Reflektioner!

I dag besökte jag min psykolog som jag haft nu i 2 år. Senast jag var där var i Januari. Besöken har blivit mera sällan eftersom jag inte längre känner behov av psykologstunder varannan vecka eller 1 gång i månaden. Men jag vill fortfarande ha kvar det , det är en trygghet.

Före jag blev sjuk hade jag inte ens tänkt tanken på att besöka en psykolog, det fanns inte för mig. Jag tyckte att psykologer var bra för dom som behövde det, men jag var inte en av dem. Trodde jag.. när jag gjorde mitt första besök till min psykolog i början av april 2011 så tänkte jag när jag åkte hem..inte en gång till. Men efter andra besöket märkte jag att jag verkligen var i behov av det Utan den psykologhjälp jag har fått hade jag inte varit där jag är idag. Jag vill säga till dem som mår dåligt är deprimerade och känner att allt är mörkt. Tveka inte att söka hjälp hos en psykolog. Många människor upplever det som en svaghet att ta hjälp av en psykolog. Men det är ingen svaghet, ibland behöver man en hjälpande hand, ett bollplank som inte känner en från förr. När jag reflekterar tillbaka så hade jag varit i behov att ta psykologhjälp ungefär två år tidigare än jag gjorde. Jag kan inte säga med 100 procent säkerhet att det hade räddat mig från att kollapsa, men jag tror att jag hade kunnat kanalisera mitt tankesätt på ett annat sätt.

För mig handlade det om stolthet samt att jag inte insåg att jag var sjuk innan jag kollapsade. Jag tror att det är väldigt viktigt att man är ärlig mot sig själv, att man inte förtränger sitt illamående. Vilket jag gjorde.

Det jag vill säga är att ni som går runt och mår dåligt. Sök hjälp..för hjälp finns att få. Det är därför folk utbildar sig till psykologer. Och man måste vara beredd på att man inte blir hjälpt efter första , andra eller tredje gången det kan ta några besök innan den psykologiska hjälpen fungerar och innan man kan bryta isen och öppna upp sig själv. Men efter hand när man kan öppna sig, så lättar ångeststenen från hjärtat, det obehagliga trycket i bröstkorgen och den jävliga klumpen i magen avtar. Man känner att det faktiskt finns en människa i denna värld som förstår en.


När jag hade nått botten och trodde att den enda utvägen för mig att slippa det helvete jag befann mig i var att ta mitt eget liv, så förstod jag att jag var i behov av medicin. Det var en annan sak jag var väldigt emot. När jag hade kollapsat hade jag gjort en deal med mig själv att jag inte skulle ta hjälp av antidepressiva mediciner. Jag hade ju sträckt mig så långt att jag hade gått med på att ta hjälp av en psykolog, det räckte väl? I mitt fall gjorde det inte det. Jag fick hjälp av psykologen, men det tog inte bort ångestdemonerna och viljan att vilja avsluta mitt liv.Men kombinationen antidepressiva mediciner och psykologhjälp fick mig på fötterna igen.
Många människor har den samma uppfattningen om antidepressiva mediciner som jag hade att det är något som skadar ens personlighet och som gör att man blir beroende, går upp i vikt och blir likgiltig. Det är ju väldigt stor skillnad på olika psykmediciner. Men jag har varit väldigt skonad från biverkningar vad gäller medicinerna. De antidepressiva mediciner jag äter än idag har inte gett mig några större biverkningar. Antidepressiva mediciner är också något man inte skall tveka att ta emot om man verkligen behöver dem, de är inte farliga och de kan vara ett mycket bra hjälpmedel när inget annat hjälper.


Jag är glad idag att jag både har tagit emot psykologhjälp och mediciner. Utan dessa hjälpmedel är jag rädd att jag inte hade varit i livet i dag.





/Andreas