fredag 20 oktober 2017

Musiken hjälpte mig.

När jag blev utbränd 2011 och var "borta" från denna värld i 3 månader efteråt...var musiken ett stort hjälpmedel att komma tillbaka. Då genom att lyssna, jag grät, hyperventilerade och ropade ut min smärta till musik. När det var som värst satt jag och skakade i soffan tillsammans med min mamma och hon spelade musik och höll om mig tills jag blev lugn. I dag 6 år senare är det jag som sitter med mamma och använder musik som hjälpmedel för henne. På grund av hennes alzheimers sjukdom. Musik har alltid varit mig väldigt nära, men det var inte förrän jag var 32 år som jag började uttrycka mig genom musik. Den 14 Juli 2012 uppträdde jag för första gången någonsin inför publik, inför ca 100 personer. Det var på vår bröllopsfest , när jag gifte mig med kvinnan som jag vill åldras med. Jag sjöng åt Heidi på bröllopsfesten, jag hade planerat det in i minsta detalj i några månader före. Totalt oerfaren att uppträda med sång, men jag gjorde det av kärlek, känslor och till det som till stor del hade fått mig att komma tillbaka och hitta kvinnan i mitt liv..musiken.

Ett halvår senare tog jag beslutet att ta sånglektioner, jag ville börja uppträda med sång. För att jag älskade att sjunga, något jag hade gjort i många år. Men alltid fått höra att du är nog ingen sångare. Men i januari 2013 steg jag in till sångläraren Christine Sten och tog mina första sånglektioner. Christine har jag mycket att tacka för, inte bara för att hon pushade mig att våga sjunga men också för att hon stärkte mitt självförtroende att uppträda. I april 2013 började jag uppträda. Jag sjöng Lady in red på en våravslutning. Och efter det rullade det på och jag har sedan dess gjort uppträdande lite här och var. Det har inte alltid varit lätt, att slänga in sig i en värld med rutinerade musiker som hållit på länge då man själv är novis. Men kärleken till sången, musiken har gjort att jag vågat.

Jag har hittils fått många upplevelser, människomöten genom musiken. En av de stora upplevelserna har varit Gränslöskonserterna där jag varit med i kören. Detta år sjöng jag solo med Kents låt Utan dina andetag. En låt som betyder väldigt mycket , som jag också sjungit på flera bröllop. Att sjunga med gränslöskören handlar om mer än att sjunga, det handlar om att vara medmänniska och om kärlek. Att sjunga med medmänniskor som har downssyndrom och andra utvecklingshämmade sjukdomar är en rikedom. Det har gett mig väldigt mycket, och återigen ett bevis på att musiken stöder och förenar och att vi alla är lika fast vi är olika. Här vill jag också tacka en viktig människa, min vän och kollega och mannen bakom gränslöskonserterna Dennis Rönngård. Han har också stärkt mitt självförtroende att sjunga, och hjälpt mig.

År 2016 ledde musiken mig in på ett äventyr som jag inte hade planerat. The voice of Finland 2016. Jag sökte en sommarkväll för att jag fick ett infall. Jag spelade in en video och skickade in den. Redan att söka var en seger i sig , bara att göra det. Jag hade inga förhoppningar att gå vidare. Några veckor senare fick jag beskedet att jag gått vidare. Det var stort. 16 Augusti åkte jag, frun och barnen till Seinäjoki på min koelaulu. Jag sjöng when you say nothing at all av Ronan Keating, samma låt som jag sjöng åt Heidi på vår bröllopsfest. Jag gick inte vidare till tv programmet men jag gick vidare till koelaulu. Och jag fick höra av en proffsjury att jag har en fin röst och sjunger innerligt och med känsla. Det räckte. Det är det jag strävat till, att kunna uttrycka den känsla musiken betyder för mig. Och för en hobbysångare som börjat sjunga vid 32 års ålder var det finaste .

Många människor har uppskattat att jag börjat sjunga och har förstått varför jag gjort det. Men det finns också människor som meddelat mig att jag inte kan sjunga, att jag är patetisk och att jag skall hålla mig till det jag kan. Ibland har det tagit sjukt, men jag är en sådan människa som gör det jag känner för och det har ändå drivit mig. och musiken har hjälp mig.


/ Andreas

lördag 26 november 2016

Den egna makten.

Det är ett tag sedan igen sedan jag skrivit i denna blogg. I maj blev det senaste blogginlägget skrivits. Innan jag började skriva så satt jag och läste gamla inlägg och komentarer. Och fick tårar i ögonen, vilket stöd jag fick när jag behövde det som mest. Jag sitter nere i vårt trevåningshus och skriver nu medans barnen och frun sover på övre våningen. Den meningen fick det att tåras i mina ögon igen. När jag tänker på var jag var för fem och ett halvt år sedan och var jag är nu så kan jag inte riktigt förstå det. Från att vara ett utbränt psykotiskt vrak som inte vågade dra upp rullgardinen i barndomshemmet till att vara en gift tvåbåbarnsfar på fem och ett halvt år. Im blessed.

Den egna makten har tagit mig hit . Jag bestämde mig fort när jag valde livet istället för att avsluta det. Jag bestämde mig för att komma tillbaka, tillbaka från det träsk som höll mig kvar där nere, där man hamnar när man når botten. Och jag vill säga att jag har tagit mig tillbaka.

Detta år har jag utmanat mig själv rejält vid två tillfällen, och jag gjorde det samma vecka. Det gäller mina två stora passioner i livet. Musik och löpning, det som ger mig energi.

I somras satt jag och slösurfade en kväll och kom av en händelse in på nelonens sida. Där såg jag att sökningen till The voice of Finland var i gång. En sångtävling som pågått några år i Finland. Jag satt och kollade hur man skulle göra för att söka och tanken slog mig att kanske jag skulle söka. Men i sekunden efter tänkte jag att varför skulle jag en 36 årig hobbysjungande familjefar söka? Jag lämnade sidan. I en vecka efteråt återkom tanken om The Voice of Finland. Och en vecka efteråt gick jag in på sidan igen. Jag satt uppe på vinden och resten av familjen var nere. Jag gick in på sidan igen, gick till sökningen. Läste igenom anvisningarna, och klickade mig till hur man skulle göra. Jag kom till steget där man skulle söka genom att spela in ett sångklipp genom webbkameran. Jag tryckte på knappen och webbkameran kom igång. Jag sjöng en vers och refräng av mitt paradnummer When you say nothing at all av Ronan Keating som jag sjungit många gånger förr. Jag skrev en kort presentation och skickade iväg klippet. När jag hade skickat iväg det tänkte jag att detta får vara min lilla hemlighet, jag berätatde inget för frun för jag tänkte att jag ändå inte går vidare .Det var en stor seger att jag hade gjort det. Jag glömde bort hela grejen och tre veckor senare fick jag ett mail fån The voice of Finland, redan när jag såg mailet tänkte jag att det står " tack för att du sökte men det är inte dig vi söker". När jag öppnade mailet stod det " Vi har lyssnat på ditt klipp och vill bjuda in dig till "koelaulu". Grattis du har gått vidare" Jag hade gått vidare i The voice of Finland uttagningen, då berättade jag åt min fru. Den 16:e Augusti åkte vi iväg hela familjen till Seinäjoki för min Koelaulu. Koe laulun gick bra, fast jag kände av lätt panikångest när vi satt i bilen dit. Men när vi kom dit och satt i väntrummet blev jag lite lugnare. Innan själva audition blev alla sökande inkallade inför produktionsjuryn. Och när de sa att vi skall vara stolta att vi tagit oss till koelaulu för att det varit många sökande detta år och att vi alla är där för att vi är intressanta så släppte allt. Jag gick upp till juryrummet som tredje i ordningen. När man kom upp till juryrummet skulle man ställa sig på en matta och i hörnet av rummet fanns en kamera. I en soffa satt dom fyra i produktionsjuryn (inte samma som i tvn). Jag presentaerade mig själv på finska och framförde When you say nothing at all. De såg nöjd ut och jag klarade av att sjunga utan att tappa text eller vara nervös. Jag gjorde bra i från mig. Jag var så nöjd och stolt, jag hade trotsat panikångesten och klarat av att göra mitt bästa. Vi fick inte veta något efter auditionen utan svaret skulle komma om några veckor. Tre veckor senare kom svaret, jag hade inte gått vidare till själva tvprorammet. Men det var väntat. Jag var så nöjd över att ha sluppit till koelaulu. Som 36 årig hobbysångare är det stort att få gå vidare till koelaulu och att någon tycker at man är intressant. Det gjorde att mitt självförtroende och självkänsla som sångare och människa växte en aning. Jag var så glad att efter alla problem med svår panikångest och prestationsångest att kunna stå inför en jury och sjunga.

Samma vecka Fredagen den 19.e Augusti sprang jag mitt första halvmaraton på 10 år. Jag genomförde det på 1.36 avsevärt mycket sämre än vad jag har gjort en gång i tiden. Men det gjorde inget, att jag tog mig igenom efter att alla problem med bortdomnade muskler och kramper var en glädje. Min resa under de 21 kilometrarna var inte njutningsbart under alla kilometrar men i mål var jag så glad. Jag hade kunnat springa en lång sträcka efter alla år av problem.

Den egna makten gjorde att jag kunde genomföra båda uppgifterna. Jag bestämde mig för att klara det. Det har gjort att jag tagit många steg framåt som människa. Dessa två saker har gjort att jag i dag kan tro på att jag är duktig nog att fortsätta som hobbysångare och motionslöpare.


/Andreas

söndag 15 maj 2016

Den kroniska tröttheten.

När väggen kommit emot, man har blivit golvad, stannat upp och accepterat. Då börjar man vanligtvis vägen tillbaka. Ju längre man kommer på vägen tillbaka så bleknar de hemska symptomen med tiden. Men när man har kraschat rejält en gång så finn det ett symptom som inte går ur. Och det är tröttheten, den kroniska tröttheten. Ordet kroniskt innebär att det inte är övergående utan att det består. Jag har valt att lära mig att leva med min kroniska trötthet som jag lämnade med efter min kollaps. Hur hanterar man då tröttheten? Jag hanterar den så eller försöker att göra det tvärtemot. Alltså tvärtemot det beteende som innebar att jag blev utbränd, för det är ju det beteendet som orsakade tröttheten. Att jag blev totalt slut.

I mitt fall finns tröttheten där 24/7 men i olika grader. Tröttheten har frångått den fysiska delen men det är den psykiska tröttheten som lämnat kvar. Mitt huvud är trött för det mesta, vissa perioder mer vissa mindre. Jag blir väldigt fort trött i huvudet, efter en 6 timmars arbetsdag kan kvoten för vad mitt huvud klarar helt fylld. Då finns det inget annat val än att sova en timme. Gör jag inte det så då följer 3-4 dagars helvete då huvudet inte fungerar överhuvudtaget. Oftast försvinner minnet, jag är överkänslig för det mesta, jag är rädd, otrygg och vill inte se folk överhudtaget. Men med en tupplur efter jobbet så förhindrar jag det. Inte alltid så praktiskt att ta tuppluren med 2 småbarn i huset men det är en räddning.

Det är inte alltid så lätt att ha den kroniska tröttheten. För den syns inte alltid , man behöver inte se trött ut på utsidan men insidan kan vara dödslut. Det finns de som inte förstår hur jag inte orkar med att umgås till exempel en helg. För det är ju inte tungt att umgås, de tycker att det inte är någon skillnad om man är trött hemma eller hos någon annan. Grejen är den att det är det.Och det är ju inte så roligt alla gånger att ringa återbud för att man inte orkar. Det är svårt att förklara för någon som inte varit trött hur det är. Men jag skulle förlikna det med att man hela tiden har ett tryck i huvudet men samtidigt ekar alla ord som kommer utifrån. Då är det inte lätt att sitta i en gemenskap fast det bara är 4 personer förutom en själv i rummet. Redan att ställa sig i väg och ta sig till bilen kan vara övermäktigt när det är en sämre period. Och jag har märkt att folk som kände mig innan jag blev utbränd kan ha svårt att få ihop de två personligheterna. För Andreas innan utbrändheten så orkade med allt, när som helst utan att blinka. Och då kan det ju vara svårt att förstå att jag nu plötsligt inte orkar som förr. Men det är just det som är mitt sätt att hantera det . Att göra tvärtom.

Men som med allt annat så har jag valt att leva med det , istället för att inte leva överhudtaget.

/Andreas

fredag 13 maj 2016

Varför kommer väggen emot eller varför blir man utbränd?

Det är en fråga jag har fått ett antal gånger. Och det är en fråga jag också ställt själv eftersom många med människor i min omgivning den senaste tiden har gått in i väggen. Varje gång jag hör om någon som går in i väggen så känner jag starkt med den människan, och mina 5 helvetesmånader där det handlade om en kamp mellan att vilja leva och inte vilja leva spelas upp igen. Speciellt då tänker jag på den frågan. För knappast sitter någon och planerar att man skall bli utbränd. För det är ju inte en drömframtid eller ett yrke precis.

Jag har hört folk säga att det är förbjudet att ställa den frågan åt en person som varit utbränd. Varför det undrar jag? Nödvändigtvis kan inte en utbränd människa svara på det men troligtvis relatera till det. Jag har inte ett heltäckande svar på det som gäller alla individer som springer in i väggen, och kanske inte heller för mig själv. Men någonting ditåt.

Jag tror så här: en människa som går in i väggen har för det första övermäktiga krav på sig själv. Krav att alltid finnas till, att alltid ha kontroll, att alltid göra allt perfekt. Så var det för mig. När man strävar till detta så tar det väldigt mycket tid och man utsätter hjärnan för hög belastning. Och vid hög belastning så blir hjärnan blockerad och känner inte av varningssignalerna som i vanliga fall skall stoppa en. Utan man fortsätter att köra på tills man antingen säckar i hopp på hallgolvet och gråter,slutar att minnas, slutar att sova, slutar att sova, får ångest eller tror att man har hjärtfel. Då har man trampat över så spikmärken bränner in i själen.

Sedan är ju inte att gå in i väggen någon skam eller något att skämmas över. Normalt är dock att man känner det då man får diagnosen rakt upp i ansiktet. För mig var det en skam under den första tiden , jag skämdes något så förbenat. Men i dag med 5 års perspektiv så inser jag att min utbrändhet har gett mig ett liv. Jag har åstadkommit saker jag inte ens kunde tänka mig innan. På grund av att jag fick vända ut och in på mig själv under min väg tillbaka.

Mina ord till alla ni som kämpar just nu. Solen kommer att lysa på er igen, den gör det redan nu. Det kommer att komma dagar då ni går 1, 2 ,3 eller 4 ´steg tillbaka på er väg tillbaka. Men när ni gått bakåt tillräckligt många gånger så är vägen tillbaka mycket kortare. Ni lär er, ni blir vana. Ni vågar inte just nu tro på orden att ni lär er något av det som tar så infernaliskt ont , men vet ni gör det. En stor varm kram till er.

/Andreas

måndag 28 mars 2016

Att leva med ångest.

Till att börja med kan man ju fråga sig vad ångest egentligen är. Enligt Wikipedia " Ångest= är ett sinnestillstånd som karakteriseras av stark rädsla, nervositet eller oro, vare sig det är situationsbetingat eller inte, men som inte beror på ett faktiskt hot eller en överhängande fara"

Jag lever med ångest och ångestattacker sedan 5 år tillbaka och äter psykmedicin för det. Mina ångestattacker bröt ut på riktigt eller så att jag visste vad det var när jag hade kollapsat. Innan dess så visste jag inte vad ångest var. Men nu i efterhand så vet jag att jag hade typ av ångestattacker många år innan jag kollapsade.

Mina ångestattacker går i perioder, beroende på hur jag mår. När jag har en sämre period så har jag mera ångestattacker. Attackerna tar sig i uttryck på så sätt att jag får en klump i bröstet, en klump som gör att jag får en enorm gråtkänsla men kan inte gråta. Jag får spykänsla men kan inte spy och jag har ett tryck över hela bröstkorgen. Och hela jag känner mig som jag skulle vara utanför min kropp. Det som oftast utlöser min ångest är förändringar, besvikelser och stress. När jag har mina sämre perioder så utlöses de lättare och då kan minsta sak bli övermäktig. Jag kan vrida mig ångest över alla räkningar som är obetalda och tro att vi går i konkurs. Och fast jag intalar mig själv att vi har ju klarat varje månad så målar hjärnan upp en bild att allt går åt helvete. Under dessa perioder har jag stor ångest i jobbet, när jobbtelefon ringer så stiger pulsen. Jag tror att allt jag gör blir fel och att jag ställer till med en massa oreda. Ångesten gör också att jag inte litar på att jag utför mitt jobb bra och jag tror att jag måste veta och kunna svara på allt. Sedan tror jag och tycker att folk stirrar på mig och tycker att jag är konstig, fast det i själva verket inte är så.

Under de senaste åren har jag med hjälp av psykologhjälp kunnat börja hantera min ångest. För när ångestattackerna far överstyr så mynnar det ut i panikångest med hyperventilering och dödskänsla. Medicinen hjälper mig också att hållas på banan.

Att vara småbarnsförälder och lida av ångest är inte alltid det lättaste. För min ångest gör att jag hamnar in i en bubbla, en bubbla som ingen hur hemskt det än låter kan sticka hål på när det är som värst. Men jag går undan och låter ångesten härja med mig en stund. Vi brottas och hittills har ju jag segrat, eftersom jag helt lugnt sitter här och skriver om dem. För man vill ju inte att ångesten skall gå ut över barnen eller livspartnern. Men tyvärr så får livspartnern dra ett stort lass och får ta sina törnar.

Men det går att leva med ångest och ångestattacker. Men man måste ta emot dem , acceptera dom och bli vän med dom för att kunna hantera dom.

En del människor är fundersamma över hur jag kan vara så öppen och social och hur jag kan uppträda med sång och leda grupper eftersom jag har ångest. Jag kan det för att jag inte gör min ångest till något hinder.

Det låter konstigt, kanske rent ut av knäppt. Men i dag är ångesten en del av mig, för jag vet att jag kommer att leva med den från och till. Ibland kan det gå flera månader som attackerna inte hemsöker mig, ibland går det längre perioder som jag kämpar med dem.
Men jag är inte längre rädd för dem, jag vet att jag inte går under och att jag inte dör.

Ångest, ångestattacker och panikångest är obehagligt och hemskt. Men man skall komma ihåg att man inte är ensam om det och att det finns bra hjälp att få genom psykologisk hjälp och mediciner.

Och till sist..man är inte en sämre människa för att man har ångest. Man har bara lite mera nyanser och finesser i sitt känsloregister. Och känner man mig så vet man att jag har roligt här på livets resa.

/Andreas


söndag 27 mars 2016

Rätt att bryta ihop ibland.

Det är en mänsklig rätt att bryta ihop ibland. Ibland kan det vara en nödvändighet, att få ut det som håller på och förtär ens inre. Tidigare var jag usel på att bryta ihop, men tiden har lärt mig att göra det. Att visa mig svag, även om det än idag efter dessa år är svårt. För en tid sedan var det första gången jag sa till min fru att jag vill ha en kram för att jag har ångest. Inte för att jag tidigare inte skulle ha kunnat göra det inför henne, utan för att jag inte tillät mig själv. Så svår kan stoltheten vara.

Sedan handlar det inte alltid om att bryta ihop i ordets rätta bemärkelse, utan att känna efter och acceptera att man inte mår bra. Och att sedan bli vän med det för att kunna hantera känslorna. Känslorna som också är svåra, ibland brukar jag tänka på hur lätt det vore utan dessa känslor. Men det är ju också känslorna som får oss att leva, och våga leva ut det liv vi har berikats med.

Vårt psyke är en ganska invecklad mekanism. Den 7 mars detta år var det 5 år sedan jag kollapsade och nästan miste livet på kuppen. Jag har brutit ihop många gånger under dessa år , men det är också ihopbrytningarna som har tagit mig framåt. Framåt till det liv jag lever idag. Och idag är jag stabil, med perioder ibland då jag dippar rejält. Men så kommer det att se ut resten av livet och det är okej. Det är okej för att det inte längre är ett hinder för mig att leva. För jag låter det inte vara ett hinder.


Det är som sagt en mänsklig rätt att bryta ihop ibland, men man måste också söka efter vägen för att komma upptillbaka. Och det är bara en själv som har kartan.


/Andreas

söndag 24 januari 2016

Söndagstankar.

Tankar en söndag eftermiddag kan bli djupa. I mitt fall blir det ofta så, eftertänksamheten kan vara stor. En dag som denna sitter jag och tänker på mitt liv. Ett projekt som har varit i gång i 35 år och 5 månader. Ett projekt som förhoppningsvis håller igång ännu tredubbelt dess aktuella livslängd. Nå kanske tredubbelt är lite att ta i. När jag tänker på mina 35 år och 5 månader så tänker jag naturligtvis på den stora kris som drabbade mitt liv, som fick denna blogg att se dagens ljus. Den kris som resulterade i en utbrändhet och psykiskt illamående. Men mina 35 + år har ju innehållit så mycket mer än en kris.

I stora delar av min levandsresa har jag valt att gå min egen väg, även under de stunder då jag har fått gå så gott som alena. När jag var 22 år bestämde jag mig för att jag ville uppfylla en av mina två drömmar. Att bli tävlingslöpare. Jag började springa på egen hand och som 23 åring skaffade jag en tränare. Och på den vägen blev jag friidrottare. Många höjde på ögonbrynen, skall du börja tävla? Kan du springa? Javisst kunde jag det,inte var jag någon kandidat att bli världsmästare. Men för att ha inlett en löparsatsning först vid 22 års ålder, så visst kunde jag springa. Karriären blev ganska kort, vid 28 års ålder hamnade jag att lägga skorna på hyllan pga skador. Men fast jag inte fick ut min fulla potential som löpare och fast jag inte stod på prispallen vid de stora tävlingarna, så är jag idag nöjd över min korta karriär. Om inte annat så gav den mig en slank kropp och en vältränad bakdel.

Andra drömmen var sången. Jag drömde om att sjunga solo redan när jag var ett barn. Men ganska tidigt fick jag höra att jag inte kunde sjunga. Jag trodde på det tills jag var 32 år. Då jag var 32 år gifte jag mig med kvinnan i mitt liv och sjöng åt henne på bröllopsfesten. Det var första gången jag sjöng offentligt, på mitt eget bröllop. Kanske en annan tillställning hade varit mera passande för att göra det första gången. Men jag tänkte som så, jag är ju nervös från första början så jag kan ju inte bli nervösare. Och det gick bra, då bestämde jag mig för börja ta sånglektioner. Vilket ledde till att jag började uppträda med sång. Då var också ögonbrynen där och höjdes. Men..vid 32 år fyllda fick de skeptiska ögonbrynen vifta hur mycket de ville. Jag hade hittat en kul hobby och jag var rätt så bra på det. Och jag fick bra feedback och fina ord för mina uppträdande och tolkningar av låtar. Jag var ingen Pavarotti, men jag kunde sjunga. Tills jag var 32 gick jag runt och trodde att jag inte kunde sjunga. I dag vet jag att jag kan sjunga.

I dag läste jag ett bra citat som fanns på annonsen om Kaj Kunnas föreläsning. " Talent is something, attitude is Everything". Så är det. Det var attitude som gjorde så att jag uppfyllde båda mina drömmar.

Mitt liv 35 år och 5 Månader: Två drömmar har blivit uppfyllda,medans den stora pusselbiten har hamnat rätt. I den heltäckande pusselbiten som tidigare saknades finns min fru och mina två barn. Jag är lycklig.


/Andreas