Det som en gång var så självklart..är nu en daglig utmaning.

Gårdagen var en riktigt bra dag. Enligt mig själv fick jag mycket gjort. En av gårdagens största prestationer var att tvätta bilen. Jag förvånas själv av att jag faktiskt tycker att det är en stor prestation att tvätta bilen. Det är en sak som jag tänkt göra i två veckors tid , men jag har inte kunnat göra det. Det har liksom bara inte gått förrän igår. Dessutom hade jag en riktigt trevlig kväll med två goda vänner. Och jag hade roligt, jag skrattade riktigt hjärtligt för första gången på 6 veckor. Jag kände ingen panik fast jag befann mig på ett ställe jag inte befunnit mig på förut.

Det känns som en seger, helt vardagliga saker känns som en seger att kunna genomföra. För mig har det alltid varit en självklarhet att göra saker, att träffa folk, att leva ett vanligt liv. Men under de senaste veckorna har det varit allt annat än en självklarhet. Jag har inte kunnat vara ensam, jag har inte kunnat gå ut utan att gripas av panik, att tänka på det som varit, att tänka på jobbet har varit helt omöjligt. Redan när jag jag kört förbi området där jag jobbar så har en klump bildats i halsen, hjärtat har börjat slå, jag har börjat kallsvettas..jag har till och med haft ångest så jag har börjat gråta när jag har kört förbi det ställe jag har jobbat på i snart tre år. Det ställe som har varit mitt andra hem, som jag har gillat, som jag har trivts på. Nu har jag bara behövt titta åt det hållet så har jag fått panik. Jag har ännu inte besökt jobbet sedan jag blev sjuk den 7.3. Jag har varit på väg, jag har till och med svängt in på vägen men svängt av innan jag har varit där för att jag inte har klarat av det. Jag har frågat mig själv, jag har svurit ,jag har kastat saker och jag har gråtit över den situation jag har befunnit mig i/befinner mig i. Jag har förbannat mig själv för att jag inte insåg vart jag var på väg, jag har vissa stunder tyckt så synd om mig själv så jag har inte ens behagat stiga upp och klä på mig.

Nu har jag kommit så långt att jag kan leva ett någorlunda normalt liv. Jag kan ta mig an vardagen. Visserligen möter jag dagligen på saker som gör att jag grips av panik och som är ångestframkallande men nu kan jag bemästra "demonerna", vi brottas en stund , ibland är det jämna matcher men numera är det jag som segrar.

Jag läste en bra artikel idag om en ung kvinna som hade blivit utbränd och jag kände igen mig i väldigt mycket. Jag hoppas att artiklar,bloggar om just utbrändhet kan vara en varningsklocka för de som snurrar på i ekorrhjulet och inte själva inser vart det håller på och far. För när man är in i det själv, så inser man det inte. Och det syns ju inte på utsidan. En person sa till mig nyligen att jag var den sista person som han trodde skulle gå i väggen. "Du har alltid sett pigg,glad och fräsch ut när man har sett dig". Jo på utsidan, insidan har varit allt annat än pigg,glad och fräsch.

Men jag är glad att det som hände verkligen hände.Det låter säkert helt fel och konstigt när jag skriver det men hade jag inte kollapsat just den dagen 7.3, så hade jag inte insett att jag var utbränd. Jag hade inte fått hjälp ..för jag hade inte begärt hjälp.

Detta inlägg blev i det allvarligare laget. Jag känner att jag vill skriva,berätta och gå ut med det som har hänt. Jag behöver beaarbeta det som har hänt, kanske det kan hjälpa någon annan.

Jag vill skriva om det som en gång var så självklart men idag är en daglig utmaning.

Jag vill tacka alla ni som läser min blogg och som ger respons på den. Det betyder väldigt mycket samtidigt som det stöder mig.


/Andreas