Den 19 november föddes vår älskade och efterlängtade son Wiggo. Ibland när jag sitter i vardagsrummet med Wiggo i famnen och hans stora syster Milja sitter bredvid och beundrar sin lillebror får jag knipa mig i armen. Jag får känna efter, är det verkligen sant. Har jag verkligen gått denna väg sedan Mars 2011? Då jag låg på botten och trodde att mitt liv hade nått sitt slut, grät över att jag levde i den tron att jag aldrig skulle klara av att skaffa familj. Att jag aldrig skulle få känna den underbara känslan att bli far. Nu när jag berikats med det två gånger, så räcker inte orden till. Det dryper av kliche , men det är tacksamhet jag känner och välsignelse. Att jag sedan får dela allt detta med min bästa vän och den vackraste kvinnan på jorden är den största av de välsignelser en människa kan berikas med.
Jag har lärt mig än en gång att livet är skört och att det är bara jag och åter igen jag som har ansvar över hur jag mår.
/Andreas


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar