2 år har gått.

2 år har gått, det vill säga 2 år sedan jag kollapsade. I år gick årsdagen som var den 7 mars ganska obemärkt förbi. Det är bara ibland när jag medvetet tänker två år tillbaka som känslan av vissa helvetesdagar jag hade just då kan komma tillbaka.

Och det har gått fort fram, tänker man exakt två år tillbaka trodde jag inte att jag ens skulle klara av att leva och allra minst ett näst intill normalt liv igen.Att jag i April 2013 skulle vara gift,jobba igen och ha ett underbart liv fanns inte ens på kartan i April 2011..då jag inte ens mäktade att stiga upp och få kläderna på mig utan skaka som ett asplöv av ångest.

I dag är jag märkt av min utbrändhet..så klart. Annars vore det ju konstigt. Men det är också av den orsaken och att jag accepterar att jag har mina men som jag kunnat gå vidare. Jag hamnar att vara aktsam idag. Det som gjorde mig sjuk var ett sjukligt beteende,ett begär att alltid ha kontroll och att alltid prestera.Jag blev arbetsnarkoman, träningsnarkoman och kontrollnarkoman. Och för mig kommer alltid prestation vara ett begär. Och blir jag för ivrig så är jag där igen, jag har ingen inbyggd stopper. Men jag försöker hitta den hela tiden, och jag jag en underbar fru som stoppar mig när jag själv inte ser vart det håller på och far.

En av de största sorgerna var att jag insåg att drömmen om att kunna springa ett maraton lämnade till sitt öde. Jag klarar helt enkelt inte av att träna en sådan mängd av träning längre. Både för att jag varken fysiskt eller psykiskt inte klarar av det, men också för att jag helt enkelt inte vågar börja träna så mycket igen för jag klarar inte av att hålla det sunt. Det är ett stort slag när man brinner för en sak. Men i stället för att deppa ihop och vara bitter har jag hittat nya roliga saker. Jag kommer dock aldrig att hitta en idrottsgren som jag brinner lika djupt för men det är väl inte meningen heller. En sak som har hjälpt mig oerhört är att jag börjat ta sånglektioner. Det är en sak jag är intresserad av , men tillika vet jag att jag aldrig kan göra mig en karriär av det eller kan kräva i prestationssyfte så mycket. Men det är roligt och jag mår bra av det.

Det har också inneburit att jag vill synas igen och inte är rädd att folk tittar på mig, vilket jag var livrädd efter att jag kollapsat. Jag kan känna att livet är underbart igen.






/ Andreas