och jag är arbetsnarkoman, manisk, lider av tvångshandlingar och har ett sjukligt kontroll behov. Det kan jag säga högt idag, snart 7 år efter att alla dessa egenskaper gjorde att jag kollapsade och fick diagnosen utmattningsdepression. Efter ett därpåföljande helvetiskt halvår som gjorde att jag var några sekunder från att avsluta mitt eget liv. 7 år har gått och jag lever och har fru,barn och ett hus och jobbar fortfarande på samma jobb där min arbetsnarkomani blommade ut. Är jag fortfarande verkligen arbetsnarkoman ?
JA det är jag! Men jag har hållit mig borta från att jobba nattetid, från att köra tillbaka 8-10 gånger till jobbet efter avslutad arbetdag för att kolla att allt är i skick, från att göra om samma arbetsuppgift 20 gånger, från att ringa upp alla kunder jag pratat med samma dag och låtsas ha ett ärende bara för att kolla så att de inte är arga på mig. I 7 år har jag hållit mig borta från det begäret. De fyra understrykna begären är sådana som gjorde mig sjuk och som gav mig en helvetisk ångest. De fick mig att tro att allt hängde på mig, att alla människor tyckte att det var min uppgift att styra upp allt. Och gjorde jag inte det eller i mina ögon misslyckades med det skulle jag straffas. Straffet gick ut på att tex springa...jag kunde springa 15 km under 1 timme.. Och klarade jag inte det var jag totalt värdelös. När jag "misslyckats" med en sådan sak överröstades jag av rösterna i mitt huvud som skrek åt mig hur misslyckad jag var och hur förbannade folk runt omkring mig var för att jag inte lyckades med nånting. När jag kände så gjorde jag allt för att lyckas..det lilla extra i jobbet, som tränare ja överallt. Bara för att folk inte skulle vara arga på mig. I verkligheten fick jag ofta beröm i jobbet, som tränare och överlag. Men jag kunde inte ta det åt mig utan det betydde bara att jag behövde bli bättre. PÅ ALLT.
Varför jag titulerar mig som arbetsnarkoman än idag efter alla dessa år. Är för att jag alltid kommer att vara det. I dag kan jag hantera det så pass bra att jag inte faller ner i samma djupa hål. Men nu som då faller jag, även fast jag har väldigt god själv insikt och är medveten om mitt problem. Så ser jag inte var gränsen går, men jag har hittills lyckats ta itu med det innan jag har ramlat ner i hålet. Men..jag ligger i riskzonen, men det är bara jag själv som kan se till att jag inte ramlar dit igen. Och medicinen har fått bort mina vaneföreställningar och tar bort en stor del av ångesten.
Jag lever ett bra liv idag. Som sagt med en underbar familj, jag jobbar, jag instruerar igen och jag har hittat en hobby som sångare. Som jag skrev i ett tidgare inlägg så har sången hjälpt mig oherhört. En mänsklig seger för mig var mitt äventyr i The voice of Finland. Att stå inför uttagningsjuryn efter att ha gått vidare i grundgallringen, kunna stå inför dem och sjunga, hålla i hop det och att gå ut ur rummet och vara nöjd. För mig var det inte det viktigaste att gå hela vägen. För mig var det viktigaste att kunna göra det och vara nöjd. Att 5 år efter att jag hade legat på botten och inte velat leva stå och sjunga inför en jury i Finlands största musiktävling var en seger. En större seger än någon kan tro, det att jag gick vidare till koelaulu var ju roligt, men att kunna göra det och inte straffa mig själv efteråt för att jag tyckte att jag gjorde dåligt ifrån mig var en stor seger. En annan seger var att kunna ta beskedet att jag inte gick vidare till tv programmet positivt och ändå vara nöjd. Det lilla sångäventyret fick mig att acceptera mig själv, att tycka om mig själv.
Denna text ville jag skriva nu, för jag vet att det finns väldigt många där ute som ligger i riskzonen. Också sådana som just nu mår väldigt dåligt av utmattning. Jag vet inte exakt hur ni känner, men jag vet hur det känns att ligga på botten av sig själv och ens existens. Ni har all min kärlek och styrka att ta er upp.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar