Man vet aldrig på förhand vad som komma skall.

Och bra är väl det! Jag kunde aldrig föreställa mig att mitt 2011 skulle bli som det sist och slutligen blev. För ett år sedan, strax innan vi gick in i 2011 var jag väldigt sjuk. Det tyckte jag inte själv , jag var inte medveten om det . Jag gick på som en tidsinställd bomb som kunde detonera när som helst Men det var jag för sjuk för att själv se, jag bara fortsatte att forcera framåt som jag hade gjort i 10 årstid.

I Mars detonerade bomben, jag golvades. Sakta men säkert började jag inse vad som hade hänt. Jag började inse hur grym jag hade varit mot själv och hur illa jag hade behandlat mig själv. Det tog 3 månader efter att jag hade kollapsat innan jag insåg och accepterade att jag var i behov av psyk medicin. Hade jag inte gått med på att börja äta mediciner i Juni hade jag inte suttit här idag och varit tacksam över livet. Jag hade helt enkelt inte orkat mera, jag hade gett upp. Jag var på väg att helt enkelt avsluta mitt liv. Men jag fick en andra chans, en chans jag tog som fick mitt liv på rätt köl igen.

När jag nu sitter och tänker på det som hänt kan jag se vad som bidrog till min utbrändhet: Att jag hela tiden ansåg mig själv i behov av att prestera lite hårdare, att alltid kunna bli bättre, att alltid ha koll och att jag alltid kände mig otillräcklig. Misslyckades jag så var jag värdelös. Det gällde som idrottare, arbetstagare,tränare som människa överlag.

Jag har nu börjat komma till den punkt då jag börjat inse att jag bara är människa. En människa med två händer, två ben och EN hjärna och att denna skapelse bara kan vara på en plats åt gången.

Fast 2011 inneburit ångest, smärta,tårar,stunder i fosterställning,psykos och självmordstankar. Så har det också inneburit väldigt mycket gott och lycka. Jag fick ett slut på det helvete jag befann mig i och kunde hitta vägen tillbaka. Jag hittade kärleken, den sanna kärleken i en människa som såg mig. Den bästa av alla mediciner.

Jag är fortfarande inte frisk och blir dagligen påmind om det av de symptom den sjukdom jag har bjuder på. Jag är nu ledig i mellandagarna och det är första gången på 3 år som jag kunnat ha ledigt utan att: ringa upp jobbarkompisar och kolla läget, kolla arbetsmailen varje timme, besöka jobbet varje dag och kolla läget eller vända mig av ångest att jag inte varit där.
Det låter sjukt,men kom ihåg att jag var sjuk. Jag tänker på jobbet nu och då men klarar med hjälp av tankehjälp att få bort tankarna eller med att tänka att " nu tänkte jag på jobbet fast jag inte borde ,dagens kvot är fylld" också stänger jag jobbdörren i min hjärna och slänger nyckeln. Dock funkar det inte alla gånger , men ofta.

Man vet som sagt inte vad som komma skall. Men nu är jag inte längre rädd för framtiden. Jag väntar ivrigt på den framtid jag och Heidi har framför oss. Jag vill lära mig att leva till fullo igen.

År 2011 lärde mig att ingen orkar hur mycket som helst och att man skall ta hand om sig själv och de som står en kär.Livet är för kort för att slösas bort.

/Andreas

Att skriva som terapiform.

Under min sjukdomstid har ju jag använt mig av bloggen som bollplank. Det har varit en terapiform för mig, som har hjälpt mig. Alla de gånger jag har känt att jag inte orkat mera så har det varit en lättnad att få det ur mig genom att skriva. Och att veta att någon har läst det.

Jag har också använt mig av en annan liknande form av terapi. En lite djupare sådan som endast jag delat med mig själv. Den terapiformen har varit diktiskrivning. De dikter jag jag skrev under tiden då jag mådde som sämst har bara min flickvän fått ta del av. Jag kommer nu att dela med mig en av dikterna jag skrev..den dikten skrev jag när jag började se ljuset.

Ut ur mörkret

Mitt hjärta var krossat,min kropp var trött.
Jag hade helt enkelt det grymma ödet mött.
Jag såg inte klart och jag stod ensam kvar
Med suddiga minnen av det som en gång var.
Knuten i mitt bröst satt som betong i ett block
Ångestdemonerna samlades i mitt huvud som en flock.
Jag kände att här tog livet slut
Var fanns allt mitt krut.

Plötsligt som en skänk från ovan det hände
Alla mina böner besvarades och det vände.
När jag höll på att falla ner till avgrundens grund
Tog du emot mig med en kärlek så sund.
Med ditt leende och din värme så varm
Fick du mig att inse livets goda charm.
Du visade mig vägen ut ur mörkrets dimma
Så att jag mig själv kunde finna.

------------------------------------------------------------------------

Utöver diktandet flyter livet på. Mår helt okej just nu ,förra veckan var en sämre vecka men det känns stabilare nu. Man måste ta vara på de goda tingen i livet Ikväll har vi haft besök av Sambons kusin och hennes lille son.Ett riktigt gulligt troll. :)


/Andreas

Downperiod.

Jag har haft en jobbigare period de senaste veckorna. Efter att ha mått bättre en längre period och fått vara relativt utan ångestattackerna har de varit mera återkommande de senaste veckorna. En förklaring är att det har varit stressigare på jobbet och det reagerar mitt huvud på med det samma. Jag har lite svårt ännu för att hantera stressen, fast jag tar det lugnare och inte har fullspäckat schema 24/7 och fast jag tycker att jag inte grubblar lika mycket så säger hjärnan ändå till. Ibland är det svårt att förstå¨och acceptera att det är så,att man inte klarar av en sak som varit självklar tidigare. Ibland är hjärnan så blockerad att självklara små saker i vardagen kan bli näst intill omöjliga när det är som värst. Jag är inne i en liten svacka nu, men tack vare att jag har fått erfarenhet av denna sjukdom så vet jag att jag kommer igen. Och jag vet också att jag inte dör, vilket gör att jag kan leva som normalt och jobba.

Det som är till stor hjälp nu är att jag jobbar bara 6 timmar per dag och får hjälp på jobbet av omtänksamma kollegor. Tack vare det så går det att jobba. Jag har också en förstående sambo som är ett stort stöd.

Goda vänner är något som piggar upp..i kväll har jag och sambon haft en trevlig kväll hos Pia och Dick. Skratt och trevlig samvaro.Tack.

En arbetsdag till så blir det helg.Jag jobbar 12-18 imorgon ..så jag får sova lite längre imorgon.


/Andreas