltog jag i cardio coren som jag brukar. Men som rubriken säger syret räckte inte till, min svaga vänstersida gav efter hela tiden..Vänsterben ville bara krampa. Jag tog mig igenom passet med mycket vånda och besvär.

Detta är en grej som kanske har varit svårast att vänja sig vid med min sjukdom. Att inte orka fysiskt. Jag har varit van vid att vara vältränad och klara det mesta. Har jag blivit trött och helt slut under ett träningspass så har jag återhämtat mig efter en god natts sömn. Nu tar det 1-2 veckor innan jag återhämtar mig. Så därför har jag fått öva på att motionera lungt..vilket är lättare sagt än gjort. Det känns lite tudelat. Den tidigare tävlingsidrottaren Andreas säger: Kör på bara, det som inte dödar det stärker. Medans den fd tränaren Andreas säger: Träna med förstånd och kom ihåg att vila. Men nu är det ju MÄNNISKAN ANDREAS som skall prata, och han borde säga till sig själv: Hör på kroppen! Tror ni att det lyckas?? Jag som har tränat och tävlat på relativ hög nivå, varit tränare åt duktiga junioridrottare borde ju ha det där på klart. Jo när det gäller andra då är det solklart. När det gäller mig själv så är det inte riktigt lika solklart.

Som min psykolog säger, det handlar om att vänja hjärnan. Få hjärnan att tänka i andra tankebanor.

Så långt har jag kommit att jag vilar om jag mår dåligt eller är trött. Samt att jag har en sambo som binder fast mig om jag inte vilar. Det här kan tyckas att låta väldigt dramatiskt och tidvis så har det varit det.

Under åren 2002-2008 när jag var en hårtsatsande medel och långdistanslöpare var jag träningsnarkoman. Jag var väldigt bra på att träna och tränade mycket, det resulterade ju dock i att de goda resultaten uteblev på löparbanan. Jag sprang visserligen helt nöjbara resultat men med tanke på hur mycket jag tränade så presterade jag dåligt.Under min aktiva tid förstod jag inte varför jag aldrig blev bra. Men nu ser jag ju det klart. Jag pressade min kropp för hårt. Jag vilade aldrig , för jag tyckte aldrig att jag var trött. Men det var just det jag var. Och jag var aldrig nöjd. Jag kunde förbättra ett rekord med 10 sekunder på de längre sträckorna när säsongen började, men jag var fortfarande missnöjd. För alla andra sprang ju mycket hårdare. Idag har jag kommit så långt så att jag kan vara nöjd över det jag presterat och idrotten gav mig väldigt mycket. Men mina krav på mig själv var för höga och jag kunde inte hantera mina känslor för mina egna prestationer.

Det jag försöker göra nu är att hitta vägen tillbaka med idrotten. Men denna gång som sund motionär, Och det är inte alltid det lättaste.

/Andreas

Vintersemester!

Denna vecka har jag tagit ut min vintersemester. Och vädret ville verkligen hjälpa mig att få känna vintersemesterfeeling. I ordets rätta bemärkelse dessutom..genom att vräka ner massvis av den vita sörjan. Jag tog min vintersemester så här pass sent för att få ha min ledighet i det sköna vårvädret. Nåja..man kan inte få allt man önskar. Jag fick min semester samtidigt som sambon och det är bra nog. Och mitt mål med denna semester var att jag skulle vila ut och bara göra det jag verkligen tycker,och inte tänka på jobbet. So far..har det gått riktigt bra. Jag måste nog säga att det är första gången sedan jag började mitt nuvarande jobb 2008 som jag kunnat ha ledigt på riktigt. Under tidigare semestrar har jag avbrutit semestern för att kolla att allt var i sin ordning på jobbet. Eller så har jag suttit och jobbat på nätet. Denna gång gjorde jag ett vad med mig själv, att jag inte skulle göra något av ovanstående. Och som sagt hittils har det lyckats, Jag har lyckats att logga ut. Och jag loggar in först på Måndag morgon kl 08.00.

Jag har fått kämpa som ett djur för att komma hit, men jag gav mig attan på att jag skulle lyckas överbemanna mitt sjuka beteende. Ett beteende som innebar ett sjukt kontrollbehov. Jag lider av det ännu och kommer antagligen att lida av det resten av mitt liv..i någon form när det gäller jobbet. Men jag har lärt mig att bearbeta det och leva med det. Mycket har handlat om att acceptera och förstå att jag är sjuk och att jag har och har haft problem. När jag kunde säga det högt för första gången kunde jag också ta itu med det och göra något åt det.

För mig har det handlat om en process som startade redan för 10 år sedan när jag insjuknade. Det tog ca 10 år att inse det. Att inse hur hård jag varit mot själv, hur hårt jag hade styrt mig själv och inte kunnat slappna av. Det sjukliga beteende bröt ut på allvar år 2009 när jag hade avslutat min idrottskarriär och tog mig an nya idrottsliga uppgifter som tränare samt att jag mådde väldigt dåligt i det förhållande jag befann mig i, samt att allt var kaos på jobbet. Man kan säga att under denna 10 åriga processen mötte jag på hinder som varje människa möter i livet. Men jag vägrade och kunde inte ge mig för hindren som man i vanliga fall skall göra dvs bryta ihop och gå vidare. Jag tog mig an hindren lade dem på ryggen och fortsatte tills det tog stopp. Jag tog aldrig semester..jag borde ha tagit semester från vardagen och livet. Men för mig fanns inte det alternativet. Nej för Andreas klarar allt han har börjat med och han GER INTE UPP..Så var jag funtad väldigt länge. Man kunde ju tro att jag hade förstått det när jag kollapsade så rejält att jag nästan strök med den 7 Mars 2011. Men en kollaps hjälper inte en sjuk hjärna. Det är först nu i efter hand.Med hjälp av god psykologisk terapi och medicin som jag har förstått att kollapsen var ett tecken.Ett tecken på att man måste ta semester i bland. Semester i från allt och bara vara i nuet. Man har bara ett liv och det måste man ta hand om. När de mörka sjukliga tankarna kommer upp i min hjärna och "arbetsnarkomanen" Andreas kommer fram så kommer ett ord fram. 1 LIV. Det är ett ord jag brukar ta upp i mitt huvud. För valet är hos mig..vill jag fortsätta att leva det enda liv jag har fått,då måste jag ta hand om mig själv. Och då brukar pappershögarna på arbetsbordet, bokningarna i datorn eller allt det som enligt mig borde göras fast klockan slagit "dags att gå hem" bli ganska obetydligt.

Så med andra ord Vintersemestern är väldigt viktig att ta ut och att ta på allvar.För man behöver den.Det förstår jag nu!

/Andreas

Ett år har gått.

I går var det exakt ett år sedan jag smällde i väggen och hela mitt liv ändrades bara på några sekunder. En förändringen som borde ha skett många år tidigare. En förändring jag idag är glad över att skedde. Hade det inte hänt den 7 mars 2011 så hade jag nog inte suttit här idag med all den glädje och lycka jag har. Jag är tacksam.

Jag bävade lite på förhand över att årsdagen skulle komma. Jag var rädd för att allt skulle komma över mig igen. Förra veckan mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag gick runt och hade en stor klump i bröstet och huvudet var sprängfyllt, det kändes som ett nytt stort anfall eller attack var på gång. Men den kom aldrig. Mycket för att jag idag kan bearbeta det och på så sätt förhindra det.

Igår när årsdagen inföll så kände jag inget speciellt, jag vara bara glad och lycklig över att jag mår så pass bra som jag gör och jämförde det med hur jag mådde för ett år sedan och kände enbart lycka över att jag har kommit ur det helvete jag befann mig i. Visserligen kunde jag känna den ångest och den rädsla jag kände när jag låg på sjukhuset strax efter att jag kollapsat. Att bara ligga där och upptäcka att varken huvudet eller kroppen fungerade som den skulle, och ingen kunde ge svar på vad som var felet. Hade jag fått en hjärnblödning,propp eller hade jag en tumör på hjärnan? Jag förstod ju givetvis att jag var sjuk, men jag kunde inte lägga fingret på vad som var fel. Att sjukdomen hette utbrändhet och väldigt grov sådan ville hjärnan inte ta in och det tog ett tag innan jag själv kunde acceptera det.

Men allt det som jag har fått gå igenom sedan 7 mars 2011 har fått mig att inse hur sjuk jag blev. Jag tappade kontrollen helt och blev missbrukare.. jag missbrukade mig själv på alla de sätt jag kunde. Och det grundade sig i att jag aldrig kände mig tillräcklig. Och till sist blev det sjukligt. Jag ansåg att jag inte var värd att må bra. Jag skulle helt enkelt lida för att jag inte var tillräcklig.Min för höga smärttröskel hindrade mig från att känna,se och upptäcka att både huvudet och kroppen blev totalt slut. Tills det tog stopp.

Jag tackar Gud,Mamma och Pappa,Heidi och hela min familj och alla vänner för att ni har hjälpt mig tillbaka. Att få känna det stöd jag har haft är något jag hoppas att alla som är sjuka ska få känna.

I dag mår jag bra, jag är ännu inte helt fri från mina men efter kollapsen och kommer kanske aldrig att bli det heller. Och min ångest och panikångest kommer jag att få leva med resten av livet. Men jag lever och är lycklig, något jag under många år sökte efter att bli. En kris, ett helvete och en massa lärdomar gjorde att jag till sist hittade min väg i livet. En väg som fortsättningsvis kommer att vara krokig och full av nedförs och uppförs backar. Men nu har jag lärt mig att bearbeta mig själv och insett att ingen klarar allt samt att ingen är perfekt och ingen behöver vara det heller.

Jag vill också tacka alla som har läst min blogg under detta år, gett mig stöd och funnits där.

/Andreas

Man kan om man bara vill.

Snart har det gått ett år sedan jag sprang i väggen ,totalkolapsade och nådde botten. Den 7 mars 2011 har blivit en milstolpe i mitt liv. Det efterkommande året har blivit ett år då jag har fått vända ut och in på mig själv, försökt hitta mig själv igen och hittat en väg ut ur det helvete jag själv satt mig in i och befann mig i många år(utan att vara medveten om det själv).

I dag inser jag att orsaken till att jag blev utbränd beror på att jag har anlag för att bli det och för att jag blev sjuk. Jag blev helt enkelt kontroll missbrukare samtidigt som jag var arbetsnarkoman. Jag är inte 100% frisk ännu..panikångesten och ångesten hålls borta med hjälp av mediciner och tankehjälp. Men ännu finns det sjuka tankesättet vad gäller prestation och värde av mig själv kvar. Det har jag märkt av denna vecka, Jag försöker att inte jobba mera än det jag skall men likväl blir arbetsdagarna för långa. Fast jag bestämmer mig kl 7 när jag kommer till jobbet att jag bara skall jobba 6 timmar idag dvs åka hem kl 13 så sitter jag likväl kvar på jobbet kl 14.30. För att: Det dyker upp uppgifter som i mina ögon är livsnödvändiga att fullfölja just den arbetsdagen. Jag kan absolut inte lämna dem till nästa dag. Men sedan när jag kommer hem så inser jag att jag tänker fel, jag vet om det själv. Men jag har ändå kommit en bit på vägen..jag vet nu att jag inte kan förändra världen, jag behöver inte klara allt och jag behöver inte vara tillgänglig 24/7.Men när jag får mina svackor så är jag där igen. Men som jag skrev det gågna året och allt som det har inneburit så har jag insett att jag inte vill haman där igen och det är det som stoppar mig från att hamna där igen. Jag har accepterat att jag kan få återfall resten av livet , det får jag leva med. Det är mitt handikapp. Men på något sätt har jag lärt mig att tycka om mig själv och öppet erkänna att jag har en sjukdom som jag aldrig kan bli fri ifrån. Men som rubriken säger..Man kan om man bara vill. Och jag vill..ibland för mycket och då blir jag för trött.


I kväll har jag och sambon firat goda vännen M som fyller 30. Han är en av de människor som bidragit till att jag är där jag är idag. Han fick mig att känna trygghet under den tid då jag mådde som sämst genom att vara en god vän.Tack M.

/Andreas

Tiden går.

Jag har varit väldigt slö på att uppdatera min blogg den senaste tiden. Mycket för att jag inte har orkat,,har tidvis varit mycket trött och mått dåligt för att igen må bättre. Och när jag har mått dåligt har jag inte orkat skriva och då jag mått bättre har jag inte haft tid.:=) Men tids nog uppdaterar jag flitigare igen. Men jag tar en liten paus.

Som jag skrev mår jag mellan varven riktigt dåligt, det kallas väl svackor. Men det har gått framåt och jag kan leva med att jag är sjuk. Fast det ibland sliter både på mig själv men också min närmaste omgivning. Men jag kan jobba och orkar någorlunda med livet ..och när jag inte orkar så tar jag en liten paus för att orka igen, och jag får ett enormt stöd av min älskade. <3

Allt har sin tid och tids nog skriver jag igen. :)

/ Andreas