Dagen som den kommer.

Nu är det igen ett tag sedan det publicerats någon text här. Jag har helt enkelt haft annat för mig och bloggskrivandet har lämnat nu igen. Men man kan se det som en positiv sak. Under tiden jag mådde dåligt skrev i bland 2-3 inlägg per dag och nu skriver jag ett inlägg i månaden. Kanske man inte kan mäts sitt mående i mängden skrivna inlägg på en tid..men jag mår bra nu. Jag har fått frågan " Hur mår du?" ganska många gånger den senaste tiden. Folk har sagt att det syns att jag mår bra.Och det är sant.I det stora hela mår jag bra. Jag har koll på situationen och börjar inse var mina gränser ligger. Och det bästa av allt är att jag kan konrollera mina grubblerier..jag får erkänna dock att jag är en grubbel person och att mina grubblerier aldrig tar slut, när ett grubbleri är avklarat dyker alltid ett nytt upp.Min hjärna vill inte tillåta att jag är fri från grubblerierna. Men jag har märkt att det handlar om att inte fästa så stor uppmärksamhet i grubblerierna när de kommer och nu längre tar de inte helt över mig.Jag kan hantera det En halv ironisk fråga fick jag för ett tag sen.En bekant som jag inte sett på ett tag kom fram till mig och tyckte det var roligt att träffas, varpå vederbörande frågade sarkastiskt. Börjar du bli normal nu? Jag svarade: Så högt siktar jag inte, jag har lärt mig att sänka ribban.Personen i fråga blev ställd. Jag gjorde vederbörande ställd. För man kan ju fråga sig vad som är normalt? vem är normal i denna värld? Och åtminstone jag kan inte bli något jag aldrig varit, det har nämligen susat på vinden sedan den soliga Fredagen den 5 September 1980 då jag föddes. Jag förstår givetvis hur personen menade men frågan var klumpigt ställd. I övrigt är det mycket på gång. I sommar gifter jag mig med min trolovade. Men jag har ännu inte känt av någon bröllopsstress..konstigt nog. Jag känner enbart pirr i magen! :) Det var en liten uppdatering. Nu skall jag ställa mig iväg för cardio core..ett hårt jummpa pass. Jag har vilat några dagar nu så kroppen känns pigg. Annars tar jag dagen som den kommer.

/Andreas

Vilan över

Då var en veckas semester över. En skön vecka. Har lyckats koppla av totalt och lämna arbetet åt sidan och bara njutit av att vara ledig och umgås med henne som jag älskar mest av allt. I helgen var vi på äktenskaps föreberedandekurs eftersom vi gifter oss i sommar. Många intressanta diskussioner blev dagens innehåll. Gårkvällen spenderades i gott sällskap med systerdottern och hennes fästman. I morgon är det dags för jobbet igen. Jag är helt medveten om att det är ett litet kaos som möter mig efter en veckas ledighet. Men jag är lugn, jag hamnar att vara det.För är jag stressad när jag öppnar dörren till kontoret i morgonbitti så då låser sig allting och jag får inget gjort. För när jag blir stressad så låser sig min hjärna och ett tryck uppstår i huvudet och det går inte att tänka.Redan att skriva ett mail kan vara helt omöjligt eller att formulera ord överhuvudtaget. Detta pga jag har en väldigt låg stresstålighet. Detta uppstår när jag blir för trött. Samtidigt som detta tryck uppstår i hjärnan kryper panikångesten ofta fram..fast jag försöker att inte gripas av panik så grips jag av panik pga jag inte har koll på läget. En äcklig känsla. Men jag övar på att klara av att hantera det. Jag är glad över att panikångesten och framför allt de mörka ångesttankarna överlag håller sig borta. Men det går ju i vågor. Nu blir det att ta natten så att man orkar jobba imorgon. /Andreas

Ge mig mera syre.

Så kändes gårdagens träningspass.Efter att ha varit trött och mått lite dåligare i två veckor återupptog jag motionerandet i gårkväll. Iofs var jag på en liten länk i söndags, men igår deltog jag i cardio coren som jag brukar. Men som rubriken säger syret räckte inte till, min svaga vänstersida gav efter hela tiden..Vänsterben ville bara krampa. Jag tog mig igenom passet med mycket vånda och besvär.

Detta är en grej som kanske har varit svårast att vänja sig vid med min sjukdom. Att inte orka fysiskt. Jag har varit van vid att vara vältränad och klara det mesta. Har jag blivit trött och helt slut under ett träningspass så har jag återhämtat mig efter en god natts sömn. Nu tar det 1-2 veckor innan jag återhämtar mig. Så därför har jag fått öva på att motionera lungt..vilket är lättare sagt än gjort. Det känns lite tudelat. Den tidigare tävlingsidrottaren Andreas säger: Kör på bara, det som inte dödar det stärker. Medans den fd tränaren Andreas säger: Träna med förstånd och kom ihåg att vila. Men nu är det ju MÄNNISKAN ANDREAS som skall prata, och han borde säga till sig själv: Hör på kroppen! Tror ni att det lyckas?? Jag som har tränat och tävlat på relativ hög nivå, varit tränare åt duktiga junioridrottare borde ju ha det där på klart. Jo när det gäller andra då är det solklart. När det gäller mig själv så är det inte riktigt lika solklart.

Som min psykolog säger, det handlar om att vänja hjärnan. Få hjärnan att tänka i andra tankebanor.

Så långt har jag kommit att jag vilar om jag mår dåligt eller är trött. Samt att jag har en sambo som binder fast mig om jag inte vilar. Det här kan tyckas att låta väldigt dramatiskt och tidvis så har det varit det.

Under åren 2002-2008 när jag var en hårtsatsande medel och långdistanslöpare var jag träningsnarkoman. Jag var väldigt bra på att träna och tränade mycket, det resulterade ju dock i att de goda resultaten uteblev på löparbanan. Jag sprang visserligen helt nöjbara resultat men med tanke på hur mycket jag tränade så presterade jag dåligt.Under min aktiva tid förstod jag inte varför jag aldrig blev bra. Men nu ser jag ju det klart. Jag pressade min kropp för hårt. Jag vilade aldrig , för jag tyckte aldrig att jag var trött. Men det var just det jag var. Och jag var aldrig nöjd. Jag kunde förbättra ett rekord med 10 sekunder på de längre sträckorna när säsongen började, men jag var fortfarande missnöjd. För alla andra sprang ju mycket hårdare. Idag har jag kommit så långt så att jag kan vara nöjd över det jag presterat och idrotten gav mig väldigt mycket. Men mina krav på mig själv var för höga och jag kunde inte hantera mina känslor för mina egna prestationer.

Det jag försöker göra nu är att hitta vägen tillbaka med idrotten. Men denna gång som sund motionär, Och det är inte alltid det lättaste.

/Andreas

Vintersemester!

Denna vecka har jag tagit ut min vintersemester. Och vädret ville verkligen hjälpa mig att få känna vintersemesterfeeling. I ordets rätta bemärkelse dessutom..genom att vräka ner massvis av den vita sörjan. Jag tog min vintersemester så här pass sent för att få ha min ledighet i det sköna vårvädret. Nåja..man kan inte få allt man önskar. Jag fick min semester samtidigt som sambon och det är bra nog. Och mitt mål med denna semester var att jag skulle vila ut och bara göra det jag verkligen tycker,och inte tänka på jobbet. So far..har det gått riktigt bra. Jag måste nog säga att det är första gången sedan jag började mitt nuvarande jobb 2008 som jag kunnat ha ledigt på riktigt. Under tidigare semestrar har jag avbrutit semestern för att kolla att allt var i sin ordning på jobbet. Eller så har jag suttit och jobbat på nätet. Denna gång gjorde jag ett vad med mig själv, att jag inte skulle göra något av ovanstående. Och som sagt hittils har det lyckats, Jag har lyckats att logga ut. Och jag loggar in först på Måndag morgon kl 08.00.

Jag har fått kämpa som ett djur för att komma hit, men jag gav mig attan på att jag skulle lyckas överbemanna mitt sjuka beteende. Ett beteende som innebar ett sjukt kontrollbehov. Jag lider av det ännu och kommer antagligen att lida av det resten av mitt liv..i någon form när det gäller jobbet. Men jag har lärt mig att bearbeta det och leva med det. Mycket har handlat om att acceptera och förstå att jag är sjuk och att jag har och har haft problem. När jag kunde säga det högt för första gången kunde jag också ta itu med det och göra något åt det.

För mig har det handlat om en process som startade redan för 10 år sedan när jag insjuknade. Det tog ca 10 år att inse det. Att inse hur hård jag varit mot själv, hur hårt jag hade styrt mig själv och inte kunnat slappna av. Det sjukliga beteende bröt ut på allvar år 2009 när jag hade avslutat min idrottskarriär och tog mig an nya idrottsliga uppgifter som tränare samt att jag mådde väldigt dåligt i det förhållande jag befann mig i, samt att allt var kaos på jobbet. Man kan säga att under denna 10 åriga processen mötte jag på hinder som varje människa möter i livet. Men jag vägrade och kunde inte ge mig för hindren som man i vanliga fall skall göra dvs bryta ihop och gå vidare. Jag tog mig an hindren lade dem på ryggen och fortsatte tills det tog stopp. Jag tog aldrig semester..jag borde ha tagit semester från vardagen och livet. Men för mig fanns inte det alternativet. Nej för Andreas klarar allt han har börjat med och han GER INTE UPP..Så var jag funtad väldigt länge. Man kunde ju tro att jag hade förstått det när jag kollapsade så rejält att jag nästan strök med den 7 Mars 2011. Men en kollaps hjälper inte en sjuk hjärna. Det är först nu i efter hand.Med hjälp av god psykologisk terapi och medicin som jag har förstått att kollapsen var ett tecken.Ett tecken på att man måste ta semester i bland. Semester i från allt och bara vara i nuet. Man har bara ett liv och det måste man ta hand om. När de mörka sjukliga tankarna kommer upp i min hjärna och "arbetsnarkomanen" Andreas kommer fram så kommer ett ord fram. 1 LIV. Det är ett ord jag brukar ta upp i mitt huvud. För valet är hos mig..vill jag fortsätta att leva det enda liv jag har fått,då måste jag ta hand om mig själv. Och då brukar pappershögarna på arbetsbordet, bokningarna i datorn eller allt det som enligt mig borde göras fast klockan slagit "dags att gå hem" bli ganska obetydligt.

Så med andra ord Vintersemestern är väldigt viktig att ta ut och att ta på allvar.För man behöver den.Det förstår jag nu!

/Andreas

Ett år har gått.

I går var det exakt ett år sedan jag smällde i väggen och hela mitt liv ändrades bara på några sekunder. En förändringen som borde ha skett många år tidigare. En förändring jag idag är glad över att skedde. Hade det inte hänt den 7 mars 2011 så hade jag nog inte suttit här idag med all den glädje och lycka jag har. Jag är tacksam.

Jag bävade lite på förhand över att årsdagen skulle komma. Jag var rädd för att allt skulle komma över mig igen. Förra veckan mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag gick runt och hade en stor klump i bröstet och huvudet var sprängfyllt, det kändes som ett nytt stort anfall eller attack var på gång. Men den kom aldrig. Mycket för att jag idag kan bearbeta det och på så sätt förhindra det.

Igår när årsdagen inföll så kände jag inget speciellt, jag vara bara glad och lycklig över att jag mår så pass bra som jag gör och jämförde det med hur jag mådde för ett år sedan och kände enbart lycka över att jag har kommit ur det helvete jag befann mig i. Visserligen kunde jag känna den ångest och den rädsla jag kände när jag låg på sjukhuset strax efter att jag kollapsat. Att bara ligga där och upptäcka att varken huvudet eller kroppen fungerade som den skulle, och ingen kunde ge svar på vad som var felet. Hade jag fått en hjärnblödning,propp eller hade jag en tumör på hjärnan? Jag förstod ju givetvis att jag var sjuk, men jag kunde inte lägga fingret på vad som var fel. Att sjukdomen hette utbrändhet och väldigt grov sådan ville hjärnan inte ta in och det tog ett tag innan jag själv kunde acceptera det.

Men allt det som jag har fått gå igenom sedan 7 mars 2011 har fått mig att inse hur sjuk jag blev. Jag tappade kontrollen helt och blev missbrukare.. jag missbrukade mig själv på alla de sätt jag kunde. Och det grundade sig i att jag aldrig kände mig tillräcklig. Och till sist blev det sjukligt. Jag ansåg att jag inte var värd att må bra. Jag skulle helt enkelt lida för att jag inte var tillräcklig.Min för höga smärttröskel hindrade mig från att känna,se och upptäcka att både huvudet och kroppen blev totalt slut. Tills det tog stopp.

Jag tackar Gud,Mamma och Pappa,Heidi och hela min familj och alla vänner för att ni har hjälpt mig tillbaka. Att få känna det stöd jag har haft är något jag hoppas att alla som är sjuka ska få känna.

I dag mår jag bra, jag är ännu inte helt fri från mina men efter kollapsen och kommer kanske aldrig att bli det heller. Och min ångest och panikångest kommer jag att få leva med resten av livet. Men jag lever och är lycklig, något jag under många år sökte efter att bli. En kris, ett helvete och en massa lärdomar gjorde att jag till sist hittade min väg i livet. En väg som fortsättningsvis kommer att vara krokig och full av nedförs och uppförs backar. Men nu har jag lärt mig att bearbeta mig själv och insett att ingen klarar allt samt att ingen är perfekt och ingen behöver vara det heller.

Jag vill också tacka alla som har läst min blogg under detta år, gett mig stöd och funnits där.

/Andreas

Man kan om man bara vill.

Snart har det gått ett år sedan jag sprang i väggen ,totalkolapsade och nådde botten. Den 7 mars 2011 har blivit en milstolpe i mitt liv. Det efterkommande året har blivit ett år då jag har fått vända ut och in på mig själv, försökt hitta mig själv igen och hittat en väg ut ur det helvete jag själv satt mig in i och befann mig i många år(utan att vara medveten om det själv).

I dag inser jag att orsaken till att jag blev utbränd beror på att jag har anlag för att bli det och för att jag blev sjuk. Jag blev helt enkelt kontroll missbrukare samtidigt som jag var arbetsnarkoman. Jag är inte 100% frisk ännu..panikångesten och ångesten hålls borta med hjälp av mediciner och tankehjälp. Men ännu finns det sjuka tankesättet vad gäller prestation och värde av mig själv kvar. Det har jag märkt av denna vecka, Jag försöker att inte jobba mera än det jag skall men likväl blir arbetsdagarna för långa. Fast jag bestämmer mig kl 7 när jag kommer till jobbet att jag bara skall jobba 6 timmar idag dvs åka hem kl 13 så sitter jag likväl kvar på jobbet kl 14.30. För att: Det dyker upp uppgifter som i mina ögon är livsnödvändiga att fullfölja just den arbetsdagen. Jag kan absolut inte lämna dem till nästa dag. Men sedan när jag kommer hem så inser jag att jag tänker fel, jag vet om det själv. Men jag har ändå kommit en bit på vägen..jag vet nu att jag inte kan förändra världen, jag behöver inte klara allt och jag behöver inte vara tillgänglig 24/7.Men när jag får mina svackor så är jag där igen. Men som jag skrev det gågna året och allt som det har inneburit så har jag insett att jag inte vill haman där igen och det är det som stoppar mig från att hamna där igen. Jag har accepterat att jag kan få återfall resten av livet , det får jag leva med. Det är mitt handikapp. Men på något sätt har jag lärt mig att tycka om mig själv och öppet erkänna att jag har en sjukdom som jag aldrig kan bli fri ifrån. Men som rubriken säger..Man kan om man bara vill. Och jag vill..ibland för mycket och då blir jag för trött.


I kväll har jag och sambon firat goda vännen M som fyller 30. Han är en av de människor som bidragit till att jag är där jag är idag. Han fick mig att känna trygghet under den tid då jag mådde som sämst genom att vara en god vän.Tack M.

/Andreas

Tiden går.

Jag har varit väldigt slö på att uppdatera min blogg den senaste tiden. Mycket för att jag inte har orkat,,har tidvis varit mycket trött och mått dåligt för att igen må bättre. Och när jag har mått dåligt har jag inte orkat skriva och då jag mått bättre har jag inte haft tid.:=) Men tids nog uppdaterar jag flitigare igen. Men jag tar en liten paus.

Som jag skrev mår jag mellan varven riktigt dåligt, det kallas väl svackor. Men det har gått framåt och jag kan leva med att jag är sjuk. Fast det ibland sliter både på mig själv men också min närmaste omgivning. Men jag kan jobba och orkar någorlunda med livet ..och när jag inte orkar så tar jag en liten paus för att orka igen, och jag får ett enormt stöd av min älskade. <3

Allt har sin tid och tids nog skriver jag igen. :)

/ Andreas