Ge mig mera syre.

Så kändes gårdagens träningspass.Efter att ha varit trött och mått lite dåligare i två veckor återupptog jag motionerandet i gårkväll. Iofs var jag på en liten länk i söndags, men igår deltog jag i cardio coren som jag brukar. Men som rubriken säger syret räckte inte till, min svaga vänstersida gav efter hela tiden..Vänsterben ville bara krampa. Jag tog mig igenom passet med mycket vånda och besvär.

Detta är en grej som kanske har varit svårast att vänja sig vid med min sjukdom. Att inte orka fysiskt. Jag har varit van vid att vara vältränad och klara det mesta. Har jag blivit trött och helt slut under ett träningspass så har jag återhämtat mig efter en god natts sömn. Nu tar det 1-2 veckor innan jag återhämtar mig. Så därför har jag fått öva på att motionera lungt..vilket är lättare sagt än gjort. Det känns lite tudelat. Den tidigare tävlingsidrottaren Andreas säger: Kör på bara, det som inte dödar det stärker. Medans den fd tränaren Andreas säger: Träna med förstånd och kom ihåg att vila. Men nu är det ju MÄNNISKAN ANDREAS som skall prata, och han borde säga till sig själv: Hör på kroppen! Tror ni att det lyckas?? Jag som har tränat och tävlat på relativ hög nivå, varit tränare åt duktiga junioridrottare borde ju ha det där på klart. Jo när det gäller andra då är det solklart. När det gäller mig själv så är det inte riktigt lika solklart.

Som min psykolog säger, det handlar om att vänja hjärnan. Få hjärnan att tänka i andra tankebanor.

Så långt har jag kommit att jag vilar om jag mår dåligt eller är trött. Samt att jag har en sambo som binder fast mig om jag inte vilar. Det här kan tyckas att låta väldigt dramatiskt och tidvis så har det varit det.

Under åren 2002-2008 när jag var en hårtsatsande medel och långdistanslöpare var jag träningsnarkoman. Jag var väldigt bra på att träna och tränade mycket, det resulterade ju dock i att de goda resultaten uteblev på löparbanan. Jag sprang visserligen helt nöjbara resultat men med tanke på hur mycket jag tränade så presterade jag dåligt.Under min aktiva tid förstod jag inte varför jag aldrig blev bra. Men nu ser jag ju det klart. Jag pressade min kropp för hårt. Jag vilade aldrig , för jag tyckte aldrig att jag var trött. Men det var just det jag var. Och jag var aldrig nöjd. Jag kunde förbättra ett rekord med 10 sekunder på de längre sträckorna när säsongen började, men jag var fortfarande missnöjd. För alla andra sprang ju mycket hårdare. Idag har jag kommit så långt så att jag kan vara nöjd över det jag presterat och idrotten gav mig väldigt mycket. Men mina krav på mig själv var för höga och jag kunde inte hantera mina känslor för mina egna prestationer.

Det jag försöker göra nu är att hitta vägen tillbaka med idrotten. Men denna gång som sund motionär, Och det är inte alltid det lättaste.

/Andreas