måndag 28 mars 2016

Att leva med ångest.

Till att börja med kan man ju fråga sig vad ångest egentligen är. Enligt Wikipedia " Ångest= är ett sinnestillstånd som karakteriseras av stark rädsla, nervositet eller oro, vare sig det är situationsbetingat eller inte, men som inte beror på ett faktiskt hot eller en överhängande fara"

Jag lever med ångest och ångestattacker sedan 5 år tillbaka och äter psykmedicin för det. Mina ångestattacker bröt ut på riktigt eller så att jag visste vad det var när jag hade kollapsat. Innan dess så visste jag inte vad ångest var. Men nu i efterhand så vet jag att jag hade typ av ångestattacker många år innan jag kollapsade.

Mina ångestattacker går i perioder, beroende på hur jag mår. När jag har en sämre period så har jag mera ångestattacker. Attackerna tar sig i uttryck på så sätt att jag får en klump i bröstet, en klump som gör att jag får en enorm gråtkänsla men kan inte gråta. Jag får spykänsla men kan inte spy och jag har ett tryck över hela bröstkorgen. Och hela jag känner mig som jag skulle vara utanför min kropp. Det som oftast utlöser min ångest är förändringar, besvikelser och stress. När jag har mina sämre perioder så utlöses de lättare och då kan minsta sak bli övermäktig. Jag kan vrida mig ångest över alla räkningar som är obetalda och tro att vi går i konkurs. Och fast jag intalar mig själv att vi har ju klarat varje månad så målar hjärnan upp en bild att allt går åt helvete. Under dessa perioder har jag stor ångest i jobbet, när jobbtelefon ringer så stiger pulsen. Jag tror att allt jag gör blir fel och att jag ställer till med en massa oreda. Ångesten gör också att jag inte litar på att jag utför mitt jobb bra och jag tror att jag måste veta och kunna svara på allt. Sedan tror jag och tycker att folk stirrar på mig och tycker att jag är konstig, fast det i själva verket inte är så.

Under de senaste åren har jag med hjälp av psykologhjälp kunnat börja hantera min ångest. För när ångestattackerna far överstyr så mynnar det ut i panikångest med hyperventilering och dödskänsla. Medicinen hjälper mig också att hållas på banan.

Att vara småbarnsförälder och lida av ångest är inte alltid det lättaste. För min ångest gör att jag hamnar in i en bubbla, en bubbla som ingen hur hemskt det än låter kan sticka hål på när det är som värst. Men jag går undan och låter ångesten härja med mig en stund. Vi brottas och hittills har ju jag segrat, eftersom jag helt lugnt sitter här och skriver om dem. För man vill ju inte att ångesten skall gå ut över barnen eller livspartnern. Men tyvärr så får livspartnern dra ett stort lass och får ta sina törnar.

Men det går att leva med ångest och ångestattacker. Men man måste ta emot dem , acceptera dom och bli vän med dom för att kunna hantera dom.

En del människor är fundersamma över hur jag kan vara så öppen och social och hur jag kan uppträda med sång och leda grupper eftersom jag har ångest. Jag kan det för att jag inte gör min ångest till något hinder.

Det låter konstigt, kanske rent ut av knäppt. Men i dag är ångesten en del av mig, för jag vet att jag kommer att leva med den från och till. Ibland kan det gå flera månader som attackerna inte hemsöker mig, ibland går det längre perioder som jag kämpar med dem.
Men jag är inte längre rädd för dem, jag vet att jag inte går under och att jag inte dör.

Ångest, ångestattacker och panikångest är obehagligt och hemskt. Men man skall komma ihåg att man inte är ensam om det och att det finns bra hjälp att få genom psykologisk hjälp och mediciner.

Och till sist..man är inte en sämre människa för att man har ångest. Man har bara lite mera nyanser och finesser i sitt känsloregister. Och känner man mig så vet man att jag har roligt här på livets resa.

/Andreas


söndag 27 mars 2016

Rätt att bryta ihop ibland.

Det är en mänsklig rätt att bryta ihop ibland. Ibland kan det vara en nödvändighet, att få ut det som håller på och förtär ens inre. Tidigare var jag usel på att bryta ihop, men tiden har lärt mig att göra det. Att visa mig svag, även om det än idag efter dessa år är svårt. För en tid sedan var det första gången jag sa till min fru att jag vill ha en kram för att jag har ångest. Inte för att jag tidigare inte skulle ha kunnat göra det inför henne, utan för att jag inte tillät mig själv. Så svår kan stoltheten vara.

Sedan handlar det inte alltid om att bryta ihop i ordets rätta bemärkelse, utan att känna efter och acceptera att man inte mår bra. Och att sedan bli vän med det för att kunna hantera känslorna. Känslorna som också är svåra, ibland brukar jag tänka på hur lätt det vore utan dessa känslor. Men det är ju också känslorna som får oss att leva, och våga leva ut det liv vi har berikats med.

Vårt psyke är en ganska invecklad mekanism. Den 7 mars detta år var det 5 år sedan jag kollapsade och nästan miste livet på kuppen. Jag har brutit ihop många gånger under dessa år , men det är också ihopbrytningarna som har tagit mig framåt. Framåt till det liv jag lever idag. Och idag är jag stabil, med perioder ibland då jag dippar rejält. Men så kommer det att se ut resten av livet och det är okej. Det är okej för att det inte längre är ett hinder för mig att leva. För jag låter det inte vara ett hinder.


Det är som sagt en mänsklig rätt att bryta ihop ibland, men man måste också söka efter vägen för att komma upptillbaka. Och det är bara en själv som har kartan.


/Andreas