De orden hörde jag många gånger under min sjukdomstid! Det var ord jag inte trodde på. Jag hade ju förlorat allt. Jag hade förlorat mig själv ingen kunde älska mig längre, jag hade förlorat idrotten på alla sätt och vis, jag var inte värt något mer. Jag hade sumpat mitt jobb,jag kunde inte prestera,
Men efter alla psykologbesök,piller och sammanbrott kom jag tillbaka. Till ett nytt liv. Jag hittade kärleken ..någon kunde faktiskt älska mig. Jag förlorade det jag hade i idrotten men sparade det som ett fint minne och kom tillbaka i en annan form, jag sumpade inte mitt jobb jag kom bara tillbaka mycket sundare.
Och jag hittade en ny hobby..nämligen musiken. Sången. Jag sjöng i kör som tonåring. Men slutade som 16 åring och efter det vilade min röst i 15 år tills jag sjöng till min fru på vårt bröllop sommaren 2012.Sedan började jag ta sånglektioner i Januari 2013 och förra helgen gjorde jag mitt första officiella framträdande med låten Lady in red av Chris De Burgh och fick beröm. Innan jag gick upp på scenen tänkte jag tillbaka exakt två år och befann mig själv som ett litet knytte. Ett knytte som hade ångest och social fobi och inte vågade visa sig för folk. Det var en av orsakerna till att jag började ta sånglektioner. För att jag hade drabbats av plötslig social fobi. När jag började ta sånglektioner i januari var det svårt att sjunga inför min sånglärare men det blev bättre gång för gång. Och mitt mål var att efter några månader stå inför publik och göra ett framträdande och det blev sanning förra helgen. Jag njöt av de 4 minuter jag stod uppe på scenen och sjöng. Det var en seger. Segern var inte att jag fick beröm utan att jag klarade av det och var nöjd med mig själv. Sången har varit en terapi för mig, jag har hittat en hobby som inte tar över mitt liv. Jag satsar på sången men jag satsar inte 100% på det som jag gjorde med idrotten. Utan jag gör det för att det får mig att må bra.
Jag vill också lyfta fram min duktiga sånglärare som har hjälpt mig otroligt mycket och som fått mig att tro på mig själv. Det är väldigt viktigt när man mistat det självförtroende man en gång hade.
Det finns något gott i alltt. Som min kloka och underbara mor sa åt mig en gång.. Stängs en dörr öppnas alltid en ny.
/ Andreas
lördag 20 april 2013
onsdag 3 april 2013
Reflektioner!
I dag besökte jag min psykolog som jag haft nu i 2 år. Senast jag var där var i Januari. Besöken har blivit mera sällan eftersom jag inte längre känner behov av psykologstunder varannan vecka eller 1 gång i månaden. Men jag vill fortfarande ha kvar det , det är en trygghet.
Före jag blev sjuk hade jag inte ens tänkt tanken på att besöka en psykolog, det fanns inte för mig. Jag tyckte att psykologer var bra för dom som behövde det, men jag var inte en av dem. Trodde jag.. när jag gjorde mitt första besök till min psykolog i början av april 2011 så tänkte jag när jag åkte hem..inte en gång till. Men efter andra besöket märkte jag att jag verkligen var i behov av det Utan den psykologhjälp jag har fått hade jag inte varit där jag är idag. Jag vill säga till dem som mår dåligt är deprimerade och känner att allt är mörkt. Tveka inte att söka hjälp hos en psykolog. Många människor upplever det som en svaghet att ta hjälp av en psykolog. Men det är ingen svaghet, ibland behöver man en hjälpande hand, ett bollplank som inte känner en från förr. När jag reflekterar tillbaka så hade jag varit i behov att ta psykologhjälp ungefär två år tidigare än jag gjorde. Jag kan inte säga med 100 procent säkerhet att det hade räddat mig från att kollapsa, men jag tror att jag hade kunnat kanalisera mitt tankesätt på ett annat sätt.
För mig handlade det om stolthet samt att jag inte insåg att jag var sjuk innan jag kollapsade. Jag tror att det är väldigt viktigt att man är ärlig mot sig själv, att man inte förtränger sitt illamående. Vilket jag gjorde.
Det jag vill säga är att ni som går runt och mår dåligt. Sök hjälp..för hjälp finns att få. Det är därför folk utbildar sig till psykologer. Och man måste vara beredd på att man inte blir hjälpt efter första , andra eller tredje gången det kan ta några besök innan den psykologiska hjälpen fungerar och innan man kan bryta isen och öppna upp sig själv. Men efter hand när man kan öppna sig, så lättar ångeststenen från hjärtat, det obehagliga trycket i bröstkorgen och den jävliga klumpen i magen avtar. Man känner att det faktiskt finns en människa i denna värld som förstår en.
När jag hade nått botten och trodde att den enda utvägen för mig att slippa det helvete jag befann mig i var att ta mitt eget liv, så förstod jag att jag var i behov av medicin. Det var en annan sak jag var väldigt emot. När jag hade kollapsat hade jag gjort en deal med mig själv att jag inte skulle ta hjälp av antidepressiva mediciner. Jag hade ju sträckt mig så långt att jag hade gått med på att ta hjälp av en psykolog, det räckte väl? I mitt fall gjorde det inte det. Jag fick hjälp av psykologen, men det tog inte bort ångestdemonerna och viljan att vilja avsluta mitt liv.Men kombinationen antidepressiva mediciner och psykologhjälp fick mig på fötterna igen.
Många människor har den samma uppfattningen om antidepressiva mediciner som jag hade att det är något som skadar ens personlighet och som gör att man blir beroende, går upp i vikt och blir likgiltig. Det är ju väldigt stor skillnad på olika psykmediciner. Men jag har varit väldigt skonad från biverkningar vad gäller medicinerna. De antidepressiva mediciner jag äter än idag har inte gett mig några större biverkningar. Antidepressiva mediciner är också något man inte skall tveka att ta emot om man verkligen behöver dem, de är inte farliga och de kan vara ett mycket bra hjälpmedel när inget annat hjälper.
Jag är glad idag att jag både har tagit emot psykologhjälp och mediciner. Utan dessa hjälpmedel är jag rädd att jag inte hade varit i livet i dag.
/Andreas
Före jag blev sjuk hade jag inte ens tänkt tanken på att besöka en psykolog, det fanns inte för mig. Jag tyckte att psykologer var bra för dom som behövde det, men jag var inte en av dem. Trodde jag.. när jag gjorde mitt första besök till min psykolog i början av april 2011 så tänkte jag när jag åkte hem..inte en gång till. Men efter andra besöket märkte jag att jag verkligen var i behov av det Utan den psykologhjälp jag har fått hade jag inte varit där jag är idag. Jag vill säga till dem som mår dåligt är deprimerade och känner att allt är mörkt. Tveka inte att söka hjälp hos en psykolog. Många människor upplever det som en svaghet att ta hjälp av en psykolog. Men det är ingen svaghet, ibland behöver man en hjälpande hand, ett bollplank som inte känner en från förr. När jag reflekterar tillbaka så hade jag varit i behov att ta psykologhjälp ungefär två år tidigare än jag gjorde. Jag kan inte säga med 100 procent säkerhet att det hade räddat mig från att kollapsa, men jag tror att jag hade kunnat kanalisera mitt tankesätt på ett annat sätt.
För mig handlade det om stolthet samt att jag inte insåg att jag var sjuk innan jag kollapsade. Jag tror att det är väldigt viktigt att man är ärlig mot sig själv, att man inte förtränger sitt illamående. Vilket jag gjorde.
Det jag vill säga är att ni som går runt och mår dåligt. Sök hjälp..för hjälp finns att få. Det är därför folk utbildar sig till psykologer. Och man måste vara beredd på att man inte blir hjälpt efter första , andra eller tredje gången det kan ta några besök innan den psykologiska hjälpen fungerar och innan man kan bryta isen och öppna upp sig själv. Men efter hand när man kan öppna sig, så lättar ångeststenen från hjärtat, det obehagliga trycket i bröstkorgen och den jävliga klumpen i magen avtar. Man känner att det faktiskt finns en människa i denna värld som förstår en.
När jag hade nått botten och trodde att den enda utvägen för mig att slippa det helvete jag befann mig i var att ta mitt eget liv, så förstod jag att jag var i behov av medicin. Det var en annan sak jag var väldigt emot. När jag hade kollapsat hade jag gjort en deal med mig själv att jag inte skulle ta hjälp av antidepressiva mediciner. Jag hade ju sträckt mig så långt att jag hade gått med på att ta hjälp av en psykolog, det räckte väl? I mitt fall gjorde det inte det. Jag fick hjälp av psykologen, men det tog inte bort ångestdemonerna och viljan att vilja avsluta mitt liv.Men kombinationen antidepressiva mediciner och psykologhjälp fick mig på fötterna igen.
Många människor har den samma uppfattningen om antidepressiva mediciner som jag hade att det är något som skadar ens personlighet och som gör att man blir beroende, går upp i vikt och blir likgiltig. Det är ju väldigt stor skillnad på olika psykmediciner. Men jag har varit väldigt skonad från biverkningar vad gäller medicinerna. De antidepressiva mediciner jag äter än idag har inte gett mig några större biverkningar. Antidepressiva mediciner är också något man inte skall tveka att ta emot om man verkligen behöver dem, de är inte farliga och de kan vara ett mycket bra hjälpmedel när inget annat hjälper.
Jag är glad idag att jag både har tagit emot psykologhjälp och mediciner. Utan dessa hjälpmedel är jag rädd att jag inte hade varit i livet i dag.
/Andreas
tisdag 2 april 2013
2 år har gått.
2 år har gått, det vill säga 2 år sedan jag kollapsade. I år gick årsdagen som var den 7 mars ganska obemärkt förbi. Det är bara ibland när jag medvetet tänker två år tillbaka som känslan av vissa helvetesdagar jag hade just då kan komma tillbaka.
Och det har gått fort fram, tänker man exakt två år tillbaka trodde jag inte att jag ens skulle klara av att leva och allra minst ett näst intill normalt liv igen.Att jag i April 2013 skulle vara gift,jobba igen och ha ett underbart liv fanns inte ens på kartan i April 2011..då jag inte ens mäktade att stiga upp och få kläderna på mig utan skaka som ett asplöv av ångest.
I dag är jag märkt av min utbrändhet..så klart. Annars vore det ju konstigt. Men det är också av den orsaken och att jag accepterar att jag har mina men som jag kunnat gå vidare. Jag hamnar att vara aktsam idag. Det som gjorde mig sjuk var ett sjukligt beteende,ett begär att alltid ha kontroll och att alltid prestera.Jag blev arbetsnarkoman, träningsnarkoman och kontrollnarkoman. Och för mig kommer alltid prestation vara ett begär. Och blir jag för ivrig så är jag där igen, jag har ingen inbyggd stopper. Men jag försöker hitta den hela tiden, och jag jag en underbar fru som stoppar mig när jag själv inte ser vart det håller på och far.
En av de största sorgerna var att jag insåg att drömmen om att kunna springa ett maraton lämnade till sitt öde. Jag klarar helt enkelt inte av att träna en sådan mängd av träning längre. Både för att jag varken fysiskt eller psykiskt inte klarar av det, men också för att jag helt enkelt inte vågar börja träna så mycket igen för jag klarar inte av att hålla det sunt. Det är ett stort slag när man brinner för en sak. Men i stället för att deppa ihop och vara bitter har jag hittat nya roliga saker. Jag kommer dock aldrig att hitta en idrottsgren som jag brinner lika djupt för men det är väl inte meningen heller. En sak som har hjälpt mig oerhört är att jag börjat ta sånglektioner. Det är en sak jag är intresserad av , men tillika vet jag att jag aldrig kan göra mig en karriär av det eller kan kräva i prestationssyfte så mycket. Men det är roligt och jag mår bra av det.
Det har också inneburit att jag vill synas igen och inte är rädd att folk tittar på mig, vilket jag var livrädd efter att jag kollapsat. Jag kan känna att livet är underbart igen.
/ Andreas
Och det har gått fort fram, tänker man exakt två år tillbaka trodde jag inte att jag ens skulle klara av att leva och allra minst ett näst intill normalt liv igen.Att jag i April 2013 skulle vara gift,jobba igen och ha ett underbart liv fanns inte ens på kartan i April 2011..då jag inte ens mäktade att stiga upp och få kläderna på mig utan skaka som ett asplöv av ångest.
I dag är jag märkt av min utbrändhet..så klart. Annars vore det ju konstigt. Men det är också av den orsaken och att jag accepterar att jag har mina men som jag kunnat gå vidare. Jag hamnar att vara aktsam idag. Det som gjorde mig sjuk var ett sjukligt beteende,ett begär att alltid ha kontroll och att alltid prestera.Jag blev arbetsnarkoman, träningsnarkoman och kontrollnarkoman. Och för mig kommer alltid prestation vara ett begär. Och blir jag för ivrig så är jag där igen, jag har ingen inbyggd stopper. Men jag försöker hitta den hela tiden, och jag jag en underbar fru som stoppar mig när jag själv inte ser vart det håller på och far.
En av de största sorgerna var att jag insåg att drömmen om att kunna springa ett maraton lämnade till sitt öde. Jag klarar helt enkelt inte av att träna en sådan mängd av träning längre. Både för att jag varken fysiskt eller psykiskt inte klarar av det, men också för att jag helt enkelt inte vågar börja träna så mycket igen för jag klarar inte av att hålla det sunt. Det är ett stort slag när man brinner för en sak. Men i stället för att deppa ihop och vara bitter har jag hittat nya roliga saker. Jag kommer dock aldrig att hitta en idrottsgren som jag brinner lika djupt för men det är väl inte meningen heller. En sak som har hjälpt mig oerhört är att jag börjat ta sånglektioner. Det är en sak jag är intresserad av , men tillika vet jag att jag aldrig kan göra mig en karriär av det eller kan kräva i prestationssyfte så mycket. Men det är roligt och jag mår bra av det.
Det har också inneburit att jag vill synas igen och inte är rädd att folk tittar på mig, vilket jag var livrädd efter att jag kollapsat. Jag kan känna att livet är underbart igen.
/ Andreas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)