Den kroniska tröttheten.

När väggen kommit emot, man har blivit golvad, stannat upp och accepterat. Då börjar man vanligtvis vägen tillbaka. Ju längre man kommer på vägen tillbaka så bleknar de hemska symptomen med tiden. Men när man har kraschat rejält en gång så finn det ett symptom som inte går ur. Och det är tröttheten, den kroniska tröttheten. Ordet kroniskt innebär att det inte är övergående utan att det består. Jag har valt att lära mig att leva med min kroniska trötthet som jag lämnade med efter min kollaps. Hur hanterar man då tröttheten? Jag hanterar den så eller försöker att göra det tvärtemot. Alltså tvärtemot det beteende som innebar att jag blev utbränd, för det är ju det beteendet som orsakade tröttheten. Att jag blev totalt slut.

I mitt fall finns tröttheten där 24/7 men i olika grader. Tröttheten har frångått den fysiska delen men det är den psykiska tröttheten som lämnat kvar. Mitt huvud är trött för det mesta, vissa perioder mer vissa mindre. Jag blir väldigt fort trött i huvudet, efter en 6 timmars arbetsdag kan kvoten för vad mitt huvud klarar helt fylld. Då finns det inget annat val än att sova en timme. Gör jag inte det så då följer 3-4 dagars helvete då huvudet inte fungerar överhuvudtaget. Oftast försvinner minnet, jag är överkänslig för det mesta, jag är rädd, otrygg och vill inte se folk överhudtaget. Men med en tupplur efter jobbet så förhindrar jag det. Inte alltid så praktiskt att ta tuppluren med 2 småbarn i huset men det är en räddning.

Det är inte alltid så lätt att ha den kroniska tröttheten. För den syns inte alltid , man behöver inte se trött ut på utsidan men insidan kan vara dödslut. Det finns de som inte förstår hur jag inte orkar med att umgås till exempel en helg. För det är ju inte tungt att umgås, de tycker att det inte är någon skillnad om man är trött hemma eller hos någon annan. Grejen är den att det är det.Och det är ju inte så roligt alla gånger att ringa återbud för att man inte orkar. Det är svårt att förklara för någon som inte varit trött hur det är. Men jag skulle förlikna det med att man hela tiden har ett tryck i huvudet men samtidigt ekar alla ord som kommer utifrån. Då är det inte lätt att sitta i en gemenskap fast det bara är 4 personer förutom en själv i rummet. Redan att ställa sig i väg och ta sig till bilen kan vara övermäktigt när det är en sämre period. Och jag har märkt att folk som kände mig innan jag blev utbränd kan ha svårt att få ihop de två personligheterna. För Andreas innan utbrändheten så orkade med allt, när som helst utan att blinka. Och då kan det ju vara svårt att förstå att jag nu plötsligt inte orkar som förr. Men det är just det som är mitt sätt att hantera det . Att göra tvärtom.

Men som med allt annat så har jag valt att leva med det , istället för att inte leva överhudtaget.

/Andreas

Varför kommer väggen emot eller varför blir man utbränd?

Det är en fråga jag har fått ett antal gånger. Och det är en fråga jag också ställt själv eftersom många med människor i min omgivning den senaste tiden har gått in i väggen. Varje gång jag hör om någon som går in i väggen så känner jag starkt med den människan, och mina 5 helvetesmånader där det handlade om en kamp mellan att vilja leva och inte vilja leva spelas upp igen. Speciellt då tänker jag på den frågan. För knappast sitter någon och planerar att man skall bli utbränd. För det är ju inte en drömframtid eller ett yrke precis.

Jag har hört folk säga att det är förbjudet att ställa den frågan åt en person som varit utbränd. Varför det undrar jag? Nödvändigtvis kan inte en utbränd människa svara på det men troligtvis relatera till det. Jag har inte ett heltäckande svar på det som gäller alla individer som springer in i väggen, och kanske inte heller för mig själv. Men någonting ditåt.

Jag tror så här: en människa som går in i väggen har för det första övermäktiga krav på sig själv. Krav att alltid finnas till, att alltid ha kontroll, att alltid göra allt perfekt. Så var det för mig. När man strävar till detta så tar det väldigt mycket tid och man utsätter hjärnan för hög belastning. Och vid hög belastning så blir hjärnan blockerad och känner inte av varningssignalerna som i vanliga fall skall stoppa en. Utan man fortsätter att köra på tills man antingen säckar i hopp på hallgolvet och gråter,slutar att minnas, slutar att sova, slutar att sova, får ångest eller tror att man har hjärtfel. Då har man trampat över så spikmärken bränner in i själen.

Sedan är ju inte att gå in i väggen någon skam eller något att skämmas över. Normalt är dock att man känner det då man får diagnosen rakt upp i ansiktet. För mig var det en skam under den första tiden , jag skämdes något så förbenat. Men i dag med 5 års perspektiv så inser jag att min utbrändhet har gett mig ett liv. Jag har åstadkommit saker jag inte ens kunde tänka mig innan. På grund av att jag fick vända ut och in på mig själv under min väg tillbaka.

Mina ord till alla ni som kämpar just nu. Solen kommer att lysa på er igen, den gör det redan nu. Det kommer att komma dagar då ni går 1, 2 ,3 eller 4 ´steg tillbaka på er väg tillbaka. Men när ni gått bakåt tillräckligt många gånger så är vägen tillbaka mycket kortare. Ni lär er, ni blir vana. Ni vågar inte just nu tro på orden att ni lär er något av det som tar så infernaliskt ont , men vet ni gör det. En stor varm kram till er.

/Andreas