Det har tagit 5 veckor för mig att kunna acceptera det faktum att jag faktiskt gick in i väggen. 5 veckor tog det att kunna ställa mig i spegeln och säga "Jag blev utbränd" och förstå innebörden. Jag har kravlat på golvet,jag har hyperventilerat och jag har önskat att livet skulle ta slut. Så dåligt har jag mått under de senaste veckorna. Innan jag insåg att jag faktiskt var riktigt illa däran. Jag behövde röra vid botten innan jag kunde ta mig upp igen.
De två senaste dagarna har varit två bra dagar ..jag har varit piggare ,känt mig starkare och till och med börjat röra mig ute bland folk..utan att känna panik. Mycket för att jag nu börjar förstå vad som egentligen hände. Och att jag inte är ensam som har råkat ut för det här. Att det finns flera.
Jag satt i min ensamhet idag i solskenet och tänkte på det skedda. Att det som ena sekunden är klart som korvspad ,nästa sekund kan vara väldigt oklart. I nuläget vet jag faktiskt inte vad jag skulle ha gjort annorlunda, och jag vet heller inte om jag ångrar några av de val jag har gjort. Det skulle inte vara jag att sitta och ångra mig och vara bitter över att jag kanske valde fel och hamnade illa ute. Nej..jag kunde självfallet ha gjort saker och ting annorlunda och kanske prioriterat annorlunda och mått bättre idag. Men och andra sidan hade jag inte fått uppleva de saker jag fått uppleva eller möta de människor jag mött om jag skulle ha valt annorlunda. En sak vet jag säkert och det är att jag har lärt mig en läxa..en läxa som skall hjälpa mig vidare i resten av livet.
Jag är tacksam över att jag idag kan sitta och skriva dessa saker samtidigt som jag ser en framtid. Även om jag säkert kommer att ha dagar som kommer att kännas tunga och det kommer bakslag..så ser jag framtiden. Att det finns en sådan.
Jag vill tacka alla som dagligen ger mig stöd, som hör av sig och visar att ni bryr er. Det betyder väldigt mycket. Jag är evigt tacksam över det.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar