lördag 9 maj 2020

Den egna kraften och makten.

Senast jag skrev ett inlägg var i Januari 2018. Då ansåg jag mig vara på banan, ha kontroll över mitt liv och min psykiska hälsa. Under 7 år hade jag med mediciner och med hjälp av psykolog tagit mig tillbaka till ett fungerande liv efter min utbrändhet. Den psykiska ohälsan kvarstod. Men jag fick vardagen att rulla med familj,jobb,idrottsinstruktioner och sånguppträdande. Jag tyckte att jag hade allt på klart, jag hade avslutat sammarbetet med psykologen för att jag tyckte att jag hade fått de verktyg jag behövde för att klara mig själv. För jag var ju öppen , jag pratade om min psykiska ohälsa, jag föreläste om den och jag ställde upp i olika kanaler och sammanhang för att informera.

Men vid den tidpunkten slarvade jag bort mig själv på vägen så att säga. Mitt drickande av alkohol hade blivit mera. Ett drickande som fram till jag var 33 år hade varit näst intill obefintligt, men som då hade blivit till att jag drack 2 öl i veckan. Från 2013 -2018 hade det ökat till 6 öl i veckan. Och på två år utvecklade jag ett alkoholistiskt betende. Jag drack 5-6 dagar i veckan. Inga stora mängder åt gången men ofta och jag bedövade ångest, otillräcklighet och tyckte jag behövde öl för att slappna av och känna eufori. Detta betende pågick i ganska exakt två år. Jag arbetade och fungerade som vanligt. Ingen förutom min fru visste om mitt drickande. Fick jag inte mina öl på de dagar som jag kände att jag behövde dem, så vändes mitt liv upp och ner. Jag behövde få en berusning dagligen. Den 25.3 2020 sade min fru några ord som hon hade sagt många gånger tidigare men som jag hade ignorerat. " Du dricker för mycket, alldeles för mycket". Just då Onsdagen den 25.3 så tog de orden ordentligt efter 2 års alkoholistist drickande. Jag insåg att jag hade problem och att jag inte klarade av att sluta dricka.Dagen därpå vände jag mig till beroendevårdskliniken och begärde hjälp. Jag fick hjälp i form av stödsamtal , vilka jag går regelbundet på. I samma period hörde en vän av sig och erbjöd mig att komma med i en anonyma narkomaner grupp. En grupp jag har haft stor hjälp av och det har fått mig att inse att jag är alkoholist.

Idag har jag varit nykter i 45 dagar. 45 dagar som har varit svåra, återfallen har varit nära men jag har lyckats att bemästra dem och hålla mig nykter. Men det har också varit dagar som jag känt hur lättnaden har vuxit fram. Lättnaden över att inte behöva planera att dricka. För det har varit ett helvetiskt planerande och uträknande. Jag hade vitsordet 5(skala 4-10) i matematik under min skolgång. Men under de år jag druckit så hade mina matematiska uträkningar om hur mycket jag kunde dricka i förhållande till tidsintervaller för att vara nykter dagen efter gett mig vitsord 10. Det var noga uträknat och schemalagt. Inte kontsigt att jag varit trött. Lättanden också över att inte behöva smyga, undanhålla eller ljuga. Men fast lättnaden är så stor, så är problemet att suget är lika stort. Och det är det som varit jobbigt. För det är så starkt . Och fast man vet att man inte skall dricka, man behöver inte dricka så tar suget över och paralyserar hela tänkandet. Det är som att stå bredvid sig själv och veta precis vad man skall säga åt sig själv. Men rösten hörs inte, en själv gör något helt annat. Men jag har kämpat emot detta sug och självpratat och insett att jag måste använda den egna kraften och makten. För det är jag som bestämmer, det är inte alkoholen. Det är ingen annan som tvingat eller fått mig att dricka utan jag själv. Sedan finns det ju yttre faktorer och bakomliggande orsaker som triggat igång det. Som dålig självkänsla, ångest, rastlöshet och psykisk ohälsa. Och nu när jag gått vid beroendekliniken har jag insett och fått på klart att jag är en beroende person. Jag drar det mesta jag inleder till max. Som 22 åring började jag springa och inledde en elitsatsande karriär som 24 åring. Jag började sjunga som 32 åring och som 36 åring gick jag vidare i The voice of Finland. Mitt beroende och målmedveten har tagit mig en bit. Men det har också orsakat mig en del skada genom att jag blev träningsberoende, arbetsberoende och alkoholberoende. Man kan säga att jag de senaste 20 åren har gått från beroende till beroende , hela tiden allvarligare saker. Terapin jag fått nu har fått mig att inse att jag under dessa år har försökt skapa mig en identitet genom det jag presterat. När jag presterat har jag dugit i mina egna ögon. Men inte rätt och slätt som Andreas. Nu jobbar jag på att kunna duga som mig själv inför mig själv.

Den egna kraften och makten är det som håller mig på banan. Och den är helt min egen.

Jag kommer att försöka skriva mera i min blogg vartefter ja hinner och känner att jag vill dela.


/Andreas

måndag 29 januari 2018

Hej jag heter Andreas...

och jag är arbetsnarkoman, manisk, lider av tvångshandlingar och har ett sjukligt kontroll behov. Det kan jag säga högt idag, snart 7 år efter att alla dessa egenskaper gjorde att jag kollapsade och fick diagnosen utmattningsdepression. Efter ett därpåföljande helvetiskt halvår som gjorde att jag var några sekunder från att avsluta mitt eget liv. 7 år har gått och jag lever och har fru,barn och ett hus och jobbar fortfarande på samma jobb där min arbetsnarkomani blommade ut. Är jag fortfarande verkligen arbetsnarkoman ?

JA det är jag! Men jag har hållit mig borta från att jobba nattetid, från att köra tillbaka 8-10 gånger till jobbet efter avslutad arbetdag för att kolla att allt är i skick, från att göra om samma arbetsuppgift 20 gånger, från att ringa upp alla kunder jag pratat med samma dag och låtsas ha ett ärende bara för att kolla så att de inte är arga på mig. I 7 år har jag hållit mig borta från det begäret. De fyra understrykna begären är sådana som gjorde mig sjuk och som gav mig en helvetisk ångest. De fick mig att tro att allt hängde på mig, att alla människor tyckte att det var min uppgift att styra upp allt. Och gjorde jag inte det eller i mina ögon misslyckades med det skulle jag straffas. Straffet gick ut på att tex springa...jag kunde springa 15 km under 1 timme.. Och klarade jag inte det var jag totalt värdelös. När jag "misslyckats" med en sådan sak överröstades jag av rösterna i mitt huvud som skrek åt mig hur misslyckad jag var och hur förbannade folk runt omkring mig var för att jag inte lyckades med nånting. När jag kände så gjorde jag allt för att lyckas..det lilla extra i jobbet, som tränare ja överallt. Bara för att folk inte skulle vara arga på mig. I verkligheten fick jag ofta beröm i jobbet, som tränare och överlag. Men jag kunde inte ta det åt mig utan det betydde bara att jag behövde bli bättre. PÅ ALLT.

Varför jag titulerar mig som arbetsnarkoman än idag efter alla dessa år. Är för att jag alltid kommer att vara det. I dag kan jag hantera det så pass bra att jag inte faller ner i samma djupa hål. Men nu som då faller jag, även fast jag har väldigt god själv insikt och är medveten om mitt problem. Så ser jag inte var gränsen går, men jag har hittills lyckats ta itu med det innan jag har ramlat ner i hålet. Men..jag ligger i riskzonen, men det är bara jag själv som kan se till att jag inte ramlar dit igen. Och medicinen har fått bort mina vaneföreställningar och tar bort en stor del av ångesten.

Jag lever ett bra liv idag. Som sagt med en underbar familj, jag jobbar, jag instruerar igen och jag har hittat en hobby som sångare. Som jag skrev i ett tidgare inlägg så har sången hjälpt mig oherhört. En mänsklig seger för mig var mitt äventyr i The voice of Finland. Att stå inför uttagningsjuryn efter att ha gått vidare i grundgallringen, kunna stå inför dem och sjunga, hålla i hop det och att gå ut ur rummet och vara nöjd. För mig var det inte det viktigaste att gå hela vägen. För mig var det viktigaste att kunna göra det och vara nöjd. Att 5 år efter att jag hade legat på botten och inte velat leva stå och sjunga inför en jury i Finlands största musiktävling var en seger. En större seger än någon kan tro, det att jag gick vidare till koelaulu var ju roligt, men att kunna göra det och inte straffa mig själv efteråt för att jag tyckte att jag gjorde dåligt ifrån mig var en stor seger. En annan seger var att kunna ta beskedet att jag inte gick vidare till tv programmet positivt och ändå vara nöjd. Det lilla sångäventyret fick mig att acceptera mig själv, att tycka om mig själv.


Denna text ville jag skriva nu, för jag vet att det finns väldigt många där ute som ligger i riskzonen. Också sådana som just nu mår väldigt dåligt av utmattning. Jag vet inte exakt hur ni känner, men jag vet hur det känns att ligga på botten av sig själv och ens existens. Ni har all min kärlek och styrka att ta er upp.

/Andreas

fredag 20 oktober 2017

Musiken hjälpte mig.

När jag blev utbränd 2011 och var "borta" från denna värld i 3 månader efteråt...var musiken ett stort hjälpmedel att komma tillbaka. Då genom att lyssna, jag grät, hyperventilerade och ropade ut min smärta till musik. När det var som värst satt jag och skakade i soffan tillsammans med min mamma och hon spelade musik och höll om mig tills jag blev lugn. I dag 6 år senare är det jag som sitter med mamma och använder musik som hjälpmedel för henne. På grund av hennes alzheimers sjukdom. Musik har alltid varit mig väldigt nära, men det var inte förrän jag var 32 år som jag började uttrycka mig genom musik. Den 14 Juli 2012 uppträdde jag för första gången någonsin inför publik, inför ca 100 personer. Det var på vår bröllopsfest , när jag gifte mig med kvinnan som jag vill åldras med. Jag sjöng åt Heidi på bröllopsfesten, jag hade planerat det in i minsta detalj i några månader före. Totalt oerfaren att uppträda med sång, men jag gjorde det av kärlek, känslor och till det som till stor del hade fått mig att komma tillbaka och hitta kvinnan i mitt liv..musiken.

Ett halvår senare tog jag beslutet att ta sånglektioner, jag ville börja uppträda med sång. För att jag älskade att sjunga, något jag hade gjort i många år. Men alltid fått höra att du är nog ingen sångare. Men i januari 2013 steg jag in till sångläraren Christine Sten och tog mina första sånglektioner. Christine har jag mycket att tacka för, inte bara för att hon pushade mig att våga sjunga men också för att hon stärkte mitt självförtroende att uppträda. I april 2013 började jag uppträda. Jag sjöng Lady in red på en våravslutning. Och efter det rullade det på och jag har sedan dess gjort uppträdande lite här och var. Det har inte alltid varit lätt, att slänga in sig i en värld med rutinerade musiker som hållit på länge då man själv är novis. Men kärleken till sången, musiken har gjort att jag vågat.

Jag har hittils fått många upplevelser, människomöten genom musiken. En av de stora upplevelserna har varit Gränslöskonserterna där jag varit med i kören. Detta år sjöng jag solo med Kents låt Utan dina andetag. En låt som betyder väldigt mycket , som jag också sjungit på flera bröllop. Att sjunga med gränslöskören handlar om mer än att sjunga, det handlar om att vara medmänniska och om kärlek. Att sjunga med medmänniskor som har downssyndrom och andra utvecklingshämmade sjukdomar är en rikedom. Det har gett mig väldigt mycket, och återigen ett bevis på att musiken stöder och förenar och att vi alla är lika fast vi är olika. Här vill jag också tacka en viktig människa, min vän och kollega och mannen bakom gränslöskonserterna Dennis Rönngård. Han har också stärkt mitt självförtroende att sjunga, och hjälpt mig.

År 2016 ledde musiken mig in på ett äventyr som jag inte hade planerat. The voice of Finland 2016. Jag sökte en sommarkväll för att jag fick ett infall. Jag spelade in en video och skickade in den. Redan att söka var en seger i sig , bara att göra det. Jag hade inga förhoppningar att gå vidare. Några veckor senare fick jag beskedet att jag gått vidare. Det var stort. 16 Augusti åkte jag, frun och barnen till Seinäjoki på min koelaulu. Jag sjöng when you say nothing at all av Ronan Keating, samma låt som jag sjöng åt Heidi på vår bröllopsfest. Jag gick inte vidare till tv programmet men jag gick vidare till koelaulu. Och jag fick höra av en proffsjury att jag har en fin röst och sjunger innerligt och med känsla. Det räckte. Det är det jag strävat till, att kunna uttrycka den känsla musiken betyder för mig. Och för en hobbysångare som börjat sjunga vid 32 års ålder var det finaste .

Många människor har uppskattat att jag börjat sjunga och har förstått varför jag gjort det. Men det finns också människor som meddelat mig att jag inte kan sjunga, att jag är patetisk och att jag skall hålla mig till det jag kan. Ibland har det tagit sjukt, men jag är en sådan människa som gör det jag känner för och det har ändå drivit mig. och musiken har hjälp mig.


/ Andreas

lördag 26 november 2016

Den egna makten.

Det är ett tag sedan igen sedan jag skrivit i denna blogg. I maj blev det senaste blogginlägget skrivits. Innan jag började skriva så satt jag och läste gamla inlägg och komentarer. Och fick tårar i ögonen, vilket stöd jag fick när jag behövde det som mest. Jag sitter nere i vårt trevåningshus och skriver nu medans barnen och frun sover på övre våningen. Den meningen fick det att tåras i mina ögon igen. När jag tänker på var jag var för fem och ett halvt år sedan och var jag är nu så kan jag inte riktigt förstå det. Från att vara ett utbränt psykotiskt vrak som inte vågade dra upp rullgardinen i barndomshemmet till att vara en gift tvåbåbarnsfar på fem och ett halvt år. Im blessed.

Den egna makten har tagit mig hit . Jag bestämde mig fort när jag valde livet istället för att avsluta det. Jag bestämde mig för att komma tillbaka, tillbaka från det träsk som höll mig kvar där nere, där man hamnar när man når botten. Och jag vill säga att jag har tagit mig tillbaka.

Detta år har jag utmanat mig själv rejält vid två tillfällen, och jag gjorde det samma vecka. Det gäller mina två stora passioner i livet. Musik och löpning, det som ger mig energi.

I somras satt jag och slösurfade en kväll och kom av en händelse in på nelonens sida. Där såg jag att sökningen till The voice of Finland var i gång. En sångtävling som pågått några år i Finland. Jag satt och kollade hur man skulle göra för att söka och tanken slog mig att kanske jag skulle söka. Men i sekunden efter tänkte jag att varför skulle jag en 36 årig hobbysjungande familjefar söka? Jag lämnade sidan. I en vecka efteråt återkom tanken om The Voice of Finland. Och en vecka efteråt gick jag in på sidan igen. Jag satt uppe på vinden och resten av familjen var nere. Jag gick in på sidan igen, gick till sökningen. Läste igenom anvisningarna, och klickade mig till hur man skulle göra. Jag kom till steget där man skulle söka genom att spela in ett sångklipp genom webbkameran. Jag tryckte på knappen och webbkameran kom igång. Jag sjöng en vers och refräng av mitt paradnummer When you say nothing at all av Ronan Keating som jag sjungit många gånger förr. Jag skrev en kort presentation och skickade iväg klippet. När jag hade skickat iväg det tänkte jag att detta får vara min lilla hemlighet, jag berätatde inget för frun för jag tänkte att jag ändå inte går vidare .Det var en stor seger att jag hade gjort det. Jag glömde bort hela grejen och tre veckor senare fick jag ett mail fån The voice of Finland, redan när jag såg mailet tänkte jag att det står " tack för att du sökte men det är inte dig vi söker". När jag öppnade mailet stod det " Vi har lyssnat på ditt klipp och vill bjuda in dig till "koelaulu". Grattis du har gått vidare" Jag hade gått vidare i The voice of Finland uttagningen, då berättade jag åt min fru. Den 16:e Augusti åkte vi iväg hela familjen till Seinäjoki för min Koelaulu. Koe laulun gick bra, fast jag kände av lätt panikångest när vi satt i bilen dit. Men när vi kom dit och satt i väntrummet blev jag lite lugnare. Innan själva audition blev alla sökande inkallade inför produktionsjuryn. Och när de sa att vi skall vara stolta att vi tagit oss till koelaulu för att det varit många sökande detta år och att vi alla är där för att vi är intressanta så släppte allt. Jag gick upp till juryrummet som tredje i ordningen. När man kom upp till juryrummet skulle man ställa sig på en matta och i hörnet av rummet fanns en kamera. I en soffa satt dom fyra i produktionsjuryn (inte samma som i tvn). Jag presentaerade mig själv på finska och framförde When you say nothing at all. De såg nöjd ut och jag klarade av att sjunga utan att tappa text eller vara nervös. Jag gjorde bra i från mig. Jag var så nöjd och stolt, jag hade trotsat panikångesten och klarat av att göra mitt bästa. Vi fick inte veta något efter auditionen utan svaret skulle komma om några veckor. Tre veckor senare kom svaret, jag hade inte gått vidare till själva tvprorammet. Men det var väntat. Jag var så nöjd över att ha sluppit till koelaulu. Som 36 årig hobbysångare är det stort att få gå vidare till koelaulu och att någon tycker at man är intressant. Det gjorde att mitt självförtroende och självkänsla som sångare och människa växte en aning. Jag var så glad att efter alla problem med svår panikångest och prestationsångest att kunna stå inför en jury och sjunga.

Samma vecka Fredagen den 19.e Augusti sprang jag mitt första halvmaraton på 10 år. Jag genomförde det på 1.36 avsevärt mycket sämre än vad jag har gjort en gång i tiden. Men det gjorde inget, att jag tog mig igenom efter att alla problem med bortdomnade muskler och kramper var en glädje. Min resa under de 21 kilometrarna var inte njutningsbart under alla kilometrar men i mål var jag så glad. Jag hade kunnat springa en lång sträcka efter alla år av problem.

Den egna makten gjorde att jag kunde genomföra båda uppgifterna. Jag bestämde mig för att klara det. Det har gjort att jag tagit många steg framåt som människa. Dessa två saker har gjort att jag i dag kan tro på att jag är duktig nog att fortsätta som hobbysångare och motionslöpare.


/Andreas

söndag 15 maj 2016

Den kroniska tröttheten.

När väggen kommit emot, man har blivit golvad, stannat upp och accepterat. Då börjar man vanligtvis vägen tillbaka. Ju längre man kommer på vägen tillbaka så bleknar de hemska symptomen med tiden. Men när man har kraschat rejält en gång så finn det ett symptom som inte går ur. Och det är tröttheten, den kroniska tröttheten. Ordet kroniskt innebär att det inte är övergående utan att det består. Jag har valt att lära mig att leva med min kroniska trötthet som jag lämnade med efter min kollaps. Hur hanterar man då tröttheten? Jag hanterar den så eller försöker att göra det tvärtemot. Alltså tvärtemot det beteende som innebar att jag blev utbränd, för det är ju det beteendet som orsakade tröttheten. Att jag blev totalt slut.

I mitt fall finns tröttheten där 24/7 men i olika grader. Tröttheten har frångått den fysiska delen men det är den psykiska tröttheten som lämnat kvar. Mitt huvud är trött för det mesta, vissa perioder mer vissa mindre. Jag blir väldigt fort trött i huvudet, efter en 6 timmars arbetsdag kan kvoten för vad mitt huvud klarar helt fylld. Då finns det inget annat val än att sova en timme. Gör jag inte det så då följer 3-4 dagars helvete då huvudet inte fungerar överhuvudtaget. Oftast försvinner minnet, jag är överkänslig för det mesta, jag är rädd, otrygg och vill inte se folk överhudtaget. Men med en tupplur efter jobbet så förhindrar jag det. Inte alltid så praktiskt att ta tuppluren med 2 småbarn i huset men det är en räddning.

Det är inte alltid så lätt att ha den kroniska tröttheten. För den syns inte alltid , man behöver inte se trött ut på utsidan men insidan kan vara dödslut. Det finns de som inte förstår hur jag inte orkar med att umgås till exempel en helg. För det är ju inte tungt att umgås, de tycker att det inte är någon skillnad om man är trött hemma eller hos någon annan. Grejen är den att det är det.Och det är ju inte så roligt alla gånger att ringa återbud för att man inte orkar. Det är svårt att förklara för någon som inte varit trött hur det är. Men jag skulle förlikna det med att man hela tiden har ett tryck i huvudet men samtidigt ekar alla ord som kommer utifrån. Då är det inte lätt att sitta i en gemenskap fast det bara är 4 personer förutom en själv i rummet. Redan att ställa sig i väg och ta sig till bilen kan vara övermäktigt när det är en sämre period. Och jag har märkt att folk som kände mig innan jag blev utbränd kan ha svårt att få ihop de två personligheterna. För Andreas innan utbrändheten så orkade med allt, när som helst utan att blinka. Och då kan det ju vara svårt att förstå att jag nu plötsligt inte orkar som förr. Men det är just det som är mitt sätt att hantera det . Att göra tvärtom.

Men som med allt annat så har jag valt att leva med det , istället för att inte leva överhudtaget.

/Andreas

fredag 13 maj 2016

Varför kommer väggen emot eller varför blir man utbränd?

Det är en fråga jag har fått ett antal gånger. Och det är en fråga jag också ställt själv eftersom många med människor i min omgivning den senaste tiden har gått in i väggen. Varje gång jag hör om någon som går in i väggen så känner jag starkt med den människan, och mina 5 helvetesmånader där det handlade om en kamp mellan att vilja leva och inte vilja leva spelas upp igen. Speciellt då tänker jag på den frågan. För knappast sitter någon och planerar att man skall bli utbränd. För det är ju inte en drömframtid eller ett yrke precis.

Jag har hört folk säga att det är förbjudet att ställa den frågan åt en person som varit utbränd. Varför det undrar jag? Nödvändigtvis kan inte en utbränd människa svara på det men troligtvis relatera till det. Jag har inte ett heltäckande svar på det som gäller alla individer som springer in i väggen, och kanske inte heller för mig själv. Men någonting ditåt.

Jag tror så här: en människa som går in i väggen har för det första övermäktiga krav på sig själv. Krav att alltid finnas till, att alltid ha kontroll, att alltid göra allt perfekt. Så var det för mig. När man strävar till detta så tar det väldigt mycket tid och man utsätter hjärnan för hög belastning. Och vid hög belastning så blir hjärnan blockerad och känner inte av varningssignalerna som i vanliga fall skall stoppa en. Utan man fortsätter att köra på tills man antingen säckar i hopp på hallgolvet och gråter,slutar att minnas, slutar att sova, slutar att sova, får ångest eller tror att man har hjärtfel. Då har man trampat över så spikmärken bränner in i själen.

Sedan är ju inte att gå in i väggen någon skam eller något att skämmas över. Normalt är dock att man känner det då man får diagnosen rakt upp i ansiktet. För mig var det en skam under den första tiden , jag skämdes något så förbenat. Men i dag med 5 års perspektiv så inser jag att min utbrändhet har gett mig ett liv. Jag har åstadkommit saker jag inte ens kunde tänka mig innan. På grund av att jag fick vända ut och in på mig själv under min väg tillbaka.

Mina ord till alla ni som kämpar just nu. Solen kommer att lysa på er igen, den gör det redan nu. Det kommer att komma dagar då ni går 1, 2 ,3 eller 4 ´steg tillbaka på er väg tillbaka. Men när ni gått bakåt tillräckligt många gånger så är vägen tillbaka mycket kortare. Ni lär er, ni blir vana. Ni vågar inte just nu tro på orden att ni lär er något av det som tar så infernaliskt ont , men vet ni gör det. En stor varm kram till er.

/Andreas

måndag 28 mars 2016

Att leva med ångest.

Till att börja med kan man ju fråga sig vad ångest egentligen är. Enligt Wikipedia " Ångest= är ett sinnestillstånd som karakteriseras av stark rädsla, nervositet eller oro, vare sig det är situationsbetingat eller inte, men som inte beror på ett faktiskt hot eller en överhängande fara"

Jag lever med ångest och ångestattacker sedan 5 år tillbaka och äter psykmedicin för det. Mina ångestattacker bröt ut på riktigt eller så att jag visste vad det var när jag hade kollapsat. Innan dess så visste jag inte vad ångest var. Men nu i efterhand så vet jag att jag hade typ av ångestattacker många år innan jag kollapsade.

Mina ångestattacker går i perioder, beroende på hur jag mår. När jag har en sämre period så har jag mera ångestattacker. Attackerna tar sig i uttryck på så sätt att jag får en klump i bröstet, en klump som gör att jag får en enorm gråtkänsla men kan inte gråta. Jag får spykänsla men kan inte spy och jag har ett tryck över hela bröstkorgen. Och hela jag känner mig som jag skulle vara utanför min kropp. Det som oftast utlöser min ångest är förändringar, besvikelser och stress. När jag har mina sämre perioder så utlöses de lättare och då kan minsta sak bli övermäktig. Jag kan vrida mig ångest över alla räkningar som är obetalda och tro att vi går i konkurs. Och fast jag intalar mig själv att vi har ju klarat varje månad så målar hjärnan upp en bild att allt går åt helvete. Under dessa perioder har jag stor ångest i jobbet, när jobbtelefon ringer så stiger pulsen. Jag tror att allt jag gör blir fel och att jag ställer till med en massa oreda. Ångesten gör också att jag inte litar på att jag utför mitt jobb bra och jag tror att jag måste veta och kunna svara på allt. Sedan tror jag och tycker att folk stirrar på mig och tycker att jag är konstig, fast det i själva verket inte är så.

Under de senaste åren har jag med hjälp av psykologhjälp kunnat börja hantera min ångest. För när ångestattackerna far överstyr så mynnar det ut i panikångest med hyperventilering och dödskänsla. Medicinen hjälper mig också att hållas på banan.

Att vara småbarnsförälder och lida av ångest är inte alltid det lättaste. För min ångest gör att jag hamnar in i en bubbla, en bubbla som ingen hur hemskt det än låter kan sticka hål på när det är som värst. Men jag går undan och låter ångesten härja med mig en stund. Vi brottas och hittills har ju jag segrat, eftersom jag helt lugnt sitter här och skriver om dem. För man vill ju inte att ångesten skall gå ut över barnen eller livspartnern. Men tyvärr så får livspartnern dra ett stort lass och får ta sina törnar.

Men det går att leva med ångest och ångestattacker. Men man måste ta emot dem , acceptera dom och bli vän med dom för att kunna hantera dom.

En del människor är fundersamma över hur jag kan vara så öppen och social och hur jag kan uppträda med sång och leda grupper eftersom jag har ångest. Jag kan det för att jag inte gör min ångest till något hinder.

Det låter konstigt, kanske rent ut av knäppt. Men i dag är ångesten en del av mig, för jag vet att jag kommer att leva med den från och till. Ibland kan det gå flera månader som attackerna inte hemsöker mig, ibland går det längre perioder som jag kämpar med dem.
Men jag är inte längre rädd för dem, jag vet att jag inte går under och att jag inte dör.

Ångest, ångestattacker och panikångest är obehagligt och hemskt. Men man skall komma ihåg att man inte är ensam om det och att det finns bra hjälp att få genom psykologisk hjälp och mediciner.

Och till sist..man är inte en sämre människa för att man har ångest. Man har bara lite mera nyanser och finesser i sitt känsloregister. Och känner man mig så vet man att jag har roligt här på livets resa.

/Andreas