Jag är nu inne på min fjärde vecka på vägen att avsluta min medicinering med antidepressiva mediciner. Och det går överförväntan. För fyra veckor sedan gick jag ner från 10 mg per dag till 5 mg. Under de två första veckorna kände jag av en viss abstinens och min fru märkte av att jag blev en aning bryskare i mitt beteende. Men i det stora hela tycker jag att jag har klarat av det bra. Jag märker själv att att alla de timmar jag besökt min fantastiska psykolog har gett resultat. Jag kan tänka på ett annat sätt och jag märker själv att jag har växt som person och speciellt i mitt tänkande när det gäller stressande situationer. Nu kan jag se att det svåra sjukdomsfall jag hamnade i har gett mig styrka.
Jag har haft lyckan att ha en förstående person vid min sida under hela processen, min fru.Utan hennes äkta kärlek och förståelse hade jag inte klarat detta.Tack Heidi för att du finns i mitt liv.
Jag har ju inte ännu helt avslutat min medicinering,men jag känner att det kommer att lyckas.Om det finns någon som läser min blogg som själv ätit antidepressiva mediciner och avslutat sin medicinering eller försökt sluta så får ni gärna ta kontakt och dela med er av era erfarenheter. Ni kan kontakta mig privat på facebook meddelande eller på forsman9@hotmail.com.Det ni skriver publiceras inte här på bloggen eller någon annanstans utan stannar oss emellan. Jag vill bara ha andras erfarenheter för att veta hur andra har gjort.
/Andreas
söndag 25 november 2012
tisdag 6 november 2012
Hur undviker man utbrändhet?
Hur undviker man att bli utbränd? Hur kunde jag ha gjort för att ha sluppit bli utbränd? Det är en fråga jag har ställt mig några gånger. Men jag har aldrig kunnat ge mig själv ett vettigt svar. För jag var ju inte medveten om att jag höll på att bli utbränd, jag var inte ens medveten vad jag höll på med. Och vad jag har förstått så är det så för dom flesta.
Många frågar mig hur man vet att man håller på att bli utbränd? Och det roliga är att fast jag blev ordentligt utbränd, så kan jag inte svara på den frågan. För jag ignorerade alla varningssignaler. Nu såhär efteråt så vet jag att jag har haft alla de varningsingnaler som är typiska att ha. Men jag skyllde det på annat..jag ljög för mig själv. Vilket jag inte var medveten om då. Så i mitt fall kan jag inte se att jag hade kunnat göra något annorlunda...just då.
Men ändå så vet jag nu , hur jag skall göra för att inte hamna där igen.Men detta är ju för mig personligen,
Här kommer några punkter som jag gjorde tidigare och som ledde till att jag blev sjuk.Och det är punkter som jag avråder att andra att göra. *= Då += Idag
* Låg vaken på nätterna och tänkte på jobb.Jobbade nattetid vid datorn.
+ Jag sover på nätterna och tänker på jobbet mellan 08.00-14.00
* Steg upp mitt i natten och for till jobbet och jobbade.
+ Stiger upp kl 7.00 och börjar jobba 8.00
* Hade med mig arbetstelefon hem och svarade på jobb relaterade samtal.
+ Arbetstelefon lämnar på jobbet när jag går hem.
* Undvek kaffepauser och hade på sin höjd 5 minuters matpaus.Det som var längre tog bara bort värdefull arbetstid.
+ Har löjligt långa kaffepauser och matpauser.
* Var alltid kontaktbar även när jag satt på wcn eller dushade.
+ Är kontaktbar i jobbet och på fritiden när jag själv känner för det.
* Alla kunde räkna med mig.Jag ställde alltid upp.
+ Jag ställer fortfarande upp men det egna livet prioriteras.
* Jag trodde att jag var oersättlig och att var jag borta från jobbet så vinkade hela byggnaden.
+ Jag vet att byggnaden står kvar fast jag är borta en hel vecka.
* Jag hörde på alla andras åsikter om mig själv och levde därefter.
+ I så har jag insett att det är efter mina egna åsikter och värderingar jag måste leva.
* Gjorde jag ett misstag så var jag en misslyckad människa.
+ Gör man misstag så lär man sig något av det.
* Tog ofta på mig andras misstag.
+ Var och en får stå för sina egna misstag.
Så tycker jag om de saker jag gjorde till mig själv!
Detta är punkter som jag har jobbat med tillsammans med min psykolog. En psykolog som borde få Finlands vita ros. Hon har gjort underverk med mig.
Jag kan inte riktigt svara på min egen rubrik. Men såhär svarar http://www.arbetsliv.se/att-undvika-utbrandhet på den frågan.
Hur undviker man utbrändhet?
Då känslor av utbrändhet börjar komma, är det vanligt att fokusera på kortsiktiga lösningar, som att ta en semester. Även om detta säkert hjälper, är lättnaden oftast tillfällig. Du måste också fokusera på strategier som kommer att ha en djupare effekt och skapa bestående förändring.
Låt oss titta på vilka strategier som du kan använda för att undvika utbrändhet:
1. Arbeta med syfte
2. Utför en jobbanalys
3. ”Ge” till andra
4. Ta kontroll
5. Motionera regelbundet
6. Lär dig att hantera stress
/ Andreas
Många frågar mig hur man vet att man håller på att bli utbränd? Och det roliga är att fast jag blev ordentligt utbränd, så kan jag inte svara på den frågan. För jag ignorerade alla varningssignaler. Nu såhär efteråt så vet jag att jag har haft alla de varningsingnaler som är typiska att ha. Men jag skyllde det på annat..jag ljög för mig själv. Vilket jag inte var medveten om då. Så i mitt fall kan jag inte se att jag hade kunnat göra något annorlunda...just då.
Men ändå så vet jag nu , hur jag skall göra för att inte hamna där igen.Men detta är ju för mig personligen,
Här kommer några punkter som jag gjorde tidigare och som ledde till att jag blev sjuk.Och det är punkter som jag avråder att andra att göra. *= Då += Idag
* Låg vaken på nätterna och tänkte på jobb.Jobbade nattetid vid datorn.
+ Jag sover på nätterna och tänker på jobbet mellan 08.00-14.00
* Steg upp mitt i natten och for till jobbet och jobbade.
+ Stiger upp kl 7.00 och börjar jobba 8.00
* Hade med mig arbetstelefon hem och svarade på jobb relaterade samtal.
+ Arbetstelefon lämnar på jobbet när jag går hem.
* Undvek kaffepauser och hade på sin höjd 5 minuters matpaus.Det som var längre tog bara bort värdefull arbetstid.
+ Har löjligt långa kaffepauser och matpauser.
* Var alltid kontaktbar även när jag satt på wcn eller dushade.
+ Är kontaktbar i jobbet och på fritiden när jag själv känner för det.
* Alla kunde räkna med mig.Jag ställde alltid upp.
+ Jag ställer fortfarande upp men det egna livet prioriteras.
* Jag trodde att jag var oersättlig och att var jag borta från jobbet så vinkade hela byggnaden.
+ Jag vet att byggnaden står kvar fast jag är borta en hel vecka.
* Jag hörde på alla andras åsikter om mig själv och levde därefter.
+ I så har jag insett att det är efter mina egna åsikter och värderingar jag måste leva.
* Gjorde jag ett misstag så var jag en misslyckad människa.
+ Gör man misstag så lär man sig något av det.
* Tog ofta på mig andras misstag.
+ Var och en får stå för sina egna misstag.
Så tycker jag om de saker jag gjorde till mig själv!
Detta är punkter som jag har jobbat med tillsammans med min psykolog. En psykolog som borde få Finlands vita ros. Hon har gjort underverk med mig.
Jag kan inte riktigt svara på min egen rubrik. Men såhär svarar http://www.arbetsliv.se/att-undvika-utbrandhet på den frågan.
Hur undviker man utbrändhet?
Då känslor av utbrändhet börjar komma, är det vanligt att fokusera på kortsiktiga lösningar, som att ta en semester. Även om detta säkert hjälper, är lättnaden oftast tillfällig. Du måste också fokusera på strategier som kommer att ha en djupare effekt och skapa bestående förändring.
Låt oss titta på vilka strategier som du kan använda för att undvika utbrändhet:
1. Arbeta med syfte
2. Utför en jobbanalys
3. ”Ge” till andra
4. Ta kontroll
5. Motionera regelbundet
6. Lär dig att hantera stress
/ Andreas
måndag 5 november 2012
Sista steget!
"Det sista steget till att bli frisk är att sluta med sin medicin" Den raden läste jag på nätet för inte så länge sedan. Och det tål att funderas på. Jag anser ju att man kan vara "frisk" fast man äter medicin. Det kan ju vara så att medicinen håller en frisk,
Jag håller på och trappar ner med min antidepressiva medicin just nu, en medicin som jag ätit sedan 15 Juni 2011. Orsaken till att jag tagit beslutet att trappa ner för att sedan sluta med mina mediciner är att jag känner att jag är redo för att försöka nu. Jag mår bättre och jag tycker att jag har grepp om mig själv och min sjukdom. Men såklart är jag medveten om att jag aldrig kommer att kunna styra det tankesätt jag har helt och hållet. Det ligger i mina anlag och det är något som kommer att finnas hela livet. Men jag får acceptera och leva med det samtidigt som jag måste vara vaksam så att det inte spårar ur igen. Jag ligger ständigt i farozonen och så kommer det att förbli.
De mediciner jag har ätit har jag varit nöjd med. Jag var ju till en början mycket skeptisk till att äta psykmedicin. Men efter att jag sommaren 2011 hade nått botten och var så illa däran så att jag gick runt och tänkte på att avsluta mitt liv. Så väcktes jag ur en bubbla och insåg att den anda utvägen var att äta medicin i kombination med akut psykologhjälp. Och det är den kombinationen som har hjälpt mig att komma dit jag är idag. Samt ett stort jävlar anamma. Det är inte bara en eller två timmar jag har lagt på att öva,repetera och fundera ut nya tankesätt för min hjärna.
Jag får ofta frågan vad jag anser om psykmediciner VS andra icke medicinska alternativa metoder.Mitt svar: Jag anser att man behöver ta medicin om man inte med andra metoder tex: psykologisk hjälp eller andra kognitiva metoder kan ändra sitt tankesätt eller sin psykiska ohälsa. Det pratas ju väldigt mycket om att psykmediciner för med sig väldigt mycket otrevligt såsom biverkningar, förändrad personlighet osv. Jag personligen har inte haft några stora biverkningar. När det gäller personlighets förändringar så har jag märkt av det i den mån att jag blev avtrubbad. Avtrubbad på det sättet att jag inte kan visa känslor. Jag kan känna sorg i bröstet men jag kan inte gråta(vilket jag hade lätt med tidigare) jag kan känna glädje men jag kan inte skratta hjärtligt(vilket jag också hade lätt med tidigare)
Sedan är det ju stor skillnad på vilken medicin man äter och vilken styrka det är på den.
När det gäller alternativa metoder såsom naturmedicin så har jag ingen erfarenhet. Men jag är skeptisk till naturmedicin när det gäller att bota psykisk ohälsa.
Till sist så vill jag säga åt de som känner att de borde ta medicinsk hjälp men tvivlar. Om ni verkligen behöver det så vänta inte, jag väntade lite för länge och tänkte få betala ett väldigt högt pris för det, nämligen livet. För det är inget att skämmas för att man behöver ta medicinsk hjälp för att må psykiskt bra. Det är något man måste våga ge till sig själv om det är det som krävs för att man skall må bra.
/Andreas
Jag håller på och trappar ner med min antidepressiva medicin just nu, en medicin som jag ätit sedan 15 Juni 2011. Orsaken till att jag tagit beslutet att trappa ner för att sedan sluta med mina mediciner är att jag känner att jag är redo för att försöka nu. Jag mår bättre och jag tycker att jag har grepp om mig själv och min sjukdom. Men såklart är jag medveten om att jag aldrig kommer att kunna styra det tankesätt jag har helt och hållet. Det ligger i mina anlag och det är något som kommer att finnas hela livet. Men jag får acceptera och leva med det samtidigt som jag måste vara vaksam så att det inte spårar ur igen. Jag ligger ständigt i farozonen och så kommer det att förbli.
De mediciner jag har ätit har jag varit nöjd med. Jag var ju till en början mycket skeptisk till att äta psykmedicin. Men efter att jag sommaren 2011 hade nått botten och var så illa däran så att jag gick runt och tänkte på att avsluta mitt liv. Så väcktes jag ur en bubbla och insåg att den anda utvägen var att äta medicin i kombination med akut psykologhjälp. Och det är den kombinationen som har hjälpt mig att komma dit jag är idag. Samt ett stort jävlar anamma. Det är inte bara en eller två timmar jag har lagt på att öva,repetera och fundera ut nya tankesätt för min hjärna.
Jag får ofta frågan vad jag anser om psykmediciner VS andra icke medicinska alternativa metoder.Mitt svar: Jag anser att man behöver ta medicin om man inte med andra metoder tex: psykologisk hjälp eller andra kognitiva metoder kan ändra sitt tankesätt eller sin psykiska ohälsa. Det pratas ju väldigt mycket om att psykmediciner för med sig väldigt mycket otrevligt såsom biverkningar, förändrad personlighet osv. Jag personligen har inte haft några stora biverkningar. När det gäller personlighets förändringar så har jag märkt av det i den mån att jag blev avtrubbad. Avtrubbad på det sättet att jag inte kan visa känslor. Jag kan känna sorg i bröstet men jag kan inte gråta(vilket jag hade lätt med tidigare) jag kan känna glädje men jag kan inte skratta hjärtligt(vilket jag också hade lätt med tidigare)
Sedan är det ju stor skillnad på vilken medicin man äter och vilken styrka det är på den.
När det gäller alternativa metoder såsom naturmedicin så har jag ingen erfarenhet. Men jag är skeptisk till naturmedicin när det gäller att bota psykisk ohälsa.
Till sist så vill jag säga åt de som känner att de borde ta medicinsk hjälp men tvivlar. Om ni verkligen behöver det så vänta inte, jag väntade lite för länge och tänkte få betala ett väldigt högt pris för det, nämligen livet. För det är inget att skämmas för att man behöver ta medicinsk hjälp för att må psykiskt bra. Det är något man måste våga ge till sig själv om det är det som krävs för att man skall må bra.
/Andreas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)