Efter ruta 1 kommer ruta 2.

Det är väl på Ruta 1 man skall börja efter att man varit nere på botten en sväng. Jag började faktiskt på ruta 1..men sedan hoppade jag väl plötsligt till ruta 3 eller 4. Det straffade sig. Jag trodde att jag mådde bättre än vad jag egentligen gjorde. Jag tyckte i mitten av förra veckan att jag mådde så bra så att jag kunde börja leva ett normalt liv. Och det gick bra ..tills ångesten slog till igen. Så då fick jag backa..men jag backade inte till ruta 1 utan jag stannade vid ruta 2. Den ruta jag hoppade över.

Det är väl så detta helvete fungerar..man klarar av att ta några steg fram också hamnar man att gå bakåt igen. Jag har dock svårt med det. Jag vet att man skall skynda långsamt och låta det ta den tid det tar. Men det är svårt.Det är svårt att acceptera att man ena dagen nästan är sig själv för att följande dag vara helt däckad mentalt. Det är svårt att inte kunna leva det liv man är van att leva. Ett liv på egen hand. De gånger ångesten är som värst kan jag inte vara ensam. Och ångesten kommer oftast nattetid,och då är det så in i helsikes obehagligt att vara ensam. Så jag har löst det problemet med att ännu sova hos mor och far.Någon kanske undrar varför jag inte har tagit emot ångestdämpande mediciner. Men jag har valt att försöka klara mig utan mediciner eftersom ångestattackerna kommer väldigt klumpvist. Men jag inser det själv att det kan bli aktuellt om de inte släpper med tiden.

Jag hade väldigt svårt att befinna mig i min lägenhet till en början eftersom det var där jag blev sjuk. Det var där jag hade de värsta panikkänslorna innan kramperna slog till. Men med lite tid så har jag kunnat börja vara där utan att få panik. Men när paniken kommer och jag befinner mig i lägenheten så är jag tillbaka vid måndagen den 7.3 och då får jag panik över att allt skall hända igen, att allt skall stanna. Psykologens råd att tänka har hjälpt mig mycket så att jag kan styra paniktankarna så att jag inte börjar hyperventilera. Men själva tankarna är svåra..väldigt svåra.

Det är inte bara huvudet som är svagt, även kroppen är svag. Jag var till simhallen i kväll och kämpade mig igenom 500 meter. Jag var stolt. Stolt över att ha simmat 500 meter. Jag blev trött. Det är också en sak som är svår att förstå. Att man inte orkar, Att inte kroppen är stark. Jag har tränat under hela mitt vuxna liv,jag har varit tävlingslöpare och vänjt mig vid att vara vältränad. Nu är kroppen så svag och trött så att 500 meter simning eller 1 km löpning är en STOR utmaning. Och folk tycker kanske att jag idkar självömkan och ser negativt på det här. Men skulle jag tycka synd om mig själv skulle jag inte utsätta mig för förnedringen att visa mig i en simhall i det skick jag är nu. Nej jag vet att jag har en väldigt lång väg kvar..men det enda jag kan göra är att försöka, att verkligen försöka bli i skick igen.

Jag har lekt med tanken att jag ska tillbaka i jobb om två veckor. MEN..Jag tror att jobbet får vänta ett tag ännu. Andreas är inte som han skall vara ännu. Det är bara att läsa texten här ovan så ser man att det inte är den Andreas som klarar av det jobb han skall sköta. Det tar tid..mycket mera tid än jag någonsin trodde det skulle ta. MEN.Jag ger inte upp. Jag fick höra en gång att jag är" einvis som svindyndzo! Jag hamnar att ta fram den "smickrande" egenskapen nu.

Efter regn kommer solsken och efter ruta 1 kommer ruta 2.

/Andreas