Och bra är väl det! Jag kunde aldrig föreställa mig att mitt 2011 skulle bli som det sist och slutligen blev. För ett år sedan, strax innan vi gick in i 2011 var jag väldigt sjuk. Det tyckte jag inte själv , jag var inte medveten om det . Jag gick på som en tidsinställd bomb som kunde detonera när som helst Men det var jag för sjuk för att själv se, jag bara fortsatte att forcera framåt som jag hade gjort i 10 årstid.
I Mars detonerade bomben, jag golvades. Sakta men säkert började jag inse vad som hade hänt. Jag började inse hur grym jag hade varit mot själv och hur illa jag hade behandlat mig själv. Det tog 3 månader efter att jag hade kollapsat innan jag insåg och accepterade att jag var i behov av psyk medicin. Hade jag inte gått med på att börja äta mediciner i Juni hade jag inte suttit här idag och varit tacksam över livet. Jag hade helt enkelt inte orkat mera, jag hade gett upp. Jag var på väg att helt enkelt avsluta mitt liv. Men jag fick en andra chans, en chans jag tog som fick mitt liv på rätt köl igen.
När jag nu sitter och tänker på det som hänt kan jag se vad som bidrog till min utbrändhet: Att jag hela tiden ansåg mig själv i behov av att prestera lite hårdare, att alltid kunna bli bättre, att alltid ha koll och att jag alltid kände mig otillräcklig. Misslyckades jag så var jag värdelös. Det gällde som idrottare, arbetstagare,tränare som människa överlag.
Jag har nu börjat komma till den punkt då jag börjat inse att jag bara är människa. En människa med två händer, två ben och EN hjärna och att denna skapelse bara kan vara på en plats åt gången.
Fast 2011 inneburit ångest, smärta,tårar,stunder i fosterställning,psykos och självmordstankar. Så har det också inneburit väldigt mycket gott och lycka. Jag fick ett slut på det helvete jag befann mig i och kunde hitta vägen tillbaka. Jag hittade kärleken, den sanna kärleken i en människa som såg mig. Den bästa av alla mediciner.
Jag är fortfarande inte frisk och blir dagligen påmind om det av de symptom den sjukdom jag har bjuder på. Jag är nu ledig i mellandagarna och det är första gången på 3 år som jag kunnat ha ledigt utan att: ringa upp jobbarkompisar och kolla läget, kolla arbetsmailen varje timme, besöka jobbet varje dag och kolla läget eller vända mig av ångest att jag inte varit där.
Det låter sjukt,men kom ihåg att jag var sjuk. Jag tänker på jobbet nu och då men klarar med hjälp av tankehjälp att få bort tankarna eller med att tänka att " nu tänkte jag på jobbet fast jag inte borde ,dagens kvot är fylld" också stänger jag jobbdörren i min hjärna och slänger nyckeln. Dock funkar det inte alla gånger , men ofta.
Man vet som sagt inte vad som komma skall. Men nu är jag inte längre rädd för framtiden. Jag väntar ivrigt på den framtid jag och Heidi har framför oss. Jag vill lära mig att leva till fullo igen.
År 2011 lärde mig att ingen orkar hur mycket som helst och att man skall ta hand om sig själv och de som står en kär.Livet är för kort för att slösas bort.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar