Plötsligt!!

Det är ordet som beskriver dagen so far..Efter en god natt sömn så kände jag mig pigg och på gott humör i morse. Jag var till staden med mor och far på förmiddagen och när de föreslog att vi skulle ta lunch på ett matställe i staden så tyckte jag att det lät som en bra ide. Eftersom jag mådde bra så tyckte jag att det var lugnt att äta ute..jag gick in till restaurangen i vanlig god ton. När vi stod i kön för att betala så slog paniken till som en blixt från klar himmel..jag tittade ut mot den halvfyllda restaurangen och de övriga matgästerna som befann sig där kändes som högljudda monster. Jag tvekade mellan att springa mot ljuset dvs dörren som stod vidöppen eller att trotsa paniken och ge mig in i mörkret. Jag valde det andra alternativet för att jag var så hungrig och för att min far bjöd mig på mat.

När jag tog mat från det stående bord där maten serverades så kändes det som om att kroppen var stum och rösterna i rummet flöt ihop. Men jag bet ihop och tog mat åt mig och valde en plats där det inte satt så mycket folk. Jag fick andas djupt för att hålla panikkänslorna i shack. Mor och far såg hur jag mådde och frågade om jag behövde gå ut en stund, men jag valde att sitta kvar. På samma gång som jag mådde fruktansvärt illa så gav jag mig fan på att jag skulle sitta kvar, Jag tvingade ner maten samtidigt som det kändes som om att jag höll på att kvävas. Jag brukar inte störas av att folk pratar i mun på varandra och tycka att det är oljud..men förtillfället skär det i min hjärna när jag befinner mig på ett ställe där många röster blandas..det blir bara kaos i huvudet, hjärnan orkar helt enkelt inte med.
När jag hade fått i mig min mat var jag tvungen att vara ofin och lämna bordet fast min far åt..jag behövde helt enkelt ha luft. Jag försökte tänka bort panikkänslorna men det blev för obehagligt. När jag kom ut satte jag mig ner och jag var så trött så jag knappt kunde stå..när jag hade fått sitta en stund och andas frisk luft så lättade det, men ångesten tryckte i bröstet. När vi kom hem var jag så trött så jag fick gå och lägga mig och somnade nästan på direkten. Nu efter att ha sovit en timme så känns det bättre men jag är fortfarande lite skakig. Men jag vet att det går över efter ett tag.

Detta är svårt att lära sig att leva med, eftersom panikkänslorna slår till utan förvarning även på en tillsynes bra dag då man själv tycker att man mår bra. Men nu har jag lärt mig att hantera paniken så att jag inte faller ihop och börjar hyperventilera eller i värsta fall krampa. De första gångerna jag fick mina attacker kände jag mig misslyckad och som ett nervvrak och ville bara ge upp. Men nu så försöker jag bekämpa dessa attacker för att övervinna dem. Hårt mot hårt. För jag vet att man kan leva med detta ..jag har träffat på många som lider av panikångestattacker och liknande sedan jag själv blev sjuk. Så jag vet att det går att komma vidare.

Jag skrev i morse på min facebook status att det är en dag med nya möjligheter och det står jag fast vid fortfarande. Jag tänker fortsätta dagen som jag hade planerat den nu när jag piggnat till... Som jag brukar säga "jag stiger upp och drar upp snårn och gar vidare"


/Andreas