Synvinklar.

Jag har inlett tredje veckan i jobb på 40%, och det går upp och ner. Den ena dagen går det bra medan det andra dagen går mindre bra. Men det går framåt. Batteriet är ännu inte laddat och jag får välja vad jag gör. Men tids nog laddas väl batterierna igen och jag orkar mera.De dagar som energinivån i mina batterier är låg så mår jag också sämre och ångesten är värre. Men medicinen funkar bra, även fast den medför en del biverkningar. Men det är sånt som hör till.Jag kan ta dessa biverkningar så länge medicinen får mig att må bra.


Fiidrotts-vm är i full gång, vilket betyder att min sovrytm, som inte borde rubbas i nuläget ohjälpligt rubbas. Det är ingen som tvingar mig att lägga väckaren på halv 4 på morgonen för att se Vm-försöken, men är det VM så är det VM och vissa saker måste man bara se live. Utbränd eller inte.

På tal om rubriken Synvinklar. Man kan se saker och ting från olika synvinklar beroende på vad man har för värderingar. Man kan tycka olika.Man kan ha olika synpunkter på hur saker och ting skall göras. Och det är helt okej. Så länge man respekterar att andra kanske gör det på ett annat sätt än en själv. Man behöver inte nödvändigtvis tycka om det en annan människa gör men man kan hamna att acceptera och respektera det. "Ein o var me sett" Amen to that.

Skall fortsätta måndagskvällen i lugnets tecken <3 är i jobbet och kommer hem först efter 9. Har planerna på att jag skulle dammsuga lägenheten innan hon kommer hem.:)

/Andreas

Tillbaka i jobb.

Ett tag sedan det har producerats någon text här i bloggen. Förra måndagen återvände jag till jobbet på 40 %. Det vill säga att jag jobbar 3 timmar per dag och delar min tjänst. En mjukstart som är behövlig. Det är faktiskt roligt att vara tillbaka i jobbet. 3 timmar per dag räcker gott och väl för tillfället, batterierna är ännu inte helt laddade och jag blir fort och lätt okoncentrerad. Jag har ännu svårt att befinna mig i stressade situationer och på ställen där det är mycket folk och sorl. Men jag försöker ta lite åt gången så går det helt okej. Och jag är nöjd varje dag jag avslutar dagen efter 3 timmar och märker att jag har klarat av dagen.

Ångesten finns tidvis där , men jag har lärt mig hur jag skall hantera den och medicinerna håller den i shack, förutom när jag blir för trött eller det blir för mycket känslor. Och det går lite upp och ner..Förra veckans fem arbetsdagar gick överförväntan bra, men när jag vaknade i morse mådde jag riktigt illa, men efter att jag kommit till jobbet gick det att jobba fastän handbromsen var på,hjärtklappningarna högfrekventa och hjärnan strejkade. Men eftersom jag vet hur jag skall hantera symptomen när dom kommer så kom jag igenom dagen. Fast jag var totalt slut när jag kom hem.

Men jag är tacksam över att jag har klarat av att börja jobba och tar nu en dag i taget. Och jobbar på 40% så länge jag behöver det.

Överlag mår jag bra nu..jag har en någorlunda bra balans i livet.Jag har en underbar flickvän,underbar familj och vänner. Samt att jag lärt känna nya vänner under sommaren som givit mig väldigt mycket. Och så har ju en liten hund kommit in i mitt liv. <3.

Jag känner att jag sakta men säkert lär mig att tänka på ett annat sätt..ibland styrs jag iväg till det gamla osunda tankesättet , men då styr H mig tillbaka. bland märker jag inte det ens själv. Men med tid,träning och fina människor kommer detta att gå vägen. Jag vet det nu.

/Andreas

Det närmar sig.

På måndag återgår jag till jobbet efter 5 månaders sjukskrivning. Eller rättare sagt jag gör ett försök. Jag kommer att jobba 40% till att börja med. Känns som att det blir en bra mjukstart.

För övrigt känns det bra just nu..känns som att pusselbitarna börjar falla på sina rätta platser. Jag börjar hitta balans och trygghet tillbaka. Jag är medveten om att jag ännu inte är helt frisk och att jag ännu är svag. Men någonstans måste man börja och jag känner att en 40% arbetsinsats är det som är mest lämpligt just nu. Jag klarar kanske inte av alla uppgifter på en gång, men lite i taget.

/Andreas

Ljuset.

Efter ett halvår som varit turbulent och ibland olidligt att ta sig igenom börjar det ljusna. Jag börjar känna att pusselbitarna håller på att lägga sig på sina rätta platser. Det som varit omöjligt börjar nu vara möjligt, det som har varit skrämmande är nu mindre skrämmande.

Små saker som jag tidigare inte sett är nu min vardag, små saker som gör livet värt att leva. Jag mår bra, fast jag ännu har mina svackor. Men jag har accepterat det som har hänt och lärt mig att hantera den situation jag befinner mig i och kommer att befinna mig ännu ett tag.

För en tid sedan träffade jag en fantastisk människa som blev mera än en vän. En människa som såg mig, fast jag var sjuk och mådde dåligt. Tack Heidi för att du finns i mitt liv.<3

För exakt 3 månader sedan trodde jag att mitt liv var över, jag ansåg mig vara slut som människa och att jag inte hade något mera att hämta här. Nu vet jag att jag har det. Jag vill tacka för allt stöd jag har fått och alla som har bett för mig. Det betyder mycket.

N vet jag att det finns en väg tillbaka, den kommer att vara krokig och det kommer att blåsa hårt igen, men nu vet jag att jag kommer tillbaka.

/Andreas