fredag 13 maj 2016

Varför kommer väggen emot eller varför blir man utbränd?

Det är en fråga jag har fått ett antal gånger. Och det är en fråga jag också ställt själv eftersom många med människor i min omgivning den senaste tiden har gått in i väggen. Varje gång jag hör om någon som går in i väggen så känner jag starkt med den människan, och mina 5 helvetesmånader där det handlade om en kamp mellan att vilja leva och inte vilja leva spelas upp igen. Speciellt då tänker jag på den frågan. För knappast sitter någon och planerar att man skall bli utbränd. För det är ju inte en drömframtid eller ett yrke precis.

Jag har hört folk säga att det är förbjudet att ställa den frågan åt en person som varit utbränd. Varför det undrar jag? Nödvändigtvis kan inte en utbränd människa svara på det men troligtvis relatera till det. Jag har inte ett heltäckande svar på det som gäller alla individer som springer in i väggen, och kanske inte heller för mig själv. Men någonting ditåt.

Jag tror så här: en människa som går in i väggen har för det första övermäktiga krav på sig själv. Krav att alltid finnas till, att alltid ha kontroll, att alltid göra allt perfekt. Så var det för mig. När man strävar till detta så tar det väldigt mycket tid och man utsätter hjärnan för hög belastning. Och vid hög belastning så blir hjärnan blockerad och känner inte av varningssignalerna som i vanliga fall skall stoppa en. Utan man fortsätter att köra på tills man antingen säckar i hopp på hallgolvet och gråter,slutar att minnas, slutar att sova, slutar att sova, får ångest eller tror att man har hjärtfel. Då har man trampat över så spikmärken bränner in i själen.

Sedan är ju inte att gå in i väggen någon skam eller något att skämmas över. Normalt är dock att man känner det då man får diagnosen rakt upp i ansiktet. För mig var det en skam under den första tiden , jag skämdes något så förbenat. Men i dag med 5 års perspektiv så inser jag att min utbrändhet har gett mig ett liv. Jag har åstadkommit saker jag inte ens kunde tänka mig innan. På grund av att jag fick vända ut och in på mig själv under min väg tillbaka.

Mina ord till alla ni som kämpar just nu. Solen kommer att lysa på er igen, den gör det redan nu. Det kommer att komma dagar då ni går 1, 2 ,3 eller 4 ´steg tillbaka på er väg tillbaka. Men när ni gått bakåt tillräckligt många gånger så är vägen tillbaka mycket kortare. Ni lär er, ni blir vana. Ni vågar inte just nu tro på orden att ni lär er något av det som tar så infernaliskt ont , men vet ni gör det. En stor varm kram till er.

/Andreas

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar