Bloggen tar tillfälligt ny vändning, eller under oktober månad. Jag tänkte blogga om min vardag under min pappamånad. Under oktober månad så jobbar min fru 75% inom vården och jag är pappaledig. När jag nu påbörjar att skriva detta inlägg så fylls jag av glädje när jag tänker på vad jag hamnade att skriva i det första inlägget på denna blogg i mars 2011. Min väg hit är en välsignelse.
Att ha pappamånad var en självklarhet för mig, redan när vår prinsessa föddes så krävde jag att få ha det. Jag krävde också att frun skulle jobba under tiden. För att jag ville känna på vad det var att vara hemma med vårt barn, men också för att jag ville ha kvalitetstid med våran älskade dotter. Jag ville också känna på allt det som jag klagat på när jag kommit hem från jobbet. Det som har varit ogjort, det som min fru inte har orkat göra. Jag ville befinna mig i den situationen och se om mitt klagande varit obefogat och efter en veckas pappaledigt så förstår jag varför hushållet sett ut som ett kaos när jag kommit hem från jobbet. Redan efter en vecka så har jag fått det på klart att vara hemma med ett barn är ett heltidsjobb. Men ett härligt heltidsjobb. Man jobbar ju med det finaste man har, men man blir trött och man får bli det.
Under denna första vecka som hemmapappa har jag blivit införstådd i följande saker
Hjärnan fungerar inte som vanligt: På Tisdag morgon vaknade jag och tösen vid 9 tiden. Vi gick ner från vinden och jag klädde av henne för morgontvätten . Vi gick in i badrummet jag placerade henne i lavoaren att stå och satte på vattnet. Jag började tvätta henne och hon protesterade högljutt. Jag kände på vattnet och det var helt ok inte för kallt inte för varmt. Jag lugnade ner henne och fortsatte hon tittade på mig och morrade och slog med händerna. Jag fattade ingenting, hon tittade argt på mig och slog neråt med händerna. Då såg jag att jag hade klätt av henne alla kläder förutom strumporna. Jag tvättade min dotter med strumporna på. Jag suckade över min dumhet och tog av strumporna, hon tittade på mig med allvarlig blick och utbraste " Oj oj oj". Min 11 månaders dotter såg bekymrad när jag slängde de våta strumporna på golvet.
Vuxna rutschar inte: På Tisdag eftermiddag var jag och dottern och bekantade oss med en lekpark nära där vi bor. När vi kom ditt var två mammor med sina barn där. Jag hejade på mammorna och satte mig i en gunga med tösen i famnen och vi gungade lite. Efter en stund gick jag mot rutschbanan och vi tittade på den stora byggnaden, tösen tittade storögt på den stora byggnaden. Efter att vi inspekterat den ordentligt så gick vi upp efter trapporna och vi rutschade ner. När vi kommit halvvägs så ropade ett av barnen som fanns i lekparken som var i 4 års åldern " Det är bara barn som får rutscha, gamla människor får inte rutscha" . Mamman till barnet tystade barnet medans jag nickade och log och tänkte är jag faktiskt så gammal.
Det gäller att vara snabb Att vara hemma med ett 11 månaders barn så borde man vara snabb både i tankarna och i vändningarna. Under min karriär som medel och långdistanslöpare var jag inte känd för att vara snabb. Med ett pers på 12.20 på 100 meter är man inte snabb som manlig löpare. En dag denna vecka när jag höll på att laga mat så lade jag ner tösen på golvet. Jag stod vid spisen när jag hörde att det plaskade, dottern låg på magen och plaskade i hundens vattenkopp. Jag tog upp henne och placerade henne med massor av leksaker vid mina fötter. Jag fortsatte att tillreda mat, efter några sekunder var dottern borta och jag hörde hur hon stånkade. Jag vaknade upp ur mina stekångor och rusade ur köket till trappan till vinden och påmindes om att jag inte fixat någon grind till vindstrappan. Tösen hade hunnit krypa upp 3 trappsteg till vinden på mindre än en minut. Jag suckade över min sävlighet och tog tösen i famnen och gick tillbaka till köket. Jag satte henne sittandes på golvet och gav hennes favoritleksak och fortsatte att steka. Efter en liten stund hörde jag hur det smackade bredvid mig. Jag tittade till sodan och tösen hade dragit ut den lägsta kökslådan och hittat fruns recept samling. Den satt hon och smaskade på. Jag samlade ihop recepten och förbannade mig själv för att jag inte flyttat dem högre upp.
Summa summarum har denna vecka var helt underbar. Eftersom jag har haft tydliga stressymptom och attacker av jobbet den senaste tiden var det mycket lägligt med lite ombyte i en månads tid. Att få påminnas om vad som är viktigt. Min älskade fru och älskade dotter.
De som hjälpt till att forma mig till den människa jag är idag.
Jag skall försök att uppdatera bloggen lite oftare än jag gjort den senaste tiden. Inte dagligen men åtminståne en gång i veckan under min pappa månad. Detta blir en pappas sida att se på hur det är att vara hemma med ett barn.
/Andreas
lördag 11 oktober 2014
fredag 15 augusti 2014
Gamla tider,nya tider!
I kväll har jag gjort en sak som i många år var en självklarhet för mig. Nämligen tävlat i löpning. Jag sprang 5 Km i ett lopp som ordnades på det område där jag jobbar. Jag avverkade loppet på 18,39.En tid jag är väldigt stolt över. Och faktiskt så kan jag vara nöjd över den utan att gräma mig över att jag en gång i tiden har sprungit sträckan flera minuter hårdare. Det har tagit tid men nu kan jag njuta av att springa med den form jag har och inte önska att jag skulle ha den form jag hade när satsade på löpning. Jag var glad för de nästan 20 år yngre pojkarna som sprang hårdare än mig.
När jag var mitt uppe i min karriär som löpare mellan åren 2003-2008 uppfattade jag mig själv och uppfattades av andra som en sunt tänkande människa. Jag var allt annat än det. Jag var för seriös! Redan då hade prestationsångesten och prestationsnarkomanin ett stadigt grepp om mig. Då när det utspelades sig så var jag inte medveten om det.Jag mätte mitt värde som människa i mina prestationer. Sprang jag dåligt enligt mig sjäv, vilket jag tyckte att jag gjorde hela tiden så var jag en dålig människa. Detta utvecklade sig senare till att om jag enligt mig själv "jobbade dåligt" så var jag en dålig människa, och jag blev en arbetsnarkoman. Under hela min karriär som löpare så var jag aldrig riktigt nöjd. Förutom en gång! När jag vann ett 1500 meters lopp över löpare som hade ett avsevärt mycket bättre personbästa än mig.Loppet var exeptionellt på många sätt. Arrangörerna missade och ringde i klockan ett varv för tidigt, och jag satte in en spurt..som blev oerhört lång. Men jag vann loppet,låg och spydde en halv timme efter loppet ,fick nästan ledas till prispallen. Då var jag nöjd , jag hade gjort mitt allt tyckte jag. Jag hade fått jobba ordentligt för loppet. När jag sprang rekord på någon av de sträckor jag tävlade på så var det första jag gjorde när jag kom hem var att logga in mig på nätet och kolla var jag låg i lands statistiken och när jag såg att jag var på en viss placering som enligt mig var för dålig så tyckte jag att jag var värdelös. Värdelös som människa.Jag förstod inte varför mina tider var som de var. I dag förstår jag det. Jag var aldrig nöjd över det jag gjorde, jag satte för stor press på mig själv, ribban var satt för högt. Bilden av mig själv var på en sådan nivå som inte var realistisk.
I dag! Kan jag vara nöjd över det jag gör. Jag har bestämt mig för att det räcker, att jag duger. Detta lopp jag sprang ikväll var viktigt, för jag var nöjd över det jag gjorde när jag kom över mållinjen. Det är det jag tränat för hela sommaren, att lära mig vara nöjd. Det har varit fysisk träning, men lika mycket psykisk träning. När jag kom över mållinjen och fick min medalj så trädde jag den över huvudet på min dotter och gav henne en puss. För att..Hon har visat mig vägen. Min älskade fru och min älskade dotter behöver en make och far som kan ge dem det som en god make och far skall ge dem. Och då måste maken och fadern vara sund. Jag älskar er Heidi och Milja.
/Andreas
När jag var mitt uppe i min karriär som löpare mellan åren 2003-2008 uppfattade jag mig själv och uppfattades av andra som en sunt tänkande människa. Jag var allt annat än det. Jag var för seriös! Redan då hade prestationsångesten och prestationsnarkomanin ett stadigt grepp om mig. Då när det utspelades sig så var jag inte medveten om det.Jag mätte mitt värde som människa i mina prestationer. Sprang jag dåligt enligt mig sjäv, vilket jag tyckte att jag gjorde hela tiden så var jag en dålig människa. Detta utvecklade sig senare till att om jag enligt mig själv "jobbade dåligt" så var jag en dålig människa, och jag blev en arbetsnarkoman. Under hela min karriär som löpare så var jag aldrig riktigt nöjd. Förutom en gång! När jag vann ett 1500 meters lopp över löpare som hade ett avsevärt mycket bättre personbästa än mig.Loppet var exeptionellt på många sätt. Arrangörerna missade och ringde i klockan ett varv för tidigt, och jag satte in en spurt..som blev oerhört lång. Men jag vann loppet,låg och spydde en halv timme efter loppet ,fick nästan ledas till prispallen. Då var jag nöjd , jag hade gjort mitt allt tyckte jag. Jag hade fått jobba ordentligt för loppet. När jag sprang rekord på någon av de sträckor jag tävlade på så var det första jag gjorde när jag kom hem var att logga in mig på nätet och kolla var jag låg i lands statistiken och när jag såg att jag var på en viss placering som enligt mig var för dålig så tyckte jag att jag var värdelös. Värdelös som människa.Jag förstod inte varför mina tider var som de var. I dag förstår jag det. Jag var aldrig nöjd över det jag gjorde, jag satte för stor press på mig själv, ribban var satt för högt. Bilden av mig själv var på en sådan nivå som inte var realistisk.
I dag! Kan jag vara nöjd över det jag gör. Jag har bestämt mig för att det räcker, att jag duger. Detta lopp jag sprang ikväll var viktigt, för jag var nöjd över det jag gjorde när jag kom över mållinjen. Det är det jag tränat för hela sommaren, att lära mig vara nöjd. Det har varit fysisk träning, men lika mycket psykisk träning. När jag kom över mållinjen och fick min medalj så trädde jag den över huvudet på min dotter och gav henne en puss. För att..Hon har visat mig vägen. Min älskade fru och min älskade dotter behöver en make och far som kan ge dem det som en god make och far skall ge dem. Och då måste maken och fadern vara sund. Jag älskar er Heidi och Milja.
/Andreas
torsdag 17 april 2014
Tillbaka blick.
Längesen jag skrivit. Men det som finns i huvudet just nu är ordet tillbaka blick. Många "förstå sig påare" säger bryskt att man inte skall titta bakåt när man lider av psykisk ohälsa, man skall enbart titta framåt. I mitt eget fall är jag av en annan åsikt. För mig har det varit väldigt viktigt att se bakåt och se hur dåligt jag mådde då för att inse hur bra jag mår idag. Det liv jag har idag med en underbar fru och en bedårande liten dotter är allt det jag någonsin har önskat mig, För tre år sedan trodde jag att mitt liv var slut. Den 9 Juni 2011 skrev jag såhär i min blogg,
Hur länge orkar man?
Jag trodde inte att jag skulle bli så trött och må så psykiskt dåligt som jag gör nu. Jag har försökt att hålla skenet uppe men nu orkar inte mungiporna ens försöka dras upp på ett äkta sätt. Det är tungt nu. Var till psykologen i morse och efter det försökte jag få läkartid till min läkare, men det var svårt att få tid med detsamma så jag fick telefon tid med läkaren i morgon.
Har tänkt att vila,tid, bearbetning och psykologisk hjälp skulle göra mig frisk och att jag skulle lämna medicinering utanför. Men nu inser jag själv att jag inte kommer framåt. Jag klarar inte av det här utan medicinsk hjälp. Och det blir olidligt att gå runt och må så här dåligt. Det är inget liv.
Min högsta önskan är att bli frisk igen,men nu känns det långt borta oändligt långt borta.Förhoppningsvis får ja hjälp i morgon.
Det är mörkt nu..men kanske det blir ljusare igen.
/Andreas
Efter detta inlägg var jag 5 före att ta mitt liv. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och ansåg att jag inte ville leva längre. Men tack vare att jag fick en sådan hint i huvudet som jag fick förstod jag att livet är ju till för att levas. Jag skriver detta för att jag vet att det finns människor där ute just nu som har det jobbigt och anser att det livet inte har någon mening. Livet har mening, jag vet hur det känns men jag lovar livet har mening. Det är därför vi föddes till detta jordeliv.
Jag behövde få uppleva detta nederlag för att inse vad livet egentligen innebar. I dag har fått det jag alltid letade efter.
/Andreas
Hur länge orkar man?
Jag trodde inte att jag skulle bli så trött och må så psykiskt dåligt som jag gör nu. Jag har försökt att hålla skenet uppe men nu orkar inte mungiporna ens försöka dras upp på ett äkta sätt. Det är tungt nu. Var till psykologen i morse och efter det försökte jag få läkartid till min läkare, men det var svårt att få tid med detsamma så jag fick telefon tid med läkaren i morgon.
Har tänkt att vila,tid, bearbetning och psykologisk hjälp skulle göra mig frisk och att jag skulle lämna medicinering utanför. Men nu inser jag själv att jag inte kommer framåt. Jag klarar inte av det här utan medicinsk hjälp. Och det blir olidligt att gå runt och må så här dåligt. Det är inget liv.
Min högsta önskan är att bli frisk igen,men nu känns det långt borta oändligt långt borta.Förhoppningsvis får ja hjälp i morgon.
Det är mörkt nu..men kanske det blir ljusare igen.
/Andreas
Efter detta inlägg var jag 5 före att ta mitt liv. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och ansåg att jag inte ville leva längre. Men tack vare att jag fick en sådan hint i huvudet som jag fick förstod jag att livet är ju till för att levas. Jag skriver detta för att jag vet att det finns människor där ute just nu som har det jobbigt och anser att det livet inte har någon mening. Livet har mening, jag vet hur det känns men jag lovar livet har mening. Det är därför vi föddes till detta jordeliv.
Jag behövde få uppleva detta nederlag för att inse vad livet egentligen innebar. I dag har fått det jag alltid letade efter.
/Andreas
tisdag 7 januari 2014
Att acceptera och förstå är en sak...
Det har gått en tid sedan jag skrivit. Sedan jag skrev senast i Augusti har det hänt en del. Den 28 oktober flyttade vi in i vårt nyköpta hus på ca 200 kvadratmeter och den 5 November föddes vår älskade dotter Milja. I dag den 6 Januari bor vi alla tre i vårt hus och har det bra. Många har frågat mig om jag är frisk nu ? Frisk från min utbrändhet?
På pappret är jag friskförklarad för att jag klarar av ett normalt liv och klarar av att jobba. Men jag är ännu inte återställd från den sjukdom som golvade mig. Begreppen frisk och återställd är för mig två vitt skilda begrepp. Frisk är något man blir på pappret, återställd är något man kanske aldrig blir helt. I dag har jag allt jag kan önska mig. En älskvärd fru och en älskvärd dotter. Man kan ju tro att med de redskapen så skulle man till 100% må bra hela tiden. Men då hjärnan, speciellt en hjärna som varit sjuk tänker lite annorlunda. Fast jag har kommit tillbaka till livet och jobbar som normalt så finns det dagar då jag plågas av de men som denna sjukdom bjuder på.
När jag mår sämre är stress min största fiende, blir det för stressigt så är hjärtklappningarna där och jag känner att nu stannar allt igen. Stora folksamlingar är heller ingen höjdare under mina sämre perioder. Det känns som att jag kvävs bland allt folk. Vissa morgnar när jag vaknar vill jag inte stiga upp , och då menar jag inte det där som var och varannan känner på måndagsmorgnarna. Utan jag vill helt enkelt inte stiga upp, det gör ont att stiga upp. När jag mår sämre är kontrolldjävulen på besök, då grips jag av panik på kvällarna för att jag tror att jag inte har gjort det ena och det andra på jobbet. Kontrolldjävulen säger till mig att jag måste se till att allt är i skick hemma ,över mig själv och över allt annat. Jag får psykologhjälp och jag tar mediciner. Men mina men består.
Att acceptera och förstå det man lider av är en sak..det är en annan sak att leva med det. De men jag just räknade upp är sådana men jag lever med. Inte konstant men det går i perioder. Jag har tränat bort de mest sjukliga beteende störningarna som att stiga upp mitt i natten för att besöka jobbet, att sitta uppkopplad 24/7 på arbetsmailen och att kolla varje mail ca 20 gånger. Jag har accepterat dessa men och jobbar med att få bort dem, det goda i historien att de numera kommer allt sällan. Men under den period vi har just nu , övergången till ett nytt år då är de som värst.
För att inte hamna ner på botten igen har jag saker som stöder mig. Att jag lovat mig själv att inte hamna där igen och att jag skall finnas till för min fru och dotter. Då kan jag inte ligga som en hösäck och vägra att stiga upp. Det stödet jag får av min fru gör mig nästan gråtfärdig. Hon älskar mig för den människa jag är. Fast jag har mina sämre perioder, fast jag beter mig konstigt och fast det vissa dagar måste gå efter mina vilkor.
Fast jag har mina men av denna hemska sjukdom så klarar jag av att leva ett normalt liv. Jag klarar av att jobba,jag klarar av att dra mina kurser och jag klarar av att stå på scen och sjunga. Jag kan inte göra det som för men jag gör det på ett nytt sätt. Ett sundare sätt.
Jag läste ett blogginlägg igår som berörde mig. Denna man förklarar vad utbrändhet är på ett fantastiskt sätt. http://mumriken.wordpress.com/2010/02/28/utbrand-hur-kanns-det-egentligen/ . Läs blogginlägget om ni själva funderar på om ni börjar närma er väggen, har gått in i väggen eller är anhörig till någon som gjort det.
/Andreas
På pappret är jag friskförklarad för att jag klarar av ett normalt liv och klarar av att jobba. Men jag är ännu inte återställd från den sjukdom som golvade mig. Begreppen frisk och återställd är för mig två vitt skilda begrepp. Frisk är något man blir på pappret, återställd är något man kanske aldrig blir helt. I dag har jag allt jag kan önska mig. En älskvärd fru och en älskvärd dotter. Man kan ju tro att med de redskapen så skulle man till 100% må bra hela tiden. Men då hjärnan, speciellt en hjärna som varit sjuk tänker lite annorlunda. Fast jag har kommit tillbaka till livet och jobbar som normalt så finns det dagar då jag plågas av de men som denna sjukdom bjuder på.
När jag mår sämre är stress min största fiende, blir det för stressigt så är hjärtklappningarna där och jag känner att nu stannar allt igen. Stora folksamlingar är heller ingen höjdare under mina sämre perioder. Det känns som att jag kvävs bland allt folk. Vissa morgnar när jag vaknar vill jag inte stiga upp , och då menar jag inte det där som var och varannan känner på måndagsmorgnarna. Utan jag vill helt enkelt inte stiga upp, det gör ont att stiga upp. När jag mår sämre är kontrolldjävulen på besök, då grips jag av panik på kvällarna för att jag tror att jag inte har gjort det ena och det andra på jobbet. Kontrolldjävulen säger till mig att jag måste se till att allt är i skick hemma ,över mig själv och över allt annat. Jag får psykologhjälp och jag tar mediciner. Men mina men består.
Att acceptera och förstå det man lider av är en sak..det är en annan sak att leva med det. De men jag just räknade upp är sådana men jag lever med. Inte konstant men det går i perioder. Jag har tränat bort de mest sjukliga beteende störningarna som att stiga upp mitt i natten för att besöka jobbet, att sitta uppkopplad 24/7 på arbetsmailen och att kolla varje mail ca 20 gånger. Jag har accepterat dessa men och jobbar med att få bort dem, det goda i historien att de numera kommer allt sällan. Men under den period vi har just nu , övergången till ett nytt år då är de som värst.
För att inte hamna ner på botten igen har jag saker som stöder mig. Att jag lovat mig själv att inte hamna där igen och att jag skall finnas till för min fru och dotter. Då kan jag inte ligga som en hösäck och vägra att stiga upp. Det stödet jag får av min fru gör mig nästan gråtfärdig. Hon älskar mig för den människa jag är. Fast jag har mina sämre perioder, fast jag beter mig konstigt och fast det vissa dagar måste gå efter mina vilkor.
Fast jag har mina men av denna hemska sjukdom så klarar jag av att leva ett normalt liv. Jag klarar av att jobba,jag klarar av att dra mina kurser och jag klarar av att stå på scen och sjunga. Jag kan inte göra det som för men jag gör det på ett nytt sätt. Ett sundare sätt.
Jag läste ett blogginlägg igår som berörde mig. Denna man förklarar vad utbrändhet är på ett fantastiskt sätt. http://mumriken.wordpress.com/2010/02/28/utbrand-hur-kanns-det-egentligen/ . Läs blogginlägget om ni själva funderar på om ni börjar närma er väggen, har gått in i väggen eller är anhörig till någon som gjort det.
/Andreas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)