Long time no seeing!

I bland glömmer jag bort att jag har en blogg, en blogg som faktiskt har betytt och betyder mycket för mig. Tack vare den blogg kom jag framåt i den mörka tunnel jag befann mig i. Genom att dela med mig om det som hade hänt. När man tittar när senaste lägg blev publicerat så är det nästan 3 månader. Mycket har hänt sedan dess, en av de största händelserna i mitt liv så här långt. Den 14 Juli gifte jag mig med min älskade Heidi och vi blev man och hustru. Jag äktade en människa som fanns där när jag behövde henne som mest och som kom in i mitt liv på rätt tidpunkt. Hon var en människa jag hade känt i 15 år, men det tog 15 år innan vi båda förstod att vi skulle dela livet tillsammans. -------------------------------------------------------------------------------- Bröllopet gick bra jag var lite nervös innan att jag inte skulle klara av spänningen i kyrkan. Men det gick hur bra som helst. Visst var jag skakig som ett asplöv innan vi gick in i kyrkan. Heidi kom in med sin far så jag stod längst fram ensam i 3 minuter innan de kom in. När jag stod där och väntade kände jag mig som den minsta människan i världen i en enorm kyrka. Då kände jag de kalla kårarna och jag fick febrilt söka efter uttryckningvägar om jag skulle få en panikattack. Men jag sade till mig själv" ta nu och uppför dig på ditt eget bröllop". Och när dörren öppnades och Heidi och hennes far kom in och jag såg hur vacker och lugn Heidi var så släppte all nervositet. Och jag växte och kände mig som den största människan i världen.

--------------------------------------------------------------------------------- Sedan på bröllopsfesten gjorde jag en sak jag alltid har velat göra. Nämligen sjunga offentligt. Men tidigare har jag inte helt enkelt vågat. Jag har uppträtt genom åren i olika sammanhang men jag har aldrig sjungit. I våras bestämde jag mig för att jag skulle sjunga åt Heidi på vår bröllopsfest. Så jag satte i gång och började öva. Och på bröllopsfesten så sjöng jag Ronan Keatings When you say nothing at all åt Heidi. Och det gick bra..jag kände ingen scenskräck..jag var stärkt av kärleken. Och jag är ganska säker på att den svåra tid jag har gått igenom har bidragit till att jag har blivit modigare. Så modig så att jag vågade ställa mig upp och sjunga. Ni som för tillfället befinner er på bottnet och får panik redan när ni tänker på att gå ut genom dörren. Det finns hopp, det finns ett ljus. För ungefär ett år sedan befann jag mig där på botten och trodde aldrig att jag skulle ta mig upp en på golvet. Ett år senare stod jag på en scen och känslomässigt sjöng ut min kärlek åt min fru. Det går att komma tillbaka, det gör ont och det kan ta länge men det går. --------------------------------------------------------------------------------- Jag har ännu en bit kvar, jag har mycket att jobba med ännu men jag har insett vad jag har gått igenom och jag har också accepterat hur illa jag behandlade mig själv under många år. Men när jag lärde mig att förstå mina framsteg i min väg tillbaka så kom också självförtroendet och självkänslan tillbaka. Jag har mina dåliga dagar och de kommer jag alltid att ha, men nu förstår jag att uppskatta och leva livet ut när jag har mina bra dagar. ---------------------------------------------------------------------------------- Imorgon är det sista dagen i jobb före 3 veckor semester. En semester jag kommer att njuta till fullo av och som innehåller mycket roligt. Nu kan jag ha semester utan att befinna mig på jobbet. ------------------------------------------------- /Andreas