lördag 9 februari 2013

Ny tid

Ett tag sedan jag skrivit. Men nu är det dags. Snart är det två år sedan jag kom till vändpunkten i mitt destruktiva liv och kollapsade. Under de senaste veckorna har jag tagit mig tillbaka till den tid jag var sjuk i och med föreläsningar jag har hållit och en intervju jag har ställt upp på. Men det har fått mig att känna mig stark, att jag kunnat berätta om det jag har upplevt och det helvete jag självalt befann mig i. Speciellt nu när jag mår bättre har jag lärt mig att uppskatta det liv jag har och allt det jag har fått. Det låter klicheaktigt och som tagit ur en askkungesaga. Men det är mitt liv och idag kan jag acceptera det jag har gått igenom.

Efter en av de föreläsningar jag på senaste tid har hållit så kom jag tillbaka till en speciell dag under min sjukdomstid. Det var en dag i Juni 2011 när jag låg på golvet i vardagsrummet hos mamma och pappa och grät,skakade och hyperventilerade och var livrädd för att mitt liv var över. Jag kände att jag inte längre orkade leva, att jag inte hade någon framtid och att jag inte längre kunde ge något åt denna värld.Jag kände så starkt att jag inte behövdes i denna värld mera, att jag enbart var en belastning för de som fanns i min närhet. När jag tänkte på denna dag och jämförde det med det jag har idag så fick jag bevisat att det finns hopp i denna värld. För så uppgiven som jag var då så trodde jag inte att jag skulle se ljuset igen, men ljuset kom. Och det kom med besked, det var ett ljus som ledde mig till det liv jag alltid har önskat mig och velat leva. Ett liv med kärlek, erfarenhet och balans. I dag vet jag att jag behövs och att jag inte är någon större belastning än någon annan.

I dag träffade jag en bekant som just nu är i samma situation som jag var när jag mådde som sämst. Min spontana reaktion vara att bara krama om personen och säga att det kommer att ordna sig, låt det ta tid. Men det är just det som är det svåraste att få höra när man är på botten. För orden " det kommer att ordna sig" finns inte ens i närheten just då. För det känns så mörkt,man är som paralyserad av den trötthet,sorg ,uppgivenhet och smärta som finns inom en. Och den fösta kommentar som folk omkring en har är " Ryck upp dig". Men grejen är den att det går inte att rycka upp sig när den inte finns något snöre att rycka i. Men tid nog så kommer snöret som man själv måste rycka i, ingen annan kan göra det. Man måste göra det själv när man är beredd att göra det. Jag vill finnas till för de som mår dåligt och vara bollplank. För jag minns hur viktigt det var för mig att ha personer i min närhet som kunde relatera till det jag gick igenom när jag mådde som sämst. Just de personerna kunde sitta och höra på mig i timmar och jag såg i deras ansikten utan att de sa något att det visste vad jag pratade om och förstod mig. Hemligheten bakom det var att de själva hade gått igenom samma sak. Det viktigaste bemötande man kan ha mot en person som är i den situationen är att lyssna och låta personen styra samtalet. Man behöver inte säga något, bara visa att man finns till.

När jag blev interjuvad för ett slutarbete i veckan så kände jag av detta. Personerna som interjuvade mig förstod mig. Redan när jag började berätta så förstod jag utan att de sade något att de själva hade erfarenhet av det jag berättade. Jag såg det på deras sätt att ta emot den information jag gav. Och det är väldigt viktigt att få prata om det man har gått igenom med personer som har upplevt dylika saker. Även när man är på vägen till att bli "frisk".


Jag är tacksam över att jag är den jag är idag och vill leva en ny tid med mina gamla erfarenheter som en styrka i ryggsäcken.


/Andreas