Den egna makten.

Det är ett tag sedan igen sedan jag skrivit i denna blogg. I maj blev det senaste blogginlägget skrivits. Innan jag började skriva så satt jag och läste gamla inlägg och komentarer. Och fick tårar i ögonen, vilket stöd jag fick när jag behövde det som mest. Jag sitter nere i vårt trevåningshus och skriver nu medans barnen och frun sover på övre våningen. Den meningen fick det att tåras i mina ögon igen. När jag tänker på var jag var för fem och ett halvt år sedan och var jag är nu så kan jag inte riktigt förstå det. Från att vara ett utbränt psykotiskt vrak som inte vågade dra upp rullgardinen i barndomshemmet till att vara en gift tvåbåbarnsfar på fem och ett halvt år. Im blessed.

Den egna makten har tagit mig hit . Jag bestämde mig fort när jag valde livet istället för att avsluta det. Jag bestämde mig för att komma tillbaka, tillbaka från det träsk som höll mig kvar där nere, där man hamnar när man når botten. Och jag vill säga att jag har tagit mig tillbaka.

Detta år har jag utmanat mig själv rejält vid två tillfällen, och jag gjorde det samma vecka. Det gäller mina två stora passioner i livet. Musik och löpning, det som ger mig energi.

I somras satt jag och slösurfade en kväll och kom av en händelse in på nelonens sida. Där såg jag att sökningen till The voice of Finland var i gång. En sångtävling som pågått några år i Finland. Jag satt och kollade hur man skulle göra för att söka och tanken slog mig att kanske jag skulle söka. Men i sekunden efter tänkte jag att varför skulle jag en 36 årig hobbysjungande familjefar söka? Jag lämnade sidan. I en vecka efteråt återkom tanken om The Voice of Finland. Och en vecka efteråt gick jag in på sidan igen. Jag satt uppe på vinden och resten av familjen var nere. Jag gick in på sidan igen, gick till sökningen. Läste igenom anvisningarna, och klickade mig till hur man skulle göra. Jag kom till steget där man skulle söka genom att spela in ett sångklipp genom webbkameran. Jag tryckte på knappen och webbkameran kom igång. Jag sjöng en vers och refräng av mitt paradnummer When you say nothing at all av Ronan Keating som jag sjungit många gånger förr. Jag skrev en kort presentation och skickade iväg klippet. När jag hade skickat iväg det tänkte jag att detta får vara min lilla hemlighet, jag berätatde inget för frun för jag tänkte att jag ändå inte går vidare .Det var en stor seger att jag hade gjort det. Jag glömde bort hela grejen och tre veckor senare fick jag ett mail fån The voice of Finland, redan när jag såg mailet tänkte jag att det står " tack för att du sökte men det är inte dig vi söker". När jag öppnade mailet stod det " Vi har lyssnat på ditt klipp och vill bjuda in dig till "koelaulu". Grattis du har gått vidare" Jag hade gått vidare i The voice of Finland uttagningen, då berättade jag åt min fru. Den 16:e Augusti åkte vi iväg hela familjen till Seinäjoki för min Koelaulu. Koe laulun gick bra, fast jag kände av lätt panikångest när vi satt i bilen dit. Men när vi kom dit och satt i väntrummet blev jag lite lugnare. Innan själva audition blev alla sökande inkallade inför produktionsjuryn. Och när de sa att vi skall vara stolta att vi tagit oss till koelaulu för att det varit många sökande detta år och att vi alla är där för att vi är intressanta så släppte allt. Jag gick upp till juryrummet som tredje i ordningen. När man kom upp till juryrummet skulle man ställa sig på en matta och i hörnet av rummet fanns en kamera. I en soffa satt dom fyra i produktionsjuryn (inte samma som i tvn). Jag presentaerade mig själv på finska och framförde When you say nothing at all. De såg nöjd ut och jag klarade av att sjunga utan att tappa text eller vara nervös. Jag gjorde bra i från mig. Jag var så nöjd och stolt, jag hade trotsat panikångesten och klarat av att göra mitt bästa. Vi fick inte veta något efter auditionen utan svaret skulle komma om några veckor. Tre veckor senare kom svaret, jag hade inte gått vidare till själva tvprorammet. Men det var väntat. Jag var så nöjd över att ha sluppit till koelaulu. Som 36 årig hobbysångare är det stort att få gå vidare till koelaulu och att någon tycker at man är intressant. Det gjorde att mitt självförtroende och självkänsla som sångare och människa växte en aning. Jag var så glad att efter alla problem med svår panikångest och prestationsångest att kunna stå inför en jury och sjunga.

Samma vecka Fredagen den 19.e Augusti sprang jag mitt första halvmaraton på 10 år. Jag genomförde det på 1.36 avsevärt mycket sämre än vad jag har gjort en gång i tiden. Men det gjorde inget, att jag tog mig igenom efter att alla problem med bortdomnade muskler och kramper var en glädje. Min resa under de 21 kilometrarna var inte njutningsbart under alla kilometrar men i mål var jag så glad. Jag hade kunnat springa en lång sträcka efter alla år av problem.

Den egna makten gjorde att jag kunde genomföra båda uppgifterna. Jag bestämde mig för att klara det. Det har gjort att jag tagit många steg framåt som människa. Dessa två saker har gjort att jag i dag kan tro på att jag är duktig nog att fortsätta som hobbysångare och motionslöpare.


/Andreas