Det har gått en tid sedan jag skrivit. Sedan jag skrev senast i Augusti har det hänt en del. Den 28 oktober flyttade vi in i vårt nyköpta hus på ca 200 kvadratmeter och den 5 November föddes vår älskade dotter Milja. I dag den 6 Januari bor vi alla tre i vårt hus och har det bra. Många har frågat mig om jag är frisk nu ? Frisk från min utbrändhet?
På pappret är jag friskförklarad för att jag klarar av ett normalt liv och klarar av att jobba. Men jag är ännu inte återställd från den sjukdom som golvade mig. Begreppen frisk och återställd är för mig två vitt skilda begrepp. Frisk är något man blir på pappret, återställd är något man kanske aldrig blir helt. I dag har jag allt jag kan önska mig. En älskvärd fru och en älskvärd dotter. Man kan ju tro att med de redskapen så skulle man till 100% må bra hela tiden. Men då hjärnan, speciellt en hjärna som varit sjuk tänker lite annorlunda. Fast jag har kommit tillbaka till livet och jobbar som normalt så finns det dagar då jag plågas av de men som denna sjukdom bjuder på.
När jag mår sämre är stress min största fiende, blir det för stressigt så är hjärtklappningarna där och jag känner att nu stannar allt igen. Stora folksamlingar är heller ingen höjdare under mina sämre perioder. Det känns som att jag kvävs bland allt folk. Vissa morgnar när jag vaknar vill jag inte stiga upp , och då menar jag inte det där som var och varannan känner på måndagsmorgnarna. Utan jag vill helt enkelt inte stiga upp, det gör ont att stiga upp. När jag mår sämre är kontrolldjävulen på besök, då grips jag av panik på kvällarna för att jag tror att jag inte har gjort det ena och det andra på jobbet. Kontrolldjävulen säger till mig att jag måste se till att allt är i skick hemma ,över mig själv och över allt annat. Jag får psykologhjälp och jag tar mediciner. Men mina men består.
Att acceptera och förstå det man lider av är en sak..det är en annan sak att leva med det. De men jag just räknade upp är sådana men jag lever med. Inte konstant men det går i perioder. Jag har tränat bort de mest sjukliga beteende störningarna som att stiga upp mitt i natten för att besöka jobbet, att sitta uppkopplad 24/7 på arbetsmailen och att kolla varje mail ca 20 gånger. Jag har accepterat dessa men och jobbar med att få bort dem, det goda i historien att de numera kommer allt sällan. Men under den period vi har just nu , övergången till ett nytt år då är de som värst.
För att inte hamna ner på botten igen har jag saker som stöder mig. Att jag lovat mig själv att inte hamna där igen och att jag skall finnas till för min fru och dotter. Då kan jag inte ligga som en hösäck och vägra att stiga upp. Det stödet jag får av min fru gör mig nästan gråtfärdig. Hon älskar mig för den människa jag är. Fast jag har mina sämre perioder, fast jag beter mig konstigt och fast det vissa dagar måste gå efter mina vilkor.
Fast jag har mina men av denna hemska sjukdom så klarar jag av att leva ett normalt liv. Jag klarar av att jobba,jag klarar av att dra mina kurser och jag klarar av att stå på scen och sjunga. Jag kan inte göra det som för men jag gör det på ett nytt sätt. Ett sundare sätt.
Jag läste ett blogginlägg igår som berörde mig. Denna man förklarar vad utbrändhet är på ett fantastiskt sätt. http://mumriken.wordpress.com/2010/02/28/utbrand-hur-kanns-det-egentligen/ . Läs blogginlägget om ni själva funderar på om ni börjar närma er väggen, har gått in i väggen eller är anhörig till någon som gjort det.
/Andreas
