Den egna kraften och makten.

Senast jag skrev ett inlägg var i Januari 2018. Då ansåg jag mig vara på banan, ha kontroll över mitt liv och min psykiska hälsa. Under 7 år hade jag med mediciner och med hjälp av psykolog tagit mig tillbaka till ett fungerande liv efter min utbrändhet. Den psykiska ohälsan kvarstod. Men jag fick vardagen att rulla med familj,jobb,idrottsinstruktioner och sånguppträdande. Jag tyckte att jag hade allt på klart, jag hade avslutat sammarbetet med psykologen för att jag tyckte att jag hade fått de verktyg jag behövde för att klara mig själv. För jag var ju öppen , jag pratade om min psykiska ohälsa, jag föreläste om den och jag ställde upp i olika kanaler och sammanhang för att informera.

Men vid den tidpunkten slarvade jag bort mig själv på vägen så att säga. Mitt drickande av alkohol hade blivit mera. Ett drickande som fram till jag var 33 år hade varit näst intill obefintligt, men som då hade blivit till att jag drack 2 öl i veckan. Från 2013 -2018 hade det ökat till 6 öl i veckan. Och på två år utvecklade jag ett alkoholistiskt betende. Jag drack 5-6 dagar i veckan. Inga stora mängder åt gången men ofta och jag bedövade ångest, otillräcklighet och tyckte jag behövde öl för att slappna av och känna eufori. Detta betende pågick i ganska exakt två år. Jag arbetade och fungerade som vanligt. Ingen förutom min fru visste om mitt drickande. Fick jag inte mina öl på de dagar som jag kände att jag behövde dem, så vändes mitt liv upp och ner. Jag behövde få en berusning dagligen. Den 25.3 2020 sade min fru några ord som hon hade sagt många gånger tidigare men som jag hade ignorerat. " Du dricker för mycket, alldeles för mycket". Just då Onsdagen den 25.3 så tog de orden ordentligt efter 2 års alkoholistist drickande. Jag insåg att jag hade problem och att jag inte klarade av att sluta dricka.Dagen därpå vände jag mig till beroendevårdskliniken och begärde hjälp. Jag fick hjälp i form av stödsamtal , vilka jag går regelbundet på. I samma period hörde en vän av sig och erbjöd mig att komma med i en anonyma narkomaner grupp. En grupp jag har haft stor hjälp av och det har fått mig att inse att jag är alkoholist.

Idag har jag varit nykter i 45 dagar. 45 dagar som har varit svåra, återfallen har varit nära men jag har lyckats att bemästra dem och hålla mig nykter. Men det har också varit dagar som jag känt hur lättnaden har vuxit fram. Lättnaden över att inte behöva planera att dricka. För det har varit ett helvetiskt planerande och uträknande. Jag hade vitsordet 5(skala 4-10) i matematik under min skolgång. Men under de år jag druckit så hade mina matematiska uträkningar om hur mycket jag kunde dricka i förhållande till tidsintervaller för att vara nykter dagen efter gett mig vitsord 10. Det var noga uträknat och schemalagt. Inte kontsigt att jag varit trött. Lättanden också över att inte behöva smyga, undanhålla eller ljuga. Men fast lättnaden är så stor, så är problemet att suget är lika stort. Och det är det som varit jobbigt. För det är så starkt . Och fast man vet att man inte skall dricka, man behöver inte dricka så tar suget över och paralyserar hela tänkandet. Det är som att stå bredvid sig själv och veta precis vad man skall säga åt sig själv. Men rösten hörs inte, en själv gör något helt annat. Men jag har kämpat emot detta sug och självpratat och insett att jag måste använda den egna kraften och makten. För det är jag som bestämmer, det är inte alkoholen. Det är ingen annan som tvingat eller fått mig att dricka utan jag själv. Sedan finns det ju yttre faktorer och bakomliggande orsaker som triggat igång det. Som dålig självkänsla, ångest, rastlöshet och psykisk ohälsa. Och nu när jag gått vid beroendekliniken har jag insett och fått på klart att jag är en beroende person. Jag drar det mesta jag inleder till max. Som 22 åring började jag springa och inledde en elitsatsande karriär som 24 åring. Jag började sjunga som 32 åring och som 36 åring gick jag vidare i The voice of Finland. Mitt beroende och målmedveten har tagit mig en bit. Men det har också orsakat mig en del skada genom att jag blev träningsberoende, arbetsberoende och alkoholberoende. Man kan säga att jag de senaste 20 åren har gått från beroende till beroende , hela tiden allvarligare saker. Terapin jag fått nu har fått mig att inse att jag under dessa år har försökt skapa mig en identitet genom det jag presterat. När jag presterat har jag dugit i mina egna ögon. Men inte rätt och slätt som Andreas. Nu jobbar jag på att kunna duga som mig själv inför mig själv.

Den egna kraften och makten är det som håller mig på banan. Och den är helt min egen.

Jag kommer att försöka skriva mera i min blogg vartefter ja hinner och känner att jag vill dela.


/Andreas