Att komma igång.

Det tänkte jag försöka nu..Att komma igång med en blogg ..samtidigt som jag försöker att att komma igång med ett normalt liv igen. Det var väl det jag en gång hade. Ett liv där allting gick väldigt fort,till sist gick det för fort och en vägg kom emot.

Måndagen den 7.3 kom jag hem från jobbet i vanlig ordning, dock efter en dag då allting hade gått i slowmotion och hela jag befann mig i en tjock dimma. Men jag trodde då att det var måndagströtthet. När jag kom hem gick jag och la mig en stund eftersom jag var trött och illamående. Efter 15 minuter vaknade jag och kände att det var något som var fel.Jag steg upp och hade tungt att andas och det tryckte i bröstet på ett obehagligt sätt..Jag gick runt i lägenhet och försökte ta djupa andetag i hopp om att det skulle gå över..jag öppnade balkongdörren för att få mera luft.Men inget hjälpte..Den tunga andningen blev tyngre och till sist övergick det plötsligt i hyperventilering..jag försökte tänka bort hela situationen och tänkte att nu får jag väl ändå skärpa mig. Jag minns att vid det skedet började paniken smyga sig på. .Jag ställde mig framför spegeln och såg mina egna panikslagna ögon samtidigt som jag märkte att känseln i ansiktet var borta..jag såg att det rann saliv ur vänster mungipa utan att jag kände av det. Då insåg jag att något var väldigt galet.Så jag ringde min mamma och sa att jag inte mår bra.Mamma och Pappa hoppade i bilen och kom till min lägenhet..efter att jag pratat med mamma så minnsjag inget mer..mamma hade ringt när dom körde till mitt.jag hade svarat men jag hade bara mumlat något oförståeligt. Jag hade öppnat dörren när de ringde på liggandes på golvet. När de kom in hyperventilerade jag våldsamt och kroppen rykte i spasmer. Efter att mina föräldrar insåg att läget var så pass allvarligt så ringde de ambulansen. Efter det slog krampandet till..När ambulansen kom så krampade hela kroppen. Ambulanspersonalen gav mig syre samt medicin mot kramperna innan jag bars in i ambulansen.Kramperna fortsatte i ambulansen och jag pendlade mellan från att vara vid medvetande till att vara borta några sekunder hela vägen till akuten. När vi kom till akuten hade kramperna avtagit och medicinen hade börjat verka.

Akuten är också det ställe där minnet börja komma tillbaka,,,jag minns att jag låg på britsen när akutläkaren kom in. Han testade reflexer och känsel och konstaterade att känseln var bort i vänster sida. Jag såg att han drog något under min vänstra fotsula men inget kändes, han drog hårdare men fortfarande kändes inget. Han knep mig i vänster kind men ingen känsel där heller. Jag tittade upp på mina föräldrar och när jag såg pappas oroliga ögon..ett par ögon jag aldrig har sett så oroliga tidigare så förstod jag att nu är Andreas sjuk.

Efter att alla fysiska tester på akuten kördes jag direkt i skallröntgen och sedan vidare till Avdelning 2 Neurologiska avdelningen..Där fick jag dropp och man kopplade mig till hjärt-ekg samt att jag fick århundradets fulaste pyjamas samt den absolut fulaste morgonrocken jag någonsin skådat. Är man inte sjuk före så blir man när man ser dessa kläder. Jag togs alltså in på avdelning 2 och fick spendera natten på sjukhuset. Då hade jag kommit till mig och känseln började sakta komma tillbaks i vänster sida. Jag sov inget under den första natten fast jag var dödstrött..mycket pga av vilopulsen låg mellan 34-36..och ekg-apparaten larmade varje gång pulsen gick under 36 vilket den gjorde hela tiden. Men jag har låg vilopuls från födseln och har haft extrem låg puls under de åren jag var som bäst tränad som uthållighetstidrottare. Efter en "plågsam" natt blev det äntligen morgon..jag hade inte ätit sedan kl 11.00 dagen innan och fick inte äta eller dricka när jag togs in. Så när sjuksköterskan kom med morgonmålet började jag nästan gråta..jag har aldrig i hela mitt liv uppskattat en gröttallrik som jag gjorde den morgonen.Ätandet gick halv trögt efterdom jag styv i ansiktet och armarna var kraftlösa, men till sist fick jag i mig morgonmålet. Efter det blev det dags för undersökningar..sköterskan ville att jag skulle testa att gå eftersom jag inte kunde gå när jag kom in. Det var som bambi på hal is..vänster ben lydde inte!! och det släpade efter när jag gick samt att balansen var på en annan planet. Så jag fick gå i armkrok med sköterskan. Testerna som hade gjorts hade inte visat på något avvikande men läkaren ville att jag skulle stanna en natt till på sjukhus. Men han sa att jag skulle få åka hem från sjukhuset på onsdagen om inte något nytt anfall inträffade.Natten mellan tisdag och onsdag så vaknade jag av att två sköterskor och en läkare febrilt försökte väcka mig.Till sist vaknade jag..det som orsakade detta var att när den ena sköterskan hade tittat till mig hade jag lyft på huvudet men hon hade bara sett mina ögonvitor,,jag lade ner huvudet och somnade..hon hade försökt väcka mig i flera minuter och när jag inte vaknade kallade hon på akutläkaren..då läkaren kom så vaknade jag. Pga att denna nattliga show så bestämde läkaren att jag skulle stanna en natt till. Men på torsdagen så bestämde läkaren att jag fick åka hem men att den neurologiska utredningen skulle fortsätta,jag sjukskrev då en vecka samt att jag fick ett körförbud på 3 månader.

Efter tre nätter på sjukhus fick jag på torsdagen åka hem..Jag hade själv bestämt att jag skulle åka hem till min lägenhet men efter sjukhuspersonalens inrådan så bestämde mor och far att jag skulle spendera den närmaste tiden hos dem i barndomshemmet. När jag satt i baksätet i pappas bil på väg hem från sjukhuset var jag som en tjurig barnunge.. Körförbud i 3 månader och husarrest i ytteresse var ju inte riktigt vad jag hade planerat. Men nu med lite insikt har jag insett att det inte fanns något annat alternativ. Och jag är väldigt tacksam över hur förstående och hjälpsamma mina föräldrar varit..Jag har världens bästa föräldrar :) Jag inte sticka undan stolen med att det var förnedrande att som 30 åring och efter att ha levt eget liv i många år plötsligt tvingas inse att man inte klarar sig själv.

När jag kom hem på torsdagen var jag aningen förvirrad..oroad över att balansen fortfarande var dålig och jag gick dåligt. Den stora insikten i att något allvarligt hade hänt var på fredags förmiddagen när jag gick ut på promenad med mamma och jag orkade gå 600 meter på 20 minuter och var totalt slut när vi kom hem.Jag som en vecka innan hade sprungit 13 km på 1 timme..orkade nu knappt gå 600 meter.. Hela den helgen var ett helvete utan dess like..jag kände inte igen min kropp jag kände inte igen mitt psyke,Jag fick panik så fort jag gick ut genom dörren.. jag kunde helt plötsligt få panikångestattacker där jag trodde att jag på fullaste allvar skulle dö..vilket jag då lyckligtvis inte gjorde. Hela första veckan efter att jag kommit hem från sjukhuset var jag kraftlös och orkade bara var uppe korta perioder.

På måndag har det gått 4 veckor sedan jag blev sjuk.Jag har ännu inte fått alla svar men de svar jag har fått hittills så har inte visat något avvikande. Ingen diagnos har ställts ännu..men jag är själv ganska säker på att jag inte har någon neurologisk sjukdom.Jag inser nu att jag blev för trött och att hjärnan har arbetat på högvarv för länge. Hårt arbete, höga krav,press,besvikelser,sorg och en ständig känsla av att inte räcka till och att hela tiden försöka göra allting lite bättre.Jag gick väl helt enkelt in i väggen. Krampandet,bortdomningarna samt de rytmstörningar,panikångestattacker och den låga pulsen som tillkommit efteråt kanske inte kan relateras till att jag gick i väggen. men det kan vara följder.

Nu kämpar jag dagligen för att komma tillbaka,jag är sjukskriven till 30.4. Det går upp och ner och vissa dagar vill jag helst inte stiga upp.Men det går framåt.Men jag har gett mig fan på att komma tillbaka...tillbaka till jobbet,tillbaka till idrotten som tränare åt mina adepter. Jag är inte redo för det ännu på långa vägar men jag vet jag så småningom kommer tillbaka..bara det får ta lite tid.

/Andreas