Vinnare!

Vinnare! Under många år var det ordet för mig en person som stod högst uppe på en prispall med en gulmedalj runt sin hals. Helst efter ett mjölksyre tungt lopp. Under mina år som idrottare var min högsta dröm att stå högst uppe på prispallen som finsk mästare i friidrott. Det blev aldrig så. När jag slutade min karriär 2008 grät jag hjärtligt över att jag aldrig blev och aldrig skulle bli en vinnare. Jag hade inte talangen, min kropp höll inte. Nu i dag inser jag att jag blev en vinnare i alla fall. Jag överlevde en sjukdom som bokstavligen höll på att ta livet av mig. Jag hittade tillbaka till livet och jag fann kärleken. Det är min guldmedalj och den kommer att finnas närmast mitt hjärta så länge jag lever. Jag har under kvällen suttit och tittat på alla de finska mästare som korats i friidrott under pågående kalevan kisat.. och jag gläds med deras glädje. För jag vet vad det är att kämpa både för idrotten och för livet. Man kan vara vinnare på olika sätt. Både fysiskt och psykiskt. I mitt fall blev min stora seger att livet segrade. /Andreas