Den magiska gränsen.

Under många år var den magiska gränsen för mig..2 minuter. Att underskrida 2 minuter på 800 meter. Nu har den magiska gränsen varit 1000 meter siming. Och i kväll överskred jag den magiska gränsen. Under mina tidigare simpass har jag orkat som mest 600 meter. Men ikväll bet jag ihop så att det gnisslade i mina snusgula tänder och gav mig fan på att klara 1000 meter. Och det gick. Och ikväll simmade inte de badnösse prydda tanterna om mig som de gjort tidigare. Vilket betyder att tempot var lite högre på min simning. SEGER.

Som jag skrivit tidigare så har den fysiska nedergången varit ett stort slag. Att inse att kroppen är totalt kraftlös och att musklerna och lederna inte fungerar som de skall. Jag började ju motionera redan när jag kom från sjukhuset och fortsatte tills jag kunde gå obehindrat 3 km och efter det försökte jag börja jogga. Men det var för tidigt. Jag orkade 2 minuter och då gick "pumpen" på högvarv och jag tappade balansen samt att musklerna gick i lås. Detta tog mig så pass hårt så att jag lovade mig själv att aldrig springa igen. Men efter två veckors paus känner jag att jag kan motionera igen. Efter min 2 veckors paus fick jag släpa mig till simhallen i tisdags och det gick trögt, men ikväll gick det som sagt bättre. Nu har jag en ny magisk gräns att försöka uppnå..den känns som en större utmaning. 5 minuter löpning. Men det blir som sagt nästa utmaning.

När det gäller det psykiska så har jag också gränser, men där väljer jag att kalla dem magiska trösklar. Och under de senaste veckorna har ganska många trösklar passerats och det är nu som dom högre magiska trösklarna börjar närma sig. Och jag betar av dem en efter en tills jag kommit över den största magiska tröskeln ..nämligen att komma tillbaka på allvar. Och vissa dagar känns det som jag aldrig kommer att komma över den största tröskeln. Men i det stora hela så vet jag att jag gör det. Jag är envis och har bra självdisciplin ..ibland aningen för bra för mitt eget välbefinnande. Men samtidigt inser jag att jag har haft tur i oturen. Dagen då jag kollapsade hade det kunnat gå riktigt dåligt, men någon vakade där ovanför och såg till att jag ändå klarade mig. Tack vare det inser jag att det var/är meningen att jag skall komma tillbaka. Och det kommer jag att göra..den dagen då den magiska gränsen är passerad.

/Andreas