Zombie!

Jag har känt mig som en zombie idag. Trött..genom trött. Jag vaknade till liv först på eftermiddagen, så den planerade promenaden i skogen lämnade åt sitt öde. Det har varit mycket på gång de senaste dagarna och det tär fort på krafterna när det blir för mycket för huvudet. Jag har sovit mycket idag, fast jag sover på dagarna sover jag helt okej på nätterna. De nätterna som jag inte ligger och vrider mig av ångest. Men hur som helst känns det som om att jag tar igen en massa sömn nu..jag har alltid tyckt att jag har sovit bra men tydligen har jag inte gjort det. Jag har sovit men djupsömn är det längesedan jag har upplevt. Så det är väl dags att jag lär mig det igen.

Efter att powenappat I evigheter så tog jag mig i kragen och gjorde klart mitt nattduksbord. Innan jag pimpade upp det såg det ut så här.

och slutresultatet blev.

För någon månad sedan funderade jag ju kring vad som skulle vara min nya hobby. Då var hjärnan så blockerad så jag kunde inte se mig ha någon hobby. Nu när hjärnan är klarare så har jag insett att detta kan vara en liten hobby. Att pimpa upp möbler. Jag tycker det är kul. För det första så är det ingen stress och för det andra så gör jag det helt för mig själv. Mitt nästa projekt är större och blir en liten utmaning. Det är nämligen mitt köksbord med tillhörande stolar som borde få sig en omgång. Men först hamnar jag att fundera hur jag skall göra det och vilken färg köksmöblemanget skall bli. Återstår att se.

Hög av mållukten blir det att krypa i sängs igen och hoppas på att det är en piggare dag i morgon.
/Andreas

Huvudet börjar vara med!!??

Den psykologiska metod jag inledde i förra veckan har arbetat bra på mitt huvud. Jag har klarat av att rensa huvudet från illasinnade ångesttankar. Peppar,peppar. Men det är lättare att vara nu när det känns som huvudet börjar vara med och det går att tänka klart utan att det känns som ett kaos i huvudet. Men det är nu när den egentliga vägen tillbaka börjar. Nu när jag kan tänka klart hamnar jag att reda upp det ena och det andra med mig själv för att kunna fortsätta in en ljus framtid. Och till det behövs tid..och jag kommer att ta mig den tid. Alla måste hamnar att vänta ännu. Jobbet återvänder jag till när jag verkligen känner mig redo. Jag är sjukskriven till 15.6 men som det känns nu tar det längre än så, Steget att fara tillbaka i jobb känns väldigt stort ännu.Det går helt enkelt inte ännu. Jag är ännu trött..energin har inte riktigt återkommit, fast jag har blivit piggare.

Dagen har varit ok. Jag sov pinsamt länge idag. Jag var trött efter helgen och behövde vila ut. Jag var en sväng till lägenheten. Den delen av det skedda är ännu svår. Jag har helt enkelt svårt att befinna mig i lägenheten någon längre stund. Det tar sjukt och det känns obehagligt. Smällen jag fick när jag blev sjuk finns i bakhuvudet ännu. Men jag jobbar på det.. sovrummet är det rum så är svårast att befinna sig i. Det var där jag fick panikångest attacken som ledde till krampanfallet. Och det är ju lite svårt att sova i en lägenhet om man tycker det är obehagligt att befinna sig i sitt eget sovrum. Jag kunde ju alltid sova på balkongen. Kan vara att det blir en lite längre resa för att få psykologisk hjälp än jakobstad om jag börjar spendera nätterna på balkongen. Jag har det bra hos mor och far men bäddsoffan jag sover på börjar vara tråkig. Det jag vill helst av allt är ju att kunna bo i min lägenhet som jag gjorde de två åren innan jag blev sjuk. Men nu går det inte. Ett alternativ kunde ju vara att flytta till en annan lägenhet. Men jag vill bo kvar eftersom jag egentligen trivs i min lägenhet och att flytta är ju bara att flytta från problemen. Men det känns bättre hela tiden att befinna mig där så småningom så bor jag där igen.:) Men jag inser att allt detta måste ta den tid det tar, desto mera jag stressar och försöker skynda på processen desto större bakslag får jag ta. En dag i taget,

För att vara lite aktiv idag drog jag på mig min bad ass mundering

och fortsatte med lite möbel renovering. Mitt nya projekt är att fixa upp ett gammalt nattduksbord.Kanske lite nya färger i min lägenhet kan lura min hjärna!!

Nu blir det att sova. I morgon tänkte jag ta en promenad i skogen för att få lite syre och som jag skrev i ett tidigare inlägg så är ju färgen grön lugnande.

/Andreas

Regn ute..sol inne.

Det har varit en regnig helg, men en väldigt trevlig helg. Under gårdagen firades systerdottern A´s frisörsexamen ute vid villan. En fin dag. Jag höll mig i skinnet i folkvimlet. Jag var stolt över mig själv att jag klarade av att servera kaffe åt gästerna. Några andningspauser fick jag ta, men i det stora hela gick det bra. Jag tillträdde rollen som kaffe serverare med stort självförtroende eftersom jag har ett förflutet som servitör. Jag blev det efter min ungdomssynd att utbilda mig till kock. Men man har ju nytta av det man lärde sig under den tiden när man ställer till fest. Gårdagens prestation kan ju anses vara en stor prestation med tanke på hur jag har regerat på stora folkmassor den senaste tiden. Men det gick bra eftersom jag hade EN arbetsuppgift att koncentrera mig på, nämligen att hälla upp kaffe samt att det inte var någon stress.

Jag spenderade natten vid villan eftersom jag finner ett lugn där. Denna dag har gått i lugnets tecken vid villan..en fin dag tillsammans med E och R. Tack för en bra dag.
När jag kom hem ikväll var huvudet ganska fullt och jag kände att tankarna började förebereda sig för något. Men efter en 20 minuters grubbelstund så rensades hjärnan. Och det kändes bättre.

En bra helg med andra ord då tankarna har hållits bort från det som är jobbigt och då går det bra. Men någon gång måste jag kunna befinna mig i det jobbiga och inte känna stress eller press, men det kommer..jag känner att grubbelstunden ger så mycket så att jag tror att det kommer att hjälpa mig den sista biten på den långa vandringen. Det är ännu en bra bit kvar. Det är ett antal pusselbitar som skall falla på plats ännu.

Nu blir det att se den spännande finalen av mästarnas mästare.

/Andreas

När man känner sig som en utomjording.

Jag har haft en helt okej dag idag. Känslomässigt har det varit som en berg och dalbana som det alltid är efter en tuffare period. Men jag hade en trevlig stund i staden med mina föräldrar. Vi åker gemensamt intill staden med jämna mellanrum för att jag skall vänja mig med kaoset i staden. Staden Jakobstad är ju i och för sig inte någon storstad men för min trötta hjärna är oljudet som uppstår i stadskärnan påfrestande. Och idag gick det helt okej, men jag känner mig som en utomjording när jag rör mig ute bland folk. När vi gick vid ett av stadens varuhus idag kändes det som om att folket omkring mig gick och tittade på mig och tänkte snart får utomjordingen ett utbrott och löper amok på hela varuhuset. Med utbrott syftar jag på mina panikattacker. Så klart tänkte inte medmänniskorna vid varuhuset på det sättet, men det är den känslan jag får. Samtidigt är jag väl rädd för att jag skall få panik. Men denna gång lyckades jag nästan hålla mig i skinnet. När vi kom till kassakön som i mina ögon var oändligt lång blev jag med det samma osäker..men jag ställde mig snällt i kön. Efter en stund flöt barnaskriken, de stressade mammornas åthutanden åt sina barn, kärringarnas skratt och allt sorl i hop till en ångestsoppa. Men jag höll mig lugn och meddelade mina föräldrar att jag går ut. Jag gick lugnt och sansat ut och stod med huvudet svängt mot varuhusets vägg och tog lugna andetag. Efter en stund konstaterade jag : att gå inne i varuhuset gick bra, men att stå i kassakön blev för mycket, bättre lycka nästa gång och jag kunde jag gå in igen..men jag satte mig på en bänk och väntade på mina föräldrar och agerade igen utomjording för att göra fredagsförmiddagen mera spännande åt stadens pensionärer som fredagshandlade.

Efter varuhus vistelsen kröp hungern på och vi bestämde oss för att äta pizza vid koti pizza. Det gick bra.Förvånansvärt bra. I det avseendet är det ju inte konstigt..eftersom jag alltid tyckt om mat. Men i det avseendet att jag inte löpte amok på hela pizzerian så gick det ju bra att jag satt och åt lugnt och stilla. Skall påpekas att vi var de enda matgästerna. Men hur som helst. Det var ju mycket folk på utsidan som kunde fått mig att flippa ,men jag satt där lugnt och harmoniskt och åt min pizza.

När jag kom hem och hade tagit min dagliga powernapp så inledde jag en för mig ny " psykologisk" metod som vi gick igenom vid psykologen igår. Den kallas grubbel stunden. Och den går ut på att jag skall sitta 20 minuter per dag och lista upp alla de saker som plågar mig och som oftast leder till ångest. När jag listat upp alla grubblerier skall jag dela in dem i "kan påverka" och " kan inte påverka". Sedan skall jag ta alla kan påverka grubblerier och lista upp dem i prioriteringsordning. Sedan skall jag gå igenom och prata med mig själv om dem. När de 20 minuterna har gått så skall jag avsluta sessionen och så är det färdigt grubblat för dagen. Kommer grubblerierna tillbaka så skall jag hänvisa till listan och be grubblerierna att vika hädan. Jag gjorde det här för första gången idag och jag känner att detta kräver lite övning, men det tömde hjärnan en aning ,vilket var skönt.

Detta är första steget till att reda upp hjärnan så att den inte skall arbeta på högvarv hela tiden och jag skall kunna undvika att få mina ångest och panikattacker. Jag känner lite att jag kanske skulle ha behövt börja med det här tidigare. Men det är nu..först efter 3 månader som jag är redo för det. Och huvudet måste redas upp förrän jag kan börja tänka på jobbet igen. Förrän jag kan ta in nya sunda grubblerier så måste de gamla osunda rensas bort. Tydligen så har en utbränd hjärna svårt att rensa bort grubblerier.

Är det någon som har erfarenhet av liknande metoder typ grubbel stunden? Om det finns någon som har prövat på det av er som läser så får ni gärna höra av er. Vill i inte kommentera offentligt så går det bra att skicka privat på min mail forsman9@hotmail.com.

I morgon är det dags att fira en av systerdöttrarnas examen. Skall bli kul.Det är roligt att vara morbror åt tre fina syskonbarn. Med anledning av att jag är en "utomjordning" för tillfället så är det lite spännande för mig själv. Men å andra sidan de som befinner sig där vet vad jag lider av och har vant sig vid att jag ibland kanske hamnar att ta lite extra luft( det betyder dock inte att jag har börjat röka) utan att jag emellanåt hamnar att gå undan och andas.

Nåväl.."va ska int e taa se för gubbi".

/Andreas

Trött.

Har varit trött hela dagen..en trötthet som bedövar hela kroppen. Försöker jag vara pigg och glad blir jag bara tröttare. Denna vecka har varit en down vecka..men jag försöker bita ihop. Utbrändheten har gjort sig påmind hela veckan. Ångestattackerna var som värst i början av veckan och nu följer tröttheten.

Dagens pass vid psykologen gick bra fast det var jobbigt. Utan den psykologiska hjälp jag får skulle jag inte klara detta. Det är mycket i mitt huvud som skall redas upp ännu. När jag körde från psykologen idag så tänkte jag att "hur kunde jag bli så här". Egentligen har jag väl alltid varit såhär men det är först nu som det har tagit sig i uttryck. Jag har alltid sett mig själv som stark, så därför är det ovant att sitta i en stol hos psykologen och vara svag. Det sägs att när detta helvete är över och man blir starkare så är man en erfarenhet rikare, det kan säkert vara sant. Men nu just är det svårt att förstå att något positivt kommer ur det här. För vad är positivt med att inte kunna jobba, inte kunna vara tränare,inte kunna umgås och röra sig som vanligt?

Jag vet att det måste ta sin tid, men det gör mig frustrerad ibland. Jag vet också att jag inte kan skynda för fort och helt enkelt får jag acceptera att jag blir frisk när det är meningen jag skall bli frisk. Det kan ta en stund.. Jag förstår allt detta ..men det gör mig trött.

/Andreas

Attans.

Det senaste blogginlägget försvann när jag skulle lägga till en bild..jag får väl acceptera att jag är född i en lada ute på ängen när det gäller data teknik. Nåjaa.

Dagen har hur som helst varit helt okej ..ångesten har hållit sig borta. Som jag skrev i det blogginlägg som försvann så blev det ett besök på jobbet. Och nu är möbelprojektet fullbordat.Möblerna blev klara i kväll. Bilder på underverken kommer senare. Nu blir det att ta natten. Ett besök hos psykologen väntar i morgon.

/Andreas

Bad day

Det är en sådan dag idag. En dag då ångesten är konstant.Natten var jobbig, sov väldigt få timmar. Skall ta igen det idag genom att bara ta de lugnt. Det jag hade planerat i dag blir en annan dag. Skall dock jobba lite med mina möbler ikväll, det är rogivande. Det är dagar som denna som man funderar varför det blev som det blev. Men fast det känns mörkt så vet jag att ljuset finns där bakom de mörka molnen. Men i dag så råkar det bara vara så att de mörka molnen är envisa och inte vill flytta på sig. Bara att kämpa vidare, har jag kommit så här långt så skall jag ta mig sjutton ta mig hela vägen fram till ett friskt liv.

/Andreas

Att vaka på talko.

Har man vaknatt skall man ju vanligtvis ha ganska bra betalt.Nattillägg osv. I mitt fall vakar jag på talko. Jag kan inte sova i natt. Vaknade för två timmar sedan med en vansinnig ångest. Det kändes som hela världen höll på och gick under ..allt det som känts bra de senaste dagarna kändes nu helvetiskt. Fast jag inte sover ensam så kom dessa tankar...LUGN..Andreas har inte hittat någon ny brud. Med att jag inte sover ensam så menade jag att jag sover hos mor och far.

I det senaste inlägget skrev jag om att ta det hela med en gnutta humor. De två senaste timmarna har det varit svårt att hitta humorn. Det är inte humor att sitta och skriva blogg 04.00 en natt då man egentligen borde sova. Men kan man inte sova så går det faktiskt inte att sova.

Retsamt är det dock..jag har ju mått bra de senaste dagarna och nu plötsligt mår jag så fruktansvärt illa. Men jag har också varit aktivare och nästan stressat lite dom senaste dagarna och tydligen gått fram lite för fort. Men man gör ju det automatiskt när man mår bättre. Men så plötsligt slår det tillbaka. Jag har inte riktigt vant mig med denna psykiska berg och dalbana, jag tror aldrig att jag kommer att börja göra det heller. Jag har alltid haft ett jämt humör och varit lugn och behärskad. Men efter att jag blev sjuk så har det ju ändrats. Det hör ju till denna "sjukdom"..jag vet! Men jag tycker dock att det suger. Jag hatar ju att vara uppe nattetid.

Jag får väl göra ett försök till att få tag i sömn nu då. Att vaka på talko är ingen höjdare.

/Andreas

Med en gnutta humor!

När saker och ting känns riktigt jobbigt hamnar man att se det hela med en gnutta humor. Det är inte alltid så lätt, och jag kan ärligt säga att jag inte alla gånger under denna sjukdomstid har varit kapabel till det. Men jag försöker. Under den första tiden kunde jag inte skämta om läget eller vara rolig på min egen bekostnad men nu efter några månader så ironiserar jag läget ganska friskt. Och för mig är det viktigt, skulle jag inte ha humorn och det positiva synsätt jag har så skulle jag inte sitta här idag eller göra den vandring jag gör just nu.

Det låter kanske konstigt men en av de största sorgerna för mig när jag blev sjuk var att jag miste min kondition. Att drabbas av panikångest och ångest överlag är svårt nog. Men att min löpförmåga försämrades var ett hårt slag. Jag har alltid haft lätt att springa , det har tett sig naturligt för mig. Även fast jag inte har varit topptränad så har jag ändå kunnat springa relativt bra. Men efter att jag blev sjuk så hände något. Jag kunde acceptera att konditionen försämrades och att pulsen blev skyhög bara efter några meter. Men att kroppen inte lydde och att själva löpkoordination var som bortblåst var svårt att förstå. Nu i efter hand så har jag förstått att det har med impulser och nerver att göra och att musklerna fick sig en liten törn efter krampanfallet. Vänstersida var ju ur spel en tid efter anfallet. Min vänstersida har ju kommit tillbaka men vänster ben är ännu svagt och hänger inte med i rytmen när jag springer. Detta förbättras ju hela tiden, men det är lite svårt att acceptera. Men jag har försökt lösa det med en gnutta humor. För jag kan lugnt säga att de gånger jag har försökt springa så har jag helst velat sätta mig ner på marken och tjuta som ett litet barn. Men tillika så har jag skrattat. Det har känts surrealistiskt att springa då pumpen har gått så intensivt att jag har trott att hjärtat varit på väg ut igenom munnen, min anding varit så hemsk så att jag har bivit rädd för att jag har trott att den har kommit från någon annan fast jag har sprungit ensam. Eller det bästa av allt ..att jag har sett ut som en skadeskjuten älg när jag har sprungit. Detta är inte lätt, men jag har istället försökt ironisera det. Jag vet att jag inte skall stresssa fram något eller kräva att jag borde vara i toppform fysiskt, för jag vet varför jag inte är det och jag vet också att jag med tiden blir bättre i skick. Det viktigaste nu är att huvudet och de problem jag har med ångest och andra psykiska åkommor avtar. Men har man varit ett träningsfreak så är det svårt att ignorera att man är dåligt i skick.

För att få upp humöret en aning brukar jag titta på gamla bilder från den tiden då löpningen gick som smort.(eller jag trodde det själv :) )

Från ärevarvet 2009

Sfi-Sereifinalen 2008 på Åland 800 Meter. Jag nr 313.

Sfi Serie kval 2009 Bennäs 1500 Meter Jag står längst mot kameran i svart och orange.

Nu låter det som att jag kanske är helt fanatisk, och tidigare så har det inte bara låtit så .jag kanske var fanatisk. Det var väl därför jag blev sjuk..kanske. Men tillika har jag ju lärt mig nu att det finns en måtta med allt. Även fast man heter Andreas Forsman.

Jag motionerar ju regelbundet nu så gott det går, mestadels blir det cykling och en del simning. Vad gäller löpningen så börjar jag från grunden igen för att få kroppen att funka. Det blir promenader för mig. Tillsamamns med en kompis som jag har motionerat med tidigare. Vi behöver båda få upp konditionen. Han kan hjälpa mig och jag kan hjälpa honom.

/Andreas

En solig helg.

Jag har fått njuta av en solig och härlig helg. En helg som för min del har bestått av trevligt umgänge med fina vänner och plantering av skog, samt grundmålning av de möbler jag pysslar med förtillfället. Med andra ord en helg som har gett mycket..gårdagen som spenderades i skogen var riktigt bra. Jag kände hur skogen gjorde mig lugn, det säga ju att det är bra rehablitering för en stressad och trött själ att befinna sig i skogen. Att träden på grund av deras färg (grön) verkar lugnade på själen. Och det kan faktiskt ligga något i det. Dagen i skogen blev tillika en liten mini släktträff. Roligt att trädffa släktingar man inte träffar så ofta.

Efter dagen i skogen spenderade jag kvällen hos min bror och hans sambo. En trevlig kväll med mycket prat och en del gitarrspelande. Jag cyklade till brorsans ..en väg på 5 km men det blev bra träning fast sträckan inte var så lång. Det blåste nämligen motvind. Jag hade också tänkt cykla hem tillbaka till lägenheten , men när det var dags att cykla hem så erbjöd sig brorsan vänliga sambo att köra hem mig. Och jag kunde inte tacka nej till det erbjudandet. Det var ändå så mörkt och klockan var närmare 1 så jag skippade natträningen. :)

Jag sov bra i natt..första natten som jag sovit i lägenheten sedan jag blev sjuk som jag inte har haft ångest. Ångesten kom dock när jag hade vaknat och stigit upp. Men jag klarade av att hantera den. Jag är glad att jag har övervunnit rädslan av att befinna mig ensam i lägenheten. Efter den stora panikångestattacken som ledde till krampanfall och ambulansfärd så har det varit rent utav otäckt att vara ensam i lägenheten. Jag har varit rädd för att det skulle hända igen. Men nu känns det som om att jag har lärt mig att hantera känslan som automatskt dyker upp när jag kommer in i lägenheten.

För örvrigt är det mycket tankar som har snurrat i huvudet de senaste dagarna. Tankar om framtiden. Vad jag skall göra eller inte göra? och hur jag skall återvända till de uppgifter jag en gång hade! Klarar jag av att på ett sunt sätt återgå till det jobb jag hade överhuvudtaget? Borde jag sköka ett nytt jobb och börja om från ruta 1 med mitt liv? Jag har inte klarat av att tänka på dessa saker tidigare, men nu klarar jag åtminståne att ta tankarna in i min hjärna och behandla dem. Dock leder det till att det känns obekvämt och rent av obehagligt ibland. Men jag har ju ännu lite tid på mig at känna efter innan jag skall i jobb igen.Vet ju inte när det blir det får framtiden utvisa. Det jag försöker göra nu är att leva i nuet, men ibland så hamnar jag att tänka på framtiden. Och det är inte så lätt.

Med andra ord så går det framåt hela tiden och jag märker att jag blir friskare hela tiden. Men vetskapen om att jag ännu är svag gör att jag får ta det lilla lugna. Men en solig helg med mycket tankar börjar vara till ända och en ny vecka tar vid imorgon.

Jag önskar er alla en ny trevlig vecka med nya möjligheter.

/Andreas

Fredag!

Fantasifull rubrik!!..men det är ju fredag. En fredag som varit riktigt bra. Har haft en bra dag i gott sällskap. Matlagning och promenad med hund. Fatta grejen..Andreas är ute och promenerar med en hund. Jag som knappt kunnat titta på våra fyrbenta vänner här på jordklotet tidigare. Något har denna utbrändhet fört med sig. Om det är på gott eller ont att bli hundvän är en annan sak.

Men seriöst så har jag efter att jag blev sjuk börjat se på saker och ting på ett annat sätt.Börjat ta vara på stunder och ögonblick som jag inte gjort tidigare.Tack vare människor i min omgivning har jag lärt mig att leva mera i nuet. Något jag försöker att lära mig att göra fullt ut.
Det enda minuset nu just är att jag blir så fort trött. Det är som hjärnan inte riktigt hänger med, men med tiden så hinner väl hjärnan i kapp kroppen.

Imorgon blir det plantering av skog för hela slanten.. håll tummarna för att regnet håller sig långt borta från våra trakter imorgon.


/Andreas

Färdigt slipat!

Idag har det varit en dag då inget riktigt ha smakat..en ganska mörk dag med andra ord. Jag fick släpa mig till mina möbler , men jag fick dem färdigt slipade ikväll i allafall.

Jag har känt mig osocial som synden idag..så att umgås med döda ting kändes som en bra sysslesättning. En deppigare dag idag..en gladare dag imorgon.

Möblerna färdigt slipade..klara för att få ny "klädsel"

Återkommer med bilder från möbelfronten då möblerna är klara.

/Andreas

Som fisken i vattnet!!!

En bra dag börjar snart vara till ända. Dagen inleddes dock med lite små ångestbekymmer, men jag gjorde upp med ångesten innan klockan hade slagit 10. Jag såg på klockan och tänkte att jag har ju hela dagen på mig att göra något roligt, nu får ångesten vika hädan. Positivt tänkande!!

Så jag kom på iden att träna lite idag, efter en stunds funderande blev det simhallen. Jag hade bestämt mig för att köra ett hårt pass för att se hur kroppen reagerade. Jag simmade först 200 meter i rätt så hård fart, sedan körde jag 2*50 meter crawlspark med 1 minuts vila + 2*50 meter bröstsims spark med 1 minuts vila och till sist 25 meter crawl spark + 25 meter bröst simspark +25 meter crawl spark + 25 meter bröst simspark. När jag tränar sparkar brukar jag hålla en flytplatta med raka armar framför mig. Efter sparkträningen tränade jag också lite armtag, jag satte plattan mellan benen så att benen skulle hållas flytande. Och så tränade jag bröstsims armtag 2*50 med 1 minuts vila. Efter det simmade jag 100 meter och avslutade med lite hoppövningar i vattnet. Eftersom jag ännu är svagare i vänstersida så brukar jag hoppa lite i vattnet. Jag hoppade: 1*50 vristhopp, 2*50 enbenshopp båda benen + 2*50 högt enbenshopp båda benen.

Detta rehabliterings program(som jag komponerat själv) brukar jag köra när jag är i simhallen. Första gången jag körde på lite hårdare. Men det straffade sig en aning..när jag hade simmat ner och steg upp ur bassängen pumpade mjölksyran i hela kroppen och det vara bara att gå in på toaletten och spy av mjölksyran. Det tog en stund förrän jag repade mig..men det var det värt. Det goda var att jag kunde plåga kroppen för första gången sedan jag blev sjuk. Och fast jag vet att jag knappast kommer att bli tävlingsidrottare igen så försöker jag att komma i form igen.

Så nu märker jag att börjar förstå mig på hur både huvudet och kroppen fungerar för tillfället..eller rättare sagt jag accepterar väl att det är som det är och försöker bli i skick igen. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg jag börjar hitta väggen tillbaka.

Imorgon pausar jag med min "fysiska rehbalitering" och återgår till mina möbler som får stå för den "psykiska rehabliteringen". Kroppen behöver vila imorgon..eftersom ett sådant pass som jag körde idag betyder att jag fick vila resten av denna dag. :) Jag klarar ännu inte av så stor belastning och så mycket aktiviteter. Men jag är ju sjukskriven för att vila upp mig, och får ta det i den takten jag klarar av det. Så länge jag förstår att göra det, men det är ju bara upp till mig själv.

Ha en trevlig onsdagskväll! :)

/Andreas

Att lära sig...

Egentligen kan man ju tycka att det är en rikedom att man som vuxen fortfarande kan lära sig saker. För mig handlar det nu om att lära mig att vara aktiv, arbeta utan att bli stressad eller att få ångest. I går påbörjade ju mitt lilla möbelprojekt tillsammans med min systerdotter. Projektet går ut på att slipa bort den gamla ytan och sedan måla möblerna. Som i huvudsak består av bord. Och det är kul..det finns säkert de som frågar sig om det snurrar på allvar uppe i skallen på mig när jag tycker det är kul att sitta och slipa möbler. Men faktiskt så tycker jag det är roligt..det är roligt att kunna göra något utan att få ångest..att lugnt och sansat kunna utföra en arbetsuppgift. Det går dock ganska långsamt och jag hamnar att pausa men jag klarar av att göra något efter att ha vilat i över två månader. Jag gör detta lilla projekt för att långsamt kunna återvända till jobbet igen. Och det är det som kan kännas lite konstigt.. att man skall lära sig hantera saker igen som varit en självklarhet i många år. Men det är väl så vägen tillbaka skall vandras.

Jag kommer dock inte att bli till någon snickare..men konstigt nog är just därför det är roligt..jag gör något som jag egentligen varken kan eller har anlag till. Kanske det är just därför jag inte känner några krav eller någon ångest

Jag har mått bra de senaste dagarna, har fått vara fri från några värre ångest attacker. Jag har försökt att inte tänka på det som varit,jobbet eller på framtiden. Bara leva i nuet..vilket jag har varit värdelös på tidigare.Känns som om jag så småningom blir Andreas igen..fast jag tidvis har tvivlat starkt. Och jag kanske inte blir den Andreas man har varit van med..men förhoppningsvis en klokare och starkare Andreas.

Nu blir det att sova och jag antar att jag kommer att drömma om en slipmaskin och några bord. Vackert så :)

/Andreas

Dagen efter.

Jag vet inte om det beror på att Finland tog sitt andra vm-guld i ishockey igår eller om jag faktiskt har en bra dag idag. Men jag har en lycklig känsla i kroppen, jag är lugn med andra ord. Jag pallade till och med att betala den stora högen med räkningar och se mitt saldo sugas upp som vatten i sahara utan att få ångest och orostankar. Kanske jag ska tacka lejonen för mitt välmående i dag. I övrigt har jag tagit det lugnt idag och inte utsatts mig för stressande saker och då mår jag automatiskt bättre.

Nu mot kväll sidan skall jag dock aktivera mig en aning. Jag skall ta itu med min nya hobby..som är.. att renovera gamla möbler. Det finns en hel del sådana i familjens ägo, så jag har material att jobba med. Detta med att renovera möbler är något jag inte hållit på med tidigare men jag tror att det kan vara bra terapi åt mitt trötta huvud. Jag gör ett försök. Jag försöker att öva upp min arbetsförmåga nu när jag ännu är sjukskriven genom att anta små projekt där jag inte behöver tänka så mycket och får arbeta i min egen takt. Har redan haft små projekt under de senaste veckorna såsom att räfsa löv, sortera potatis och förstås skriva blogg. Sysselsättningar som aktiverar både kroppen och hjärnan. Och det går bra då jag bara har den aktuella uppgiften att koncentrera mig på. Redan om telefonen ringer under tiden jag jobbar med mina små projekt så blir jag stressad. Men det går ju att stänga av telefonen så länge. Nu väntar möblerna.

/Andreas

"Det finns inte på kartan"

Jag tror inte att jag har haft så svårt att vara någonsin som jag har haft de senaste timmarna. För tillfället klarar jag inte av hysteriska och stressande situationer och absolut inte att själv befinna mig i det sinnestillståndet. Men skit samma. FINLAND tar guld ..det är 16 år sedan dem magiska guldkvällen då Finland tog sitt första vm-guld nu 16 år senare upprepas denna magiska kväll. Vilken match..mina nerver har som sagt fått sig en rejäl prövning denna kväll. Men som sagt..FINLAND TOG GULD.och vann över Sverige..Det som enligt Mats Sundin tidigare idag inte skulle finnas på kartan. NU FINNS DET...Inpräntat på den svenska kartan.

Härligt är ordet..killarna i det finska hockey-landslaget har gjort det som idrott går ut på..Kämpat och levererade när det gällde.
Nu just ljuder we are the champions ur högtalarna på vm-stadion och världsmästarna jublar. Det är samlas tårar i ögonvrån.

Lejonen gjorde det som inte fanns på kartan!


/Andreas

En liten paus och konfrontation med fobierna.

Eftersom bloggen fick tekniska problem i torsdags/fredags så passade jag att ta en liten paus med blogg skrivandet under helgen. Jag tog också en liten paus i övrigt och spenderade helgen vid systers villa. Jag hade inte planerat att ta det lilla avbrottet men när jag besökte syster på fredags eftermiddagen blev det så att jag åkte med till villan och kom hem idag. Det var otroligt skönt att vara vid vattnet, andas frisk luft, vara utan dator och knappt svara i telefonen. Vi hade räffstalko under gårdagen. Det var skönt att i jobba i lugn takt utan någon stress eller under något tidsschema. Jag orkade hur bra som helst. Under dessa dagar har jag varit lugn och ångest och panikkänslorna har inte härjat med mig, om man bortser från morgnarna då de alltid vill komma. Men jag kunde hantera dem.

Fast jag har mått bra i helgen så finns det vissa saker som jag får jobba med, saker som kan ställa till det i det vardagliga. Som inte gjort det tidigare. Tex min klaustrofobi, som jag inte haft tidigare. Det betyder att jag numera hamnar att ställa krav på min omgivning som hamnar att rätta sig efter mina behov. Det har den aldrig behövt göra tidigare. Tex när jag skall sova. Eftersom jag nu lider av klaustrofobi kan jag inte sova i ett litet sovrum och absolut inte sova med huvudet bort från dörren. När jag sover vid systers villa brukar jag alltid sova i samma sovrum, ett litet sovrum med två sängar. Men nu hamnade jag att sova mitt på golvet i det stora rummet på en madrass. Jag kan heller inte sova nära någon annan för tillfället men jag måste veta att någon annan är i samma rum/byggnad.

Jag har heller inte varit känslig för kyla/värme på det sätt som jag är nu. I går kväll när vid badade bastu vid villan så tog vi oss ett dopp i det kalla vattnet Jag stormade i vattnet som dom andra men när jag kände det kalla vattnet fick jag panik och sprang in i bastun..men det var bara att gå ut tillbaka för min andning var så fucked upp. Efter att ha suttit på bastutrappan en stund gick det bättre igen. Men jag trotsade dilemmat och gjorde ett nytt försök en stund senare och nu gick det bättre när kroppen var beredd på den helvetiska kylchock den utsattes för. Jag vet att många människor kan reagera på det här sättet när dom badar i kallt vatten. Men jag har aldrig reagerat på samma sätt tidigare.

Vissa av dessa saker kommer jag säkert att få lära mig att leva med, medan andra lättar efter tiden. Men det är just det jag försöker lära mig just nu..att lära mig leva med det, på ett smidigt sätt.

Som sagt helgen har varit skön..tack alla inblandade. Ni är ett stort stöd för tillfället. Speciellt för att ni tar mig som jag är för tillfället och accepterar läget. Tusen tack.

I kväll blir det spännande..Finland-Sverige i Vm-Finalen. Tummarna hålls ju förståss för lejonen. :)

/Andreas

Plötsligt!!

Det är ordet som beskriver dagen so far..Efter en god natt sömn så kände jag mig pigg och på gott humör i morse. Jag var till staden med mor och far på förmiddagen och när de föreslog att vi skulle ta lunch på ett matställe i staden så tyckte jag att det lät som en bra ide. Eftersom jag mådde bra så tyckte jag att det var lugnt att äta ute..jag gick in till restaurangen i vanlig god ton. När vi stod i kön för att betala så slog paniken till som en blixt från klar himmel..jag tittade ut mot den halvfyllda restaurangen och de övriga matgästerna som befann sig där kändes som högljudda monster. Jag tvekade mellan att springa mot ljuset dvs dörren som stod vidöppen eller att trotsa paniken och ge mig in i mörkret. Jag valde det andra alternativet för att jag var så hungrig och för att min far bjöd mig på mat.

När jag tog mat från det stående bord där maten serverades så kändes det som om att kroppen var stum och rösterna i rummet flöt ihop. Men jag bet ihop och tog mat åt mig och valde en plats där det inte satt så mycket folk. Jag fick andas djupt för att hålla panikkänslorna i shack. Mor och far såg hur jag mådde och frågade om jag behövde gå ut en stund, men jag valde att sitta kvar. På samma gång som jag mådde fruktansvärt illa så gav jag mig fan på att jag skulle sitta kvar, Jag tvingade ner maten samtidigt som det kändes som om att jag höll på att kvävas. Jag brukar inte störas av att folk pratar i mun på varandra och tycka att det är oljud..men förtillfället skär det i min hjärna när jag befinner mig på ett ställe där många röster blandas..det blir bara kaos i huvudet, hjärnan orkar helt enkelt inte med.
När jag hade fått i mig min mat var jag tvungen att vara ofin och lämna bordet fast min far åt..jag behövde helt enkelt ha luft. Jag försökte tänka bort panikkänslorna men det blev för obehagligt. När jag kom ut satte jag mig ner och jag var så trött så jag knappt kunde stå..när jag hade fått sitta en stund och andas frisk luft så lättade det, men ångesten tryckte i bröstet. När vi kom hem var jag så trött så jag fick gå och lägga mig och somnade nästan på direkten. Nu efter att ha sovit en timme så känns det bättre men jag är fortfarande lite skakig. Men jag vet att det går över efter ett tag.

Detta är svårt att lära sig att leva med, eftersom panikkänslorna slår till utan förvarning även på en tillsynes bra dag då man själv tycker att man mår bra. Men nu har jag lärt mig att hantera paniken så att jag inte faller ihop och börjar hyperventilera eller i värsta fall krampa. De första gångerna jag fick mina attacker kände jag mig misslyckad och som ett nervvrak och ville bara ge upp. Men nu så försöker jag bekämpa dessa attacker för att övervinna dem. Hårt mot hårt. För jag vet att man kan leva med detta ..jag har träffat på många som lider av panikångestattacker och liknande sedan jag själv blev sjuk. Så jag vet att det går att komma vidare.

Jag skrev i morse på min facebook status att det är en dag med nya möjligheter och det står jag fast vid fortfarande. Jag tänker fortsätta dagen som jag hade planerat den nu när jag piggnat till... Som jag brukar säga "jag stiger upp och drar upp snårn och gar vidare"


/Andreas

Brist på koffein eller bara annars fel i huvudet?

Har i flera dagar haft en gnagande och elak huvudvärk. Jag bukar dock få huvudvärk efter panikångest attackerna eller de dagar jag har haft svår ångest,men det brukar gå om efter en värktablett. Och de den senaste tiden har inte varken attackerna eller ångesten varit så svår, men huvudvärken har härjat. Tänkte lite att det kan bero på att jag har druckit mindre kaffe den senaste veckan. Från att ha druckit 8 koppar till att dricka 1-2 kopp per dag, de två senaste dagarna har jag druckit 0. Jag tog ned på kaffeintaget eftersom jag tyckte att kroppen och huvudet blev så oroliga av det,och speciellt de dagar jag har mått dåligt har jag upplevt att kaffet fått mig att må ännu sämmre. Jag kan ju inbilla mig men nu när jag har druckit mindre kaffe har pittret i kroppen försvunnit. Har aldrig tidigare hållit upp med kaffe så jag har ingen erfarenhet av att helt vara utan kaffe och jag druckit kaffe sedan jag var 16. Det vill säga i nästan 15 år..

Annars har de senaste dagarna varit bra, idag har jag dock varit trött. Efter dagens psykologmöte sov jag i 2 timmar som en stock. Men nu är jag pigg igen fast huvudvärken gnager. Skall få trevligt besök ikväll, så då tror jag jag skippar kaffestrejken och intar en kopp. Kanske huvudvärken försvinner då.


/Andreas

Thats the way it is.

Jag har haft en bra dag idag. Vågar nästan säga att de två senaste dagarna har varit de bästa på de två senaste månaderna. Mycket tack vare att jag inte plågats av någon våldsam ångest eller behövt kämpa mot någon panikångestattack.

Det blev en 30 km cykeltur i det vackra vädret idag. Dock tyckte jag inte om motvinden jag fick tampas med de 10 första kilometrarna. Men jag hade ju ingen brådska i världen så jag tog det i mitt stilla tempo. Jag tycker att det är befriande att cykla och det är den enda uthållighetsform som kroppen tål för tillfället så det är ett bra sätt att få upp konditionen igen.


Jag kollade också den första hela matchen under detta hockey-Vm. Tidigare har det varit för mycket åt huvudet, helt enkelt för hysteriskt att för att kunna koncentrera sig. Men ikväll gick det bra.. och lejonen gjorde en suverän upphämtning från att ligga i underläge. Vackert så.

Har också visat mina avsaknade fotbolls-skills vilket ledde till att jag fick krypa runt i en rund ring och grymta som en gris och fick grönska på mina nya shorts. Men det var bara skoj, jag var i trevligt sällskap och vi hade roligt.

Känner att livet håller på att återvända. Jag börjar se det positiva igen, småsaker som gör livet värt att leva. Har också märkt att jag börjat uppskatta saker och ting i livet som jag inte ens såg tidigare. Bättre sent än aldrig. Det sägs ju att det finns en mening med allt. Och fast jag under de mörkaste stunderna har förbannat de orden så tror jag någonstans att det faktiskt är så. I mitt fall var det positiva att jag hamnade att stanna upp, känna efter och börja om på nytt. Hade jag inte kört i väggen hade jag fortsatt i samma tempo och kanske blivit ännu mera illa däran.

Efter en skön dag som denna är det lätt att se bakåt, känna efter och se det jobbiga som varit men ändå vara tacksam. Nu är siktet inställt framåt ..mot ett friskt liv. Jag vet att jag har en jobbig väg att vandra ännu, och att det kommer att komma dagar då det går bakåt och jag golvas igen. Men vägen till att komma på benen igen blir hela tiden kortare.

/Andreas

This perfect day.

Redan när jag vaknade i morse bestämde jag mig för att detta skulle bli en bra dag. Solen sken och fast morgonen var jobbig som alla morgnar är med att ångesten är som värst då , så slängde jag iväg ångestdemonerna med kommentaren "F-ck of today". Och dagen blev bra. Jag hade inga särskilda planer för dagen men plötsligt var jag på väg till sunds trädgård med syster för att titta på det jag älskar mest av allt ..blommor. Nåja nu försökte jag vara ironisk. Blommor är bland det värsta jag vet men det var helt okej att besöka sunds trädgård. Efter det besökte vi ett nytt "varuhus" i Larsmo. Inte illa att åka till Larsmo för att handla då man bor x-antal kilometer från sjubroars paradis. Men alltid trevligt med lite ombyte.

Efter paradis besöket tillverkade jag och syster en morsdags present åt våra kära mor, en fågelholk( hon har fått den redan) hon har nämligen önskat sig en sådan. Och fast min tumme ligger på ett sådant ställe som inte sitter på handen så blev fågelholken riktigt skaplig.Jag tror till och med att den skall klara sig från att falla ihop. Att tillverka fågelholkar kunde ju vara en framtida terapisysselsättning? Inte för invecklat men ändå tillräckligt mycket jobb för att bli sysselsatt. Skall lägga det bakom mina stora öron.

Efter en dag med syster blev det en lång cykeltur lördagskvällen till ära med gott sällskap. Lördagskvällen var fin med kvälls sol fast det blåste kallt. Men tempot var lämpligt för min nedsatta kondition och ett och annat världsproblem blev uträttat. Nu sitter jag i soffan och chillar med lite bubbelvatten och tittar tillbaka på denna dag. Som blev riktigt bra..så bra jag gjorde den. Idag hade jag styrka till att göra dagen bra fast tillståndet är som det är.

Tack för denna dag!

/Andreas

Andreas och de flåsiga kilometrarna.

Jag har försökt förtränga allt vad träning och motion heter den senaste tiden. Pga alla panikattacker och allt illamående har jag inte ens haft lust att tänka tanken att röra på mig. Men ärevarvs pappren som kom på posten för en vecka sedan började blänga mera och mera argt på mig. Det var som pappren nästan skrek att "rör på dig gubbe". Så jag begav mig på en 4 kms länk idag..Det var 4 synnerligen flåsiga kilometrar. Jag sprang med en km-fart på 7 min/km och pulsen låg mellan 170-180. Men jag sprang 4 km utan att sätta mig vid dikskanten och tjuta som ett litet barn över att min löpning mest påminner om en skjuten älgtjurs desperata försök att fly in i skogen. Det ser inte vackert ut och det går i slowmotion. Men det går framåt.

Innan jag blev utbränd kunde jag aldrig tro att både kroppen och knoppen skulle ta så stor skada av att man blir för trött. När det gäller kroppen så blev den totalt kraftlös och det känns som om att all den kondition och all den styrka jag hade en vecka innan jag kollapsade plötsligt har försvunnit. Det har visat sig att kroppen tog skada av att jag krampade men läkaren menade också att orsaken till att kroppen är så trött nu och att konditionen är på botten beror på att tröttheten har gett sig i uttryck när jag "gav" upp och erkände att jag var utbränd. Kroppen fick helt enkelt bli trött för första gången på många år.

Men nu får jag ta lite i taget. Jag vet att löpningen är en bisak och att fast jag inte ens skulle kunna springa i framtiden så är det en liten sak. Huvudsaken är att jag lever och kan leva i övrigt ett normalt liv. Men samtidigt så tror jag att mitt lilla projekt att förbättra konditionen hjälper mig att sträva framåt.

När jag hade sprungit ca 1,5 km och pulsen var skyhög och jag började se smågubbar så tänkte jag på en god vän. Min gode vän Robban skall springa sitt första halvmaraton i morgon och jag tänkte att skall han springa 21 km så måste jag ju klara av 4 ynkliga kilometrar. Varje gång tanken på att stanna dök upp tänkte jag på honom och jag bet ihop. Jag är ytterst imponerad av min gode vän. Han har aldrig utövat uthållighetsidrott tidigare och har nu tränat hela vintern och skall springa sitt första halvmaraton. Härligt Jag tycker det är roligt när folk väljer att börja träna och springa långlopp. Som före detta tävlingslöpare så brinner jag ju för löpning i alla former. Och nu när jag själv kämpar men en km fart på 7/min km så är det roligt att följa med när någon annan gör en fin prestation. Stort lycka till i morgon Robban. Det kommer att gå som smort. :)

/Andreas

Som sommaren.

Varje år när vintern har övergått till vår och man har börjat märka av vårtecken har jag varit som lyckligast. Jag har fått en känsla av hopp och glädje. I år när vårtecknen började visa sig så passerade dom mig helt obemärkt. Jag kände inte av något hopp eller någon glädje. Jag har alltid blivit som ett barn på julafton när vägarna har blivit bara och fåglarna har börjat sjunga. Denna vår tyckte jag att vägarna blev fula när de blev bara och fåglarnas sång var surare än de mest tondöva idoldeltagarna. Jag mådde helt enkelt så dåligt så jag kunde inte ens få vårkänslor.

Idag var jag en sväng till jobbet och via lägenheten och torkade lite damm. Och när jag körde in på idrottsområdet där jag jobbar och såg idrottsplanen så fick jag lite vår och sommar känslor..för första gången i år. Jag kände lite glädje. Även om ångesten bultade inombords över att jag befann mig vid jobbet. Efter fyra helvetesdagar gick det ändå helt okej att befinna mig vid jobbet i 5 minuter och ställa om min arbetsmail. Men efter det var det skönt att köra därifrån. Det är konstigt!! Måndag,Tisdag och igår kunde jag inte ens tänka på jobbet, Gjorde jag det så mådde jag så fruktansvärt illa så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men idag så var det bättre..till och med så att jag helt spontant kunde svänga intill jobbet. Väl där blev det jobbigt..men jag kunde åka dit utan att svänga om. Jag har märkt att efter dessa helvetesdagar så känner jag mig konstigt nog starkare och mycket lugnare, och kan ta itu med det som några dagar innan har varit traumatiskt. Måste dock erkänna att det var skönt att åka från jobbet och veta att jag inte behövde vara där. Kändes som jag åkte ifrån ångesten.

Nåväl..det var ju om våren och sommaren och avsaknaden om vårkänslor detta inlägg skulle handla om. Men det skenade iväg en aning.!!!Som det brukar göra ibland.

Men hur som helst..så har jag ändå försökt hjälpa till med att få vårkänslor. För en vecka sedan köpte jag nya kläder. För att pimpa upp det förfallna åbäket. Kanske inte så enkelt att pimpa upp en utbränd mjölsäck..som dessutom tappat sin form. Men här finns en bild på mina nya kläder och mitt försök till att se attraktiv ut. Känsliga ögon varnas.

Min nya tröja.

Hela underbara jag och hela min nya utstyrsel.



Det finns dom som har förundrats sig över att humorn finns där och att jag orkar hålla upp humöret trots allt det jag har gått igenom/går igenom. Jag kan säga som så att humorn finns inte där alla dagar. I början av veckan så var allt som heter humor och glatt och käckt humör borta med vinden. Men när jag kravlar mig upp igen så är humorn det första jag försöker hitta. Likaså när jag berättar om mina panikattacker. Jag tar fram humorn för att orka. Att skriva och dela av mig här i bloggen är en liten tröst till att jag för tillfället har en viss social fobi och inte kan umgås och röra mig ute som jag brukar och är van vid. Jag vill också berätta och dela av mig så att folk skall förstå..förstå att även den mest sociala och glada människan kan bli sjuk..och bli rädd för att synas.


/Andreas

När det susar i skallen!!

Dom senaste dagarna har varit ett rent helvete. Ångest,trötthet och ett djävulskt illamående som inte går att beskriva. Detta har gjort att jag legat sedan i måndags i princip. Men idag var jag till läkaren och hon förlängde min sjukskrivning till 15.6. Lite bättre mår jag nu. Efter att jag varit till läkaren så begav sig jag och far till villan för att räfsa bort löv och reda upp inför sommaren. När han föreslog det i morse så tittade jag snett på honom och var aningen skeptisk till att jag skulle klara av att ens titta på en räfsa. Men skam den som viker sig, jag tänkte att jag har ändå legat och flåddat tillräckligt denna vecka så jag följde med. Far tyckte att det skulle göra mig gott..och gammal är äldst. Det gjorde mig gott. När jag påbörjade räfsningen tyckte jag bara att löven blev mera, jag kollade på farsan och tyckte han räfsade mycket snabbare än vad jag gjorde och jag ökade tempot!!! Det sa till direkt i mitt väsen och jag kom på mig själv..nu igen kom de höga kraven. Jag svängde mig om och dunkade huvudet hårt i villaväggen och sa till mig själv " jävla korkskalle du är faktiskt i behov av att vara sjukskriven". Efteråt kände jag mig dum, vem sjutton där i skogen där vi befann bryr sig om vilket tempo jag räfsar i.!!??

Efter att ha dunkat huvudet i villaväggen en stund fortsatte jag att räfsa, och som jag skrev när jag väl var igång gjorde det gott. Ångesttankarna försvann för en stund och jag kände att huvudet blev lättare. Det var så lungt och skönt vid villan och vattnet låg näst intill spegelblankt.

När vi kom hem var jag helt utpumpad och tänkte ta en liten powernapp. Powernappen blev 4 timmars djupsömn. Men jag behövde det, de senaste nätterna har jag sovit dåligt och då jag har sovit så har det varit knackigt. Så nu var det skönt att sova ordentligt och märkte eftråt att jag behövde det också.

Efter de senaste dagarnas djupdykning så känner jag att jag står igen, på aningen skakiga ben men jag står . Nu hamnar jag att kämpa lite för att ta mig fram igen men jag har kämpat tidigare. Och varje gång jag tar mig ur dessa svackor så blir jag bara mera och mera taggad och fast beslutsam om att jag faktiskt skall tillbaka till ett friskt liv. Det må susa i skallen för tillfället men det är bara tillfälligt.

Imorgon tar jag nya tag och skall försöka mig på "vardagen" igen. Eftersom räfsningen gick hyfsat bra idag, så tänkte jag till och med städa lägenheten imorgon. Wohoo. Stora bravader pågång.


Jag avslutar inlägget med lite räfsbilder från dagen. Kanske det ger någon som hatar räfsningen lite inspiration till att fara ut och greppa tag i räfsan.

Far som räfsar.

Villan.

Utsikt vid vattnet.

En hund kom på besök och pissade först på bakhjulet på farsans bil och sedan på hans räfsa. På bild ser hunden snäll och harmonisk ut.


/Andreas

Lugnet efter stormen.

Så kändes det när jag vaknade i morse. Jag sov relativt bra i natt, visserligen var ångesten stor när jag försökte få tag i sömn igår kväll men det var mycket bättre än kvällen innan. Jag vaknade heller inte så många gånger i natt. Och som sagt när jag vaknade i morse kändes det som att vakna till lugnet efter stormen. I dag känner jag mig lugnare, men det känns i kroppen och själen att det var en jobbig dag igår. Kroppen är öm och trött och inombords har jag en konstig känsla..en blandning av hopp,sorgsenhet men samtidigt en lättnad över att jag mår bättre.

Idag är det en " ta dagen som det kommer dag" jag har lärt mig att efter sådana dagar som jag hade igår, en dag som jag valt att kalla "skitdag" så behöver jag ha en " ta dagen som det kommer dag". Vilket betyder att det inte finns några planer utan jag flyter bara med. För hjärnan klarar inte av stress,måsten eller krav idag.

Jag vill tacka för alla kommentarer och meddelande jag fick på förra inlägget. Det värmer och hjälper mig när det känns som värst.

/Andreas

Hur mår du? Jag mår apa.

Efter att ha känt mig lugn och harmonisk i nästan en vecka, med små svackor mellan varven har denna måndag varit en riktig skitdag. Natten var jobbig jag vaknade med jämna mellanrum och mådde illa och hade ångest. Jag vaknade mitt i natten av den mardröm som plågade mig de första veckorna. Jag drömmer att jag håller på och kvävs och väcks av panikångest. När jag vaknade i morse vaknade jag till en sådan dag som jag inte har haft på flera veckor. En dag då ångestkänslan är konstant och ljuset lyser med sin frånvaro. Jag var till staden idag på några ärenden och utmanade ödet genom att gå in till ett varuhus. Redan när jag kom in blev det jobbigt, efter några minuters kämpande var jag tvungen att gå ut. Jag fick tungt att andas, samtidigt som hjärtat gick i racertempo. Det var bara att gå ut. När jag kom ut lättade det hela lite, men jag fick en sju helvetes huvudvärk. Som tur hade jag mor och far med mig.

En dag som denna känns allt hopplöst. Det som en gång var min vardag känns väldigt avlägset. När jag mår som jag mår idag så kan jag inte se mig själv instruera idrott åt en grupp på 20 personer, gå in i en sal med 400 gäster och agera värd eller att vara den som glatt utför kundservice. Något jag en gång gjorde utan att blinka. Jag vet dock att detta hör till den process jag håller på och går igenom. Men med handen på hjärtat så kan jag lugnt säga att det är det vidrigaste jag någonsin har upplevt.

På onsdag skall till läkaren igen och senare följer en ny tid till psykologen. Jag är glad att jag får den hjälp jag behöver.

Men jag accepterar att denna dag är som den är och försöker stå ut med detta helvetiska illamående och hoppas att morgondagen är bättre.

Nu har jag tagit en värktablett och skall försöka sova bort huvudvärken.


/Andreas

Glada Valborg

Valborg kom och gick även i år. Valborg firades lugnt för min del. Jag hade en trevlig och givande dag vid systers villa.Valborg till ära ställde jag upp på lite talkoarbete vid villan. Efter att inte ha utfört fysiskt arbete på nästan 2 månader var det med stor iver jag ställde mig i talkoledet. Första uppgiften var att bära in ved från en kärra till vedlidret. Jag tog i från tårna redan från början ,men märkte rätt fort att tempot var för högt. Jag började se smågubbar och var tvungen att ta ner på tempot så att inte den något yngre systersonen Jim skulle se att morbror Andreas näst intill var utmattad redan efter 2 minuter. Men jag lyckades kamoflera min trötthet på uppe kärran och avslöjar det istället i här min blogg. Veden kom in i lidret rätt så galant. Efter att veden projektet var färdigt tänkte jag ta lite siesta men tjii fick jag, systersonen var snabb med att vandra till nästa projekt. En tall skulle kvistas och riset skulle dras bort. Jag drog upp"snorn" ,samlade mina krafter och började dra riskvistarna.

Talkoarbetet kändes bra för både kroppen och knoppen och var nödvändigt. Både för villaområdets bästa men också för mitt EGET välbefinnandes bästa.
När kroppen blir för trött och får för mycket blir den svag. Mycket svagare än man kan tro. Men jag klarade av arbetet igår även fast jag blev kompis med en massa smågubbar mellan varven. Men det är ju alltid roligt med nya bekantskaper. Dagen fortsatte med att mera folk kom till villan och kvällen fortsatte med god mat,bastubadande och trevligt sällskap.

När jag kom från villan idag åkte jag med mor och far intill staden. Vi besökte veteranbils utställningen vid optima. När vi kom in till optimas billhall där utställningen ägde rum slog verkligheten till. Jag hade inte föreberett mig på att där fanns mycket folk och mycket oljud. Paniken flög som en argsint örn över mig och tog tag om mig.Sorlet och oljudet ekade i mitt huvud. Men jag tänkte att nu springer jag inte ut , utan nu bekämpar jag dessa demoner inne i hallen. Jag staplade mig till ett hörn där det inte fanns så mycket folk och blundade en stund samtidigt som jag andades lugnt..in genom näsan ut genom munnen. Precis som man skall göra..mina ben skakade och kallsvettskänslan fick min kropp att vibrera. Men det redde upp sig till sist. Utan att jag behövde rusa ut i tron att allting skall stanna. Ett steg framåt. Efter att vi sett alla bilar begav vi oss till torget för att köpa glass. Redan när vi körde om glasskiosken och jag såg den långa kön började känslan återfinna sig. Men nu kämpade jag så hårt att få bort ångesttankarna så att jag blev yr. Vi ställde oss i kön och jag hade helst velat springa därifrån. Men eftersom det fanns en del bekanta i kön så lyckades kag hålla mig lugn. När jag kom fram till luckan och hade beställt min glass blev det för mycket för hjärnan och jag skyndade mig bort så fort jag fått min glass. När jag kom till bilen frågade mor av mig varför jag har med mig en extra strut.Och då insåg jag att jag hade glömt att ta ut struten ur glasskiosken "strutfot av plast". Aningen skamsen blev jag tvungen att gå tillbaka med "strutfoten". Jag hade faktiskt övervägt att slänga strutfoten i någon roskis på torget och lossas som det regnande, men jag tog modet till mig och lämnade tillbaka struten. Hade redan funderat ut en nödhistoria om att jag behövde stöd för struten när jag bar den till bilen. Men jag skippade nödhistorien och lämnade tillbaka struten med ett pepsodent flin.

En bra helg är till ända..en helg som dock har gått både upp och ner. Men jag tycker att de goda stunderna börjar blir mera återkommande än de dåliga. Det börjar kännas som ett liv igen. Även om stunden vid optimas billhall och glasskiosken var jobbiga så bemästrade jag ångestattackerna.


Under helgen fick jag en "hobby" ett nytt projekt som skall hålla mig sysselsatt under de kommande veckorna av min sjukskrivning. Men mera om det i ett senare inlägg.

Jag avslutar detta inlägg med lite bilder från helgen.

Våren är här!

Jag och blommor connectar inte, men dessa var så små och oskyldiga så jag tyckte de skulle få en plats i min blogg.

Jacob förevisar sin magiska bläckfisklampa åt Jim.

Jag återhämtar mig efter talkoarbetet genom att posera snyggt på en sten. Stenen var inte bekväm!!


/Andreas