Det som inte syns det finns inte!!

Så kan det vara. Det sägs ju att syns man inte finns man inte. Att vara utbränd eller att ha psykiska problem syns inte alltid på utsidan. Jag vet att det inte i nuläget syns på mig att jag är sjuk. Till synes är jag den Andreas jag alltid varit. Kläderna är de samma,håret innehåller ozonförstörande medel och jag luktar som en hel parfymbutik. Som jag alltid gjort. Men insidan är sönder. Sedan jag blev sjuk har jag mött mest förstående reaktioner, folk har visat hänsyn. Men jag har också mött en del människor som inte förstått allvaret eller kunnat förstå varför jag plötsligt är obekväm i situationer som alltid varit bekväma för mig. Jag förstår båda delarna. Innan jag blev utbränd kunde jag inte föreställa mig hur det var eller hur jävla illa man kan nå. Jag har aldrig varit på botten tidigare.

Att bemöta en människa som ser helt normal ut på utsidan men mår dåligt på insidan är inte lätt. Jag har inga bra svar på hur det rätta sättet att bemöta en sådan människa är. Men i mitt fall har jag uppskattat när mina medmänniskor har varit som vanligt. Jag har inte behövt ömkan eller att folk skall tycka synd om mig . Jag har behövt att folk har varit sig själva och funnits där. Och jag har haft turen att ha sådana människor i min närhet. Min familj har tagit min sjukdom på rätt sätt likaså mina vänner och jobbarkompisar. De har accepterat att jag är sjuk och visat att de tycker om mig och bryr sig om mig fast jag är sjuk. Det är en stor bidragande orsak till att jag kommit så pass långt på rätt så kort tid. Jag är också tacksam över alla fina kommentarer och uppmuntrande ord jag fått här på bloggen och FB. Det hjälper mig på min väg tillbaka.

Idag har jag fått bevis på just detta. Jag hade en trevlig stund på eftermiddagen med en god vän som bara var sig själv och visade att vederbörande bryr sig genom att ge av sig själv. Jag hade en trevlig kväll med syster,systerson,systerdotter och respektive som också var sig själva och accepterar att situationen är som den är. Utan allt detta hade det varit svårt. Jag är lyckligt lottad.

Med min rubrik "Det som inte syns det finns inte" syftar jag på att det kan vara svårt att bemöta människor som är sjuka men inte ser sjuka ut. Men jag tror att det viktigaste är att finnas till och bara vara sig själv. En sjuk människa behöver inte höra hur sjuk den är ..för det vet man oftast själv. Det man behöver är närvaro,trygghet och vänskap.

Jag tackar er alla som stöder,hjälper och finns till för tillfället. Det betyder mera än jag kan uttrycka i ord.

/Andreas

Den magiska gränsen.

Under många år var den magiska gränsen för mig..2 minuter. Att underskrida 2 minuter på 800 meter. Nu har den magiska gränsen varit 1000 meter siming. Och i kväll överskred jag den magiska gränsen. Under mina tidigare simpass har jag orkat som mest 600 meter. Men ikväll bet jag ihop så att det gnisslade i mina snusgula tänder och gav mig fan på att klara 1000 meter. Och det gick. Och ikväll simmade inte de badnösse prydda tanterna om mig som de gjort tidigare. Vilket betyder att tempot var lite högre på min simning. SEGER.

Som jag skrivit tidigare så har den fysiska nedergången varit ett stort slag. Att inse att kroppen är totalt kraftlös och att musklerna och lederna inte fungerar som de skall. Jag började ju motionera redan när jag kom från sjukhuset och fortsatte tills jag kunde gå obehindrat 3 km och efter det försökte jag börja jogga. Men det var för tidigt. Jag orkade 2 minuter och då gick "pumpen" på högvarv och jag tappade balansen samt att musklerna gick i lås. Detta tog mig så pass hårt så att jag lovade mig själv att aldrig springa igen. Men efter två veckors paus känner jag att jag kan motionera igen. Efter min 2 veckors paus fick jag släpa mig till simhallen i tisdags och det gick trögt, men ikväll gick det som sagt bättre. Nu har jag en ny magisk gräns att försöka uppnå..den känns som en större utmaning. 5 minuter löpning. Men det blir som sagt nästa utmaning.

När det gäller det psykiska så har jag också gränser, men där väljer jag att kalla dem magiska trösklar. Och under de senaste veckorna har ganska många trösklar passerats och det är nu som dom högre magiska trösklarna börjar närma sig. Och jag betar av dem en efter en tills jag kommit över den största magiska tröskeln ..nämligen att komma tillbaka på allvar. Och vissa dagar känns det som jag aldrig kommer att komma över den största tröskeln. Men i det stora hela så vet jag att jag gör det. Jag är envis och har bra självdisciplin ..ibland aningen för bra för mitt eget välbefinnande. Men samtidigt inser jag att jag har haft tur i oturen. Dagen då jag kollapsade hade det kunnat gå riktigt dåligt, men någon vakade där ovanför och såg till att jag ändå klarade mig. Tack vare det inser jag att det var/är meningen att jag skall komma tillbaka. Och det kommer jag att göra..den dagen då den magiska gränsen är passerad.

/Andreas

Ute på vift.

Det har jag varit i dag. Det var tänkt att jag bara skulle åka in till stan för att köpa motorolja,men jag kom inte bara hem med motorolja utan med en hel ny outfit.

Jag åkte in till ett av stadens varuhus för att inhandla motoroljan, jag tyckte det var jobbigt med allt folk, jag fick för mig att alla tittade på mig och tyckte att jag var konstig. Tidigare har jag gillat att gå i varuhus och inte haft något emot att folk har tittat på mig, jag har tänkt att " shit va jag är snygg" när alla tittar på mig nu tänker jag att "usch va jag är konstig" när alla tittar på mig. Huvudet är konstigt..När jag åkte in till staden så tog det en hel jävla evighet för mig att parkera bilen..jag såg luckorna där min bil med all säkerhet skulle ha haft rum men ja kom mig inte för att tynga dit åbäket. Till sist nödparkerade jag bilen på ett enligt mig lämpligt ställe. Jag besökte en klädaffär eftersom jag tyckte att gubben behövde förnyas. Jag hade tänkt köpa ett par shorts, men tack vare en duktig expedit så gick jag ur affären med ett par nya shorts, en skjorta och en tröja. . När jag satte mig i bilen för att åka hem tackade jag makterna ovanför mig att jag lyckats pricka lunchtiden för stadens lapplisor med min nödparkering. Jag hade nämligen parkerat där man absolut inte får parkera samt att jag hade skippat parkeringsbrickan. Men tack vare att lapplisorna antagligen satt och avnjöt sin makaronilåda så slapp jag att betala parkeringsböter. Vackert så.Lika vackert som mitt inköp. Jag kände mig nästan som en sexbomb igen, när jag provade min nya kläder då jag kom hem.

Jag märker hela tiden att jag börjar må bättre och att jag börjar klara av helt vardagliga situationer igen..det är jobbigt ibland men jag klarar av att hantera situationerna rätt så bra. Samt att ja försöker se hela situationen med en gnutta humor och ironisera det hela. Det blir så mycket lättare då. Nu skall jag bege mig ut i solen. Pärlan borde få sina sommardäck, men det blir kanske en annan dag.

/Andreas

Tillbaka till vardagen.

Efter en underbar påskhelg med underbara människor kom vardagen tillbaka idag. Att spendera några dagar och andas lappluften gjorde väldigt gott. Ingen stress, inga måsten. Bara att vara, något jag hade glömt bort hur det var. Men under söndagen när vi var och pimplade så kände jag mig otroligt lugn och trygg i mig själv för en stund. Det var så otroligt befriande och rofyllt att sitta på isen och bara vara.

Som sagt idag kom vardagen tillbaka. Jag intalade mig själv när jag gick och lade mig i gårkväll att jag skulle vakna lika lugn och rofylld som jag kände mig när jag kröp under täcket. Jag var lugn när jag vaknade och jag mådde bra. Så jag bestämde mig för att uträtta tre olika saker idag. 1. Hämta sjukintyg från företagshälsovården 2. Besöka simhallen. 3. Besöka jobbet för att lämna in mitt sjukintyg. Alla tre sakerna blev uträttade. Även om jag fick hämta andan och programmera om hjärnan varje gång jag steg ur bilen på de respektive ställen. Eftersom jag blir nervös när jag skall gå in någonstans..men när jag kommer innanför dörren så känner jag mig lugnare. För varje gång jag kommer in någonstans utan att ha hyperventilerat eller fått panik så känns det som en seger. Nåväl..jag kom mig in på alla tre ställen. Jag var dock lite nervös när jag skulle föra in mitt sjukintyg till jobbet. Men..det gick bra och jag passade för första gången på att promenera runt och hälsa på jobbarkompisar som jag inte träffat på sju veckor. Jag fick en del kramar och glada miner när jag uppenbarade mig ,vilket gjorde det hela mycket enklare. Under tiden jag var på jobbet kändes det bra. När jag kom hem gick jag och lade mig en stund och vaknade och trodde att världen skulle gå under. Tydligen hade hjärnan fått ta emot för mycket på för kort tid och hann inte med. Men jag redde upp ångest attacken och efter att ha lugnat ner mig mådde jag bättre även om hela mitt väsen var i uppror.

Men även fast jag reagerar på detta sätt så känner jag det som ett steg framåt. Jag klarar av att befinna mig på de olika ställen och hantera att det känns obehagligt. Även om jag får obehagskänslor efteråt. Men jag klarar i alla fall av det nu. Det jag har svårt för just nu..är stressade situationer. När det blir stressigt så strejkar hjärnan..en hjärna som alltid varit väldigt stresstålig. Nu vill den inte ens höra ordet stress.

Men resan till lappland gav mig mycket..och denna vecka skall jag verkligen försöka hitta lugnet, det lugn jag fann i lappland. Min sjukskrivning blev förlängd till 15.5, jag behöver den tiden..kanske mer. Jag har kommit så långt så att jag förstått att jag behöver tid för att läka, för att så småningom komma tillbaka till den riktiga vardagen.

/Andreas

Home again

Då var påskhelgen firad i Äkäs...och skönt har det varit. Skönt väder,frisk luft,pimpelfiske,promenader,bastubad,god mat och sjuk humor. Kan det bli bättre för en trött själ. Jag tror inte det. Hade dock önskat att orken skulle ha funnits för att spendera en dag i backen eller några timmar i de skidspår som ännu fanns kvar. Men denna gång var det för mycket begärt av kroppen. Men huvudet fick ro och jag har kunnat slappna av relativt bra.

Under gårdagen så prövade jag på pimpelfiske för första gången..och jag blev såld av denna aktivitet.Kanske jag har hittat en ny hobby? Vem vet.

Ett stort tack till er alla som gjorde denna helg till en fin upplevelse. :)
Dance,dance,dance :)

/Andreas

En annorlunda påsk.

Har haft en bra dag idag..har varit ute i den friska luften med en god vän. Goda vänner gör livet glatt att leva. Tycker att denna dag för övrigt har varit bra..så bra en dag kan bli just nu.

Som rubriken säger så kommer det att bli en annorlunda påsk..det kommer att bli en annorlunda påsk efter alla omständigheter men också för den delen att jag firar påskhelgen i Lappland. Det har jag aldrig gjort tidigare. Jag har firat påsken både på Teneriffa, Rhodos och Turkiet när jag har varit på träningsläger men aldrig i Lappland. Det kanske är det mest vanliga att man som finländare firar påsken i just Lappland framför exotiska resemål. Men de gånger jag varit utomlands så har jag inte besökt resemålen för att specifikt fira påsk utan för att träna hårt. Som sagt denna påsk besöker jag varken ett exotiskt land eller tränar hårt. Jag besöker Lappland,, för att ta det lugnt,samla kraft och ha det bra i trevligt sällskap. Jag tror att det gör mig gott just nu att andas lite lappluft.

Det kommer att vara lugnt med uppdateringar här på bloggen de närmaste dagarna, eftersom vi beger oss mot äkäs imorgon på eftermiddagen. Men jag är tillbaka nästa vecka. Jag önskar er alla en riktigt skön påskhelg. Njuut och ät mycket memma.Det skall jag göra :)


Glad Påsk! /Andreas

Ta sig samman.

Efter min urladdning i förra inlägget och tack vare alla de fina kommentarer jag fick på det, så tog jag mig samman igår och besökte jobbet. Det var första gången sedan jag blev sjuk..första gången på sex veckor. Det var med skakiga ben som jag steg ur bilen och gick mot dörren till den byggnad jag jobbar i. När jag kom in så skakade jag som ett asplöv och fick en klump av panik i bröstet. Jag gick in i mitt kontor och jag blev olycklig, jag hade svårt att behärska mig. Men jag tog ett djupt andetag och tänkte...Nämen för i h-lvete Andreas nu får du ändå skärpa dig. Jag" drog upp snorn" och gick ur mitt kontor. Jag hörde att städerskorna hade matpaus på övervåningen så jag bestämde mig för att gå dit..och då släppte paniken lite. Jag kände mig lugnare. Jag gick in i kafferummet och det gick till min förvåning helt bra. Visserligen hade jag en olustig känsla under hela tiden jag var där men jag klarade av det. Jag var dock skakig när jag sedan satt i bilen från jobbet och det var skönt att komma därifrån. Men nu har jag åtminstone kommit över den tröskeln.


Så nu kan jag åtminstone gå in i den byggnad jag jobbar i, det tog 6 veckor. Men det betyder väl att det behövde ta 6 veckor. Nu får det ta den tid det tar tills jag kan börja jobba.

/Andreas.