Jag har alltid haft ett väldigt långt tålamod. Ett tålamod som ibland har varit för långt för mitt eget välbefinnande. Men igår märkte jag att tålamodet har blivit till min egen förvåning..KORTARE.
Jag hade varit och hälsat på goda vänner och på hemvägen så bestämde jag mig för att jag skulle tanka bilen. Jag körde in vid en bensinmack och redan när jag svängde in så pustade jag högljut över att det redan fanns två bilar vid båda sidorna av macken. Jag ställde mig snällt i kö vi vänster sidan av macken. eftersom mitt tanklock sitter på den sidan. Jag satt där och väntade,väntade,väntade och VÄNTADE. Det verkade som killen som tankade sin bil hade en jättelik tank..eftersom han tankade och tankade. Jag satt och muttrade för mig själv och förundrade mig över vart han gjorde av all bensin. Jag sneglade till mackens högersida och där stod en man och tankade i en dunk och jag tänkte att det går väl fortare på hans sida. Och ställde mig för att svänga över till den andra sidan när han lade tillbaka pistolen och lade dunken i sin baklucka..MEN..Gubben hade en till dunk som han skulle tanka. PUST. Jag kollade till vänster sida igen och killen tankade ÄNNU sin monstertank. Jag kände hur det började kittla i tutan på pärlan..men jag behärskade mig. Nå nu!!! tänkte jag när gubben på vänster sida lade sin andra dunk i bakluckan ..nu äntligen. Men ta mig tusan..Gubben hade en tredje dunk. Och vänstersidan kille tankade fortfarande i godan tro. Min högerfot började vibrera. Nå dunkgubben fick äntligen färdigt tankat i sina dunkar..Då visar det sig att gubben ännu skall tanka BILEN. Och högersidans kille tankade ÄNNU. Då rök det för mig och jag tappade hästarna..och tryckte till på gaspedalen så att pärlan utgav ett ljud som bara Asta 95 år skulle kunna få ur sin gamla återsotade lada. Männen vid macken svängde förbryllat på sina huvuden. Jag såg säkert själv lika förbryllad ut över mitt bad ass-tilltag. Jag ångrade mig i samma sekund som jag förstod att mitt beteende inte uppfattades som riktigt redligt. Jag var nästan i chock över det faktum att"Andreas har flippat över att det tar för länge" för första gången på 30 år.
Dunkgubben blev klar och smått moloken styrde jag pärlan på den sidan. Killen som fortfarande tankade på vänster sida såg lite skumt på mig när jag nervöst och aningen rödbrusig knappade in min kod.
Jaa..Vart tog mitt tålamod vägen? Jag har tidigare småskrattat åt mina bekanta som har rasat över liknande situationer och tyckt att man måste ju kunna behärska sig. Kanske mitt tålamod har varit för långt alla dessa år. Eller kanske jag har blivit ett rötägg. För visst.. inte kan man ju jaga upp sig över att man inte är ensam vid macken..men när det känns som om de som tankar före en ALDRIG blir färdig ..då kan tydligen tålamodet tryta. Eller så är jag bara i en väldigt känslig period i mitt liv just nu :)
/Andreas
Du Andreas. Se det hela som en sund 'utveckling' av din identitet. Ingen mår bra av att vända frustrationer inåt, det har även jag fått lära mig, inte lika hårt som dig dock. Varför ska jag alltid behärska mig när de flesta andra inte behöver göra det? Der betyder inte att man för den skull alltid ska bete sig vidrigt, men tillåt dig att agera utåt utan att för den skull såra någon. Det är hälsosamt och man mår bättre. Man ser tydligt i dina inlägg att du är på rätt väg i din process att återhämta dig. Nu är jag ju då ingen psykolog ifall nån tror det, men du vet ju Andreas vem jag är och att jag menar väl. Ta hand om dig. Det ordnar sig. Rikta din tålmodighet mot din egen process. Det som retar upp dig runt om kring dig ska du låta dig reagera hur du vill på.
SvaraRaderaTack för den kommentaren Joakim. Bra skrivet :)
SvaraRadera