Vintersemester!

Denna vecka har jag tagit ut min vintersemester. Och vädret ville verkligen hjälpa mig att få känna vintersemesterfeeling. I ordets rätta bemärkelse dessutom..genom att vräka ner massvis av den vita sörjan. Jag tog min vintersemester så här pass sent för att få ha min ledighet i det sköna vårvädret. Nåja..man kan inte få allt man önskar. Jag fick min semester samtidigt som sambon och det är bra nog. Och mitt mål med denna semester var att jag skulle vila ut och bara göra det jag verkligen tycker,och inte tänka på jobbet. So far..har det gått riktigt bra. Jag måste nog säga att det är första gången sedan jag började mitt nuvarande jobb 2008 som jag kunnat ha ledigt på riktigt. Under tidigare semestrar har jag avbrutit semestern för att kolla att allt var i sin ordning på jobbet. Eller så har jag suttit och jobbat på nätet. Denna gång gjorde jag ett vad med mig själv, att jag inte skulle göra något av ovanstående. Och som sagt hittils har det lyckats, Jag har lyckats att logga ut. Och jag loggar in först på Måndag morgon kl 08.00.

Jag har fått kämpa som ett djur för att komma hit, men jag gav mig attan på att jag skulle lyckas överbemanna mitt sjuka beteende. Ett beteende som innebar ett sjukt kontrollbehov. Jag lider av det ännu och kommer antagligen att lida av det resten av mitt liv..i någon form när det gäller jobbet. Men jag har lärt mig att bearbeta det och leva med det. Mycket har handlat om att acceptera och förstå att jag är sjuk och att jag har och har haft problem. När jag kunde säga det högt för första gången kunde jag också ta itu med det och göra något åt det.

För mig har det handlat om en process som startade redan för 10 år sedan när jag insjuknade. Det tog ca 10 år att inse det. Att inse hur hård jag varit mot själv, hur hårt jag hade styrt mig själv och inte kunnat slappna av. Det sjukliga beteende bröt ut på allvar år 2009 när jag hade avslutat min idrottskarriär och tog mig an nya idrottsliga uppgifter som tränare samt att jag mådde väldigt dåligt i det förhållande jag befann mig i, samt att allt var kaos på jobbet. Man kan säga att under denna 10 åriga processen mötte jag på hinder som varje människa möter i livet. Men jag vägrade och kunde inte ge mig för hindren som man i vanliga fall skall göra dvs bryta ihop och gå vidare. Jag tog mig an hindren lade dem på ryggen och fortsatte tills det tog stopp. Jag tog aldrig semester..jag borde ha tagit semester från vardagen och livet. Men för mig fanns inte det alternativet. Nej för Andreas klarar allt han har börjat med och han GER INTE UPP..Så var jag funtad väldigt länge. Man kunde ju tro att jag hade förstått det när jag kollapsade så rejält att jag nästan strök med den 7 Mars 2011. Men en kollaps hjälper inte en sjuk hjärna. Det är först nu i efter hand.Med hjälp av god psykologisk terapi och medicin som jag har förstått att kollapsen var ett tecken.Ett tecken på att man måste ta semester i bland. Semester i från allt och bara vara i nuet. Man har bara ett liv och det måste man ta hand om. När de mörka sjukliga tankarna kommer upp i min hjärna och "arbetsnarkomanen" Andreas kommer fram så kommer ett ord fram. 1 LIV. Det är ett ord jag brukar ta upp i mitt huvud. För valet är hos mig..vill jag fortsätta att leva det enda liv jag har fått,då måste jag ta hand om mig själv. Och då brukar pappershögarna på arbetsbordet, bokningarna i datorn eller allt det som enligt mig borde göras fast klockan slagit "dags att gå hem" bli ganska obetydligt.

Så med andra ord Vintersemestern är väldigt viktig att ta ut och att ta på allvar.För man behöver den.Det förstår jag nu!

/Andreas